2016 – om året som gått

nyar-bla

Ni som känner mig vet att jag en knepig relation till nyårsfirandet. För mig har det ofta handlat om ett melankoliskt årsbokslut för hur mitt liv fungerat. I år märker jag att den känslan (än så länge) håller sig borta och jag hoppas att det beror på att 2016 varit ett så pass viktigt och signifikant år för mig på så många sätt. Det har definierat mig som partner, dotter, vän och ja… som medmänniska. Men först höll alla nya insikter och hårda arbete på att krossa mig.

För min del blev 2016 ett av mina mer händelserika och turbulenta år. Mitt yngre jag trodde nog att 2011 skulle vara ett av de mest uppslitande iom en skilsmässa och 2013 ett av de sorgligaste då jag förlorade pappa. Men 2016 är helt klart med på ”prispallen”, som ett av de mest förvirrade åren. 2016 står för dissonans, för nya lärdomar, för insikten att ett år i mitt liv kan bjuda på både stor förtvivlan och stor lycka ungefär samtidigt. Kortfattat kan året sammanfattas med fokus på självkännedom och att lära mig våga stå upp för vem jag är och vad som får mig att må bra. Det är den positiva sidan av året, det som jag har möjligheten att uppleva nu när jag kommit ut på andra sidan. Men vägen dit har varit snårig.

I januari fick jag beskedet om jag har ADHD, att jag ÄR ADHD, att jag levt med det hela livet utan att ha en aning om det. Jag har skrivit om min adhd-diagnos under året och medicinerna. I mina inlägg har jag försökt hålla en informativ och saklig ton. Men inombords har jag upplevt stor förvirring kring vem jag är, vem jag varit och vem jag kan hoppas på att bli framåt. Ända sedan förra årsskiftet har jag läst och lyssnat mycket och ofta på olika föreläsningar via internet, läst böcker, försökt få min kropp att acceptera någon av de mediciner som finns att tillgå. Jag har i samråd med läkare och med god uppföljning från sjuksköterska fått testa Concerta, Ritalin, Elvanse. Just nu testar jag/använder jag Attentin (tabletter). Det verkar fungera som jag önskar, men härdad som jag blivit ropar jag inte hej riktigt ännu.

Under våren fick medicinen mig att tappa mycket i vikt. Aptiten försvann helt med Concerta och Ritalin. Hurray, tänkte jag som nästan alltid varit lite rundare än vad jag borde. Men det blev lite för bra… Min kropp har historiskt varit stark och haft ett stort överskott av energi som inneburit att jag uppskattat långa powerwalk i ett par timmar, gymträning ungefär lika länge och pga min rastlöshet i kroppen har jag ofta stått upp vid skrivbordet och arbetat. Trots min förlorade aptit levde jag på som om jag fortfarande var o-diagnosticerad och omedicinerad, dvs hade ett högt tempo i livet. Som det alltid varit innan. I maj sa min kropp stopp i form av ryggskott/nervsmärtor (mitt första någonsin och förhoppningsvis sista). Efter flera besök hos sjukgymnast har jag nu ett helkroppsprogram med terapeutiska gym-övningar. Långt från det explosiva träningsschema jag höll på med för drygt ett år sen. Ryggen och jag mår bättre nu och jag har det senaste 2-3 månaderna  börjat öka i vikt igen. Hellre lagom stor och utan smärta tänker jag nu för tiden.

Min semester i somras spenderade jag förvisso på bland annat både badstränder och golfbanor, men mitt huvud och hjärta var ständigt fokuserat på… ja. Det är fortfarande svårt att beskriva. Men… en kombination av mitt liv, mitt jag, förr, nu och framåt. Den tiden jag borde ha lagt på återhämtning spenderade jag med en psykologisk djupdykning inåt. Jag snubblade på boken En riktig människa i en bokhandel när jag innan semestern skulle köpa en bok att läsa på stranden. När jag läste beskrivningen på baksidan fick jag för mig att den skulle kunna hjälpa mig förstå mig själv och min diagnos bättre. Den hjälpte mig förvisso, men på ett mycket aggressivt sätt som jag inte var förberedd på alls. Jag grät floder när jag läste vissa partier för att igenkänningen både var hög, omtumlande och skrämmande. (Det finns förvisso mycket i boken som inte hör ihop med mitt liv eftersom jag, till skillnad från huvudrollspersonen, haft en ”trygg” uppväxt.) Efter att ha slukat boken, otroligt snabbt för att vara jag, började jag om och markerade saker i boken som jag kände igen. Och det blev så mycket markeringar…! Sedan dess och fram tills alldeles nyligen har jag burit runt på en sorg som… jag inte riktigt kan förklara ännu. Jag kan se mig själv som barn i olika situationer där jag känt mig udda, utanför, missförstådd, hånad, oälskad och samtidigt så förvirrad och ensam… utsatt. Mitt vuxna jag vill få hålla om det där lilla jaget och förklara, trösta och lugna det lilla barnet som var jag. Men det går ju inte. Tiden är förbi, situationerna har passerat för längesen, gjort är gjort, mina nya insikter får helt enkelt komma mig till godo framledes. Sorgen är inte lika påtaglig längre, men skvalpar fram inombords då och då.

Samtidigt med allt annat har jag också arbetat heltid. Det är visst inte helt vanligt att vuxna människor med ADHD orkar arbeta heltid har jag förstått. Jag får ge en stor eloge till min man som stöttat mig hela vägen, som tar hand om det mesta som rör hemmet och våra olika resor, umgänge, mm.

Jag nämnde mannen nyss. Mitt i detta mentala och psykiska virrvarr gifte jag mig med mannen i mitt liv. Det kan verka knepigt utifrån sett, men var absolut ett toppenbeslut! Det var så roligt och välbehövligt att få bryta mitt navelskådande med något verkligt, något fantastisk positivt och energigivande. Kärleken till och från min man helar mig och har alltid gjort det. När han friade var det helt självklart att svara ja. Vi gifte oss i slutet av september och efter det var det som att mitt 2016 vände från moll till dur.

Vi har fått gå en kurs om ADHD via landstinget som riktade sig till både patient och anhörig under hösten. Den var mycket givande för oss båda. Dels att gå kursen i sig och dels att få prata med andra vuxna som fått diagnosen sent i livet och hur det påverkat dem. Mental återhämtning är en av huvudpunkterna jag bär med mig från kursen. Jag har en luftigare kalender på fritiden och jag har börjat meditera. Inga stora händelser, jag smygstartar med 10 min några dagar/kvällar i veckan. Men det gör stor skillnad. Mitt minne förbättras och jag blir mindre lätt stressad när jag prioriterar att meditera.

Mannen och jag har haft som gemensamt fokus att skapa en vardag som fungerar för oss, för mig och mina ”bokstäver” och för honom. Det är förstås en ständigt pågående process, men vi har kommit långt från när vi började för ett år sedan och det får mig att se fram emot 2017. En tydlig förändring för det nya året och mitt välbefinnande är mitt nya jobb som jag just påbörjat. På min nya arbetsplats är teamkänslan en stark ledstjärna och sånt som förväntningar, krav och uppföljning är en naturlig del i deras vardag. Varje ledare/chef arbetar nära sina medarbetare och vill ge varje medarbetare möjlighet att utvecklas. Min roll är en bra mix av sådant jag redan kan och nya arbetsuppgifter. Jag ser fram emot att ha mer luft under vingarna 2017. Jag är redo!

2016 har varit ett spännande år med andra ord. Jag inser att jag blivit mer trygg i mig själv, mer insatt i vad jag kan och inte kan göra/syssla med och under vilka omständigheter. Min oro för att inte räcka till, över att inte vara som många andra är mycket mildare. Insikten om att jag är älskad och accepterad av de som står mig nära räcker väl som bekräftelse för mig nu. Livet har, enligt min egen uppfattning, blivit enklare och ljusare. Livet känns äntligen som ett spännande äventyr igen, som jag inte vill missa! Det finns så mycket jag vill göra och så lite tid…! 🙂

2016

Jag trodde skolorna blivit bättre…

…på att fånga upp det här med elevernas funktionsnedsättningar sedan 1990-talet.

Det var då jag gick i mellan- och högstadiet och min ADHD kanske borde ha fångats upp av någon form av skolsköterska eller annan vuxen i min omgivning. Men jag blev inte upptäckt. Jag var för ”välartad” för att vara tillräckligt problematisk för att min omgivning skulle ha reagerat. Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte.

Det enda jag minns på riktigt från den tiden är utanförskapet. Redan vid 10 års ålder hade jag börjat greppa att jag ”inte kunde bete mig som de andra”. Jag blev tidigt intresserad av människor och deras beteenden, la  alldeles för mycket tid på att sluka såpoperor som Dallas, Dynastin, Falcon Crest som sedan byttes ut mot tv-serier som Beverely Hills, Sex and The City, Greys Anatomy. Det var en typ av utbildning för mig. Det var så jag lärde mig hur ledsen såg ut, hur någon som ljög såg ut, hur någon som hånade en annan såg ut. Fördelen med såpor – som motpol till verkligheten jag tvingades genomlida varje dag – var att i tv-serierna var det så lätt att se vem som var fiende och vän. Det var en värld jag liksom behärskade och som innehöll få negativa överraskningar. Jag ger mig sjutton på att de där timmarna framför tv:n var det som gjorde mig till en bra butikssäljare, där jag började mitt yrkesliv. Jag kunde läsa av människor och visste ofta intuitivt vad de behövde höra för att köpa den där aktuella varan.

Efter några år i butiksvärlden ville jag läsa vidare och det var nog rätt logiskt att jag fastnade för Programmet med inriktning mot Personal- och arbetsliv. Varje kurs gav mig fler nycklar till människors beteenden.

Välartad. Högpresterande. Socialt kompetent. Orädd.  Engagerad. Inspirerande. Nätverkande.

Det är ord många andra använt för att beskriva mig och det gläder mig varje gång. För det har inte alltid varit så. Jag har inte alltid varit välartad, högpresterande, socialt kompetent, orädd, engagerad, inspirerande och nätverkande. Jag har varit raka motsatsen till allt det där när jag var ung… Barn. Barnet var rädd, undflyende, orolig, utanför, kroppsligt och socialt klumpig och burdus, rastlös, gränslös, naiv, rabiat, ifrågasättande, tjurig, trött och nådde sällan de resultat som jag eller andra önskade. Men ingen reagerade på det. Jag lyckades på något mirakulöst sätt få andra att uppfatta mig som för bra för att vara dålig och samtidigt  – så plågsamt mycket för dålig för att vara bra. I alla fall i mina egna ögon.

angry_little_girl

Jag har skyllt den där totala missen från de vuxna i skolan på att kunskapen i samhället kring ADHD inte var så hög DÅ. ADHD hade inte blivit så uppmärksammat som nu så det var kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammades. När jag dessutom jämfördes med brodern som var arketypen av ADHD, han agerade utåt där jag istället agerade inåt, så framstod jag nog som mer normalfungerande än jag i själva verket var. Min övertygelse har varit att om jag hade gått i skolan NU, då hade jag säkert uppmärksammats. För NU har de vuxna i skolorna lärt sig så mycket mer! Det trodde jag faktiskt.

Men så läste jag den här debattartikeln idag:
”Elever med diagnoser måste få rätt hjälp”

 

Arbetsliv och fria arbetstider

Fria arbetstider

Jag är en HR-utbildad akademiker som mest arbetat med rekrytering och lever tillsammans med en man som varit HR/Personalchef i flera olika industrier. När vi läser en sådan här artikel reagerar vi totalt olika. Jag går igång på nytänkandet, att någon både vill och kan utmana rådande former för företagande och vara villig att ”icke-optimera” vinsten i sitt bolag genom att fokusera på att skapa en flexibel arbetsmiljö för sina medarbetare. Min spontana instinkt är att nytänkande är bättre än gammal-tänk. Att beprövade metoder finns just för att någon, någon gång, någonstans, faktiskt vågade testa något nytt som med tiden blivit det som vi idag kallar för beprövat. ”Man måste våga för att vinna”, ”man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke”, ja ni förstår.

Sambon reagerar istället med frågor. Många, många frågor. Bra frågor. Som jag förstås inte kan svara på i och med att intervjun med Fredrik Fernström inte tog upp de saker som min erfarne personalchef till sambo frågar efter.

Jag bjuder på ett urval av de frågor som han och jag diskuterade, relaterat till artikeln:

  • Hur tolkar företagets chefer och personalavdelningen LAS respektive kollektivavtal?
  • Har/är de två företagen som Fredrik drivit anslutna till en arbetsgivarorganisation?
  • Hur reagerar fackliga förtroendemän kring fria arbetstider?
  • Vilken typ av människor anställer man till bolaget?
  • Hur homogena är arbetsgrupperna (dvs anställs bara människor som ”funkar som vi andra”)?
  • Vad händer/hur hanterar företagets chefer och personalavdelning situationen när någon inte levererar enligt sina uppsatta mål (a.k.a. inte arbetat tillräckligt)?

 

Medicinering av ADHD

Jag har ätit Concerta i flera veckor nu. Till en början var det inte någon behaglig upplevelse alls. Turbulent, ojämnt och förvirrande. Men nu när medicinen har förutsättningarna att funka som den ska så är den faktiskt bra. Så bra att jag knappt märker av att jag tar den.

Jag startade med halv dos. Redan första veckan kunde jag märka av små, små förändringar som att jag såg mindre i ögonvrån, hörde mindre av det som inte var relevant. Jag kände mig också mer fokuserad. Biverkningarna första veckan bestod mest av lite vingelkänsla och minskad aptit.  Efter någon vecka till fick jag problem med muskelsmärtor i axlar och nacke. Inget nytt för mig som arbetar på kontor, men en förhöjd smärtnivå… Jag började också känna av ett tryck över bröstet och hjärtklappning men i förhållandevis rimlig nivå.

Min första nybörjar-tabbe var att jag varje helg gjorde uppehåll pga tidigare inplanerade middagar och fester. Läkaren hade varit väldigt tydlig med att jag under inga som helst omständigheter fick blanda Concerta med alkohol och därför skulle hoppa över tabletten dagen för festen och dagen efter. Så då gjorde jag det. Varje helg. Det funkade bra första tre veckorna. Den fjärde veckan ökade jag upp till full dos enligt läkarens – som nu bytts ut mot en sjuksköterskas, ordination. När jag den fjärde veckan gjort mitt helg-uppehåll och startade på måndagen den femte veckan blev jag riktigt, riktigt dålig. Det var ungefär i det här läget, efter fyra-fem veckor, som jag fick veta av sjuksköterskan att avbrott i infasningsperioden var en dålig ide. Så sedan den femte veckan har jag ätit Concerta oavbrutet.

Biverkningar efter min ”riktiga” start med full dos var flera. Yrseln var som att jag spenderat flera timmar på karusell och just klivit av – hela dagarna. Trycket över bröstet går bäst att likna vid att en labrador satt på mitt bröst – hela dagarna. Jag hade ont i muskler och leder som om jag hade träningsvärk i hela kroppen utan att ha tränat. Aptiten var inte bara låg nu, den var obefintlig och när jag väl åt var det som att matstrupen strejkade. Jag fick tvinga i mig mat tills jag mådde illa och fick ändå inte i mig tillräckligt. Muntorrheten gick inte att korrigera med de receptfria sugtabletter som apoteken erbjuder. Munnen kändes som en öken! Min andra nybörjar-tabbe var att jag drack massor med vatten, dels pga muntorrheten och dels för att läkaren sagt att det var viktigt att dricka mycket. Eftersom jag inte fick i mig värst mycket mat heller, försökte jag kompensera även det med mera vatten. Efter sökning på internetforum insåg jag att Concerta är vätskedrivande och att många därför behöver addera elektrolyter, dvs vätskeersättning för att hålla salthalterna i kroppen på bra nivåer. Sedan dess försöker jag få i mig en brustablett/dag i kombination med fortsatt stort vätskeintag, men inte riktigt lika stort. Det har underlättat mycket för mig!

Självklart har jag försökt nå den sjuksköterska som följer upp min medicinering vid flera tillfällen under infasningen. Jag blev så glad jag när fick hennes direktnummer redan vid vår första träff och att hon sedan gav mig det igen vid vår nästa träff. Jag uppfattade den gesten som att hon verkligen ville att jag skulle kunna nå henne om det var något jag funderade på kring medicineringen. Men nej. Hon har inte gått att nå. Inte vid några av de tillfällen jag försökt faktiskt. Jag lämnade meddelanden och lämnade mitt mobilnummer så hon kunde ringa mig när hon fick tid. Jag fattar ju att hon har många andra patienter som hon träffar. Men hon har inte ringt tillbaka.

Mentalt så har jag under en lång period av infasningen känt mig trött, håglös, matt, svag, känslig, gråtmild, sentimental, trögtänkt, lättkränkt, ledsen, sorgsen, glömsk, ostrukturerad och fått små mini-utbrott här och där över småsaker. Ingenting har varit roligt under flera veckors tid. Min stresstålighet har varit som bortblåst, jag tappade min förmåga att hålla huvudet kallt och fokusera på mina arbetsuppgifter, vilket jag normalt är mycket bra på. Arbetet är liksom min grej. Det är där jag normalt kanaliserar min energi, vare sig energins ursprung varit positiv eller negativ, till något produktivt. Men de senaste veckorna har det inte funkat lika bra.

Vad har förbättrats sedan Concerta då?
Ett av mina stora problemområden genom livet har varit sömnen. Har tidigare sovit oroligt, vaknat lätt och haft mycket svårt att somna och somna om.  Nu sover jag som normala människor, eller som jag tror att normala människor sover. Jag går och lägger mig, somnar efter ca 15 minuter  och sover hela natten. Sömnen har funkat för mig sedan första veckan med Concerta. Det är som en helt ny värld för mig!

Jag har slutat helt med kaffe och gått över till te. När jag äter Concerta får jag hjärtklappning av kaffet. På jobbet har de varit så snälla och köpt in decaf-kaffe till mig så jag ändå kan ta en kopp då och då, vilket jag uppskattar när det är dags för fikabröd eller tårta. Te och tårta… går ju bara inte…!

På jobbet har det gått upp och ned. Ibland bra, sen sämre, sen bättre igen och nu riktigt bra. Jag har inte samma kontrollbehov längre, behöver inte längre ha kontroll och ordning på alla mina papper, kan tillåta mig mer ad-hoc-lösningar och kan hoppa mellan uppgifter på ett sätt som inte hade funkat alls tidigare. Mitt arbetsminne har blivit bättre, jag kan lättare gå in och ur olika projekt, kan lätt hitta tråden när en kollega kommer in och frågar mig om något jag inte arbetat med på en stund och jag kan svara dem direkt. En härlig känsla!

Men min trötthet och matthet i början, som ju lika gärna kan bero på att jag slutat med kaffet som att jag börjat med Concerta, gjorde mig mer disträ, mer långsam i tanken och sabbade min analytiska förmåga. En annan effekt av Concertan gjorde mig däremot mer snabb-agerande, tiden från tanke till handling är förkortad vilket var en av de fördelar jag såg fram emot. I kombination med min tröttare hjärna och långsammare analyser blev det då och då ”snabbt och fel” vilket ofta innebar att jag fick göra om och göra om och göra om… Det gjorde mig mycket frustrerad och stressad. Och förbannad. Jag visste ju att jag kunde bättre än så redan innan Concerta.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det finns inga mirakelmediciner. Tabletten jag äter för att bli en uppgraderad version av mig själv, bär med sig fördelar och nackdelar. Den verkar förändra mig psykiskt, fysiskt och mentalt. Min kropp kräver uppoffringar av mig för att den ska kunna hantera denna förändringsprocess. Jag får hela tiden avväga om ”priset” jag betalar är värt den vinst jag får ut av medicinen. För två veckor sedan var min synpunkt att priset var alldeles för högt. För några dagar sedan ansåg jag att priset var rimligt. Nästa fas är att eventuellt öka min dos, vilket troligen innebär att gå igenom samma biverknings-elände igen. Idag är jag inte ett dugg lockad eller redo att ta det klivet. Det var otroligt påfrestande för mig att må så dåligt på så många områden samtidigt. Nu vill jag istället få njuta av att fungera bättre som sambo/medarbetare/människa utan att märka att jag äter medicin för det.

Jag är mycket tacksam för stödet från min familj, mina vänner, kollegor och arbetsgivare. Under hela perioden har det funnits någon vid min sida som tagit sig tiden att hjälpa mig framåt, med stöd, med uppmuntran, med uppskattning, med tålamod och med nya infallsvinklar. Den största förändringen för mig blir ändå den här: Ensam är inte stark ensam. Ensam är stark tillsammans med andra.

brain color

 

 

 

 

 

 

 

 

Den där passionen

En kursare till mig, från Uppsala universitet skrev häromdagen ett Pulse-inlägg på LinkedIn om att känna passion för det vi gör. Hennes inlägg börjar med meningen:

Att följa sin dröm, att arbeta med det som man är passionerad för och älskar är något som ofta förs fram som ett framgångsrecept.

Jo då. Jag vet om det här. Som personalvetare är det här inte en nyhet utan snarare något vi ständigt önskar se mer av hos både redan anställda och de som vi önskar anställa. Vid rekrytering söker vi ofta efter de som har driv, engagemang och just passion. Vi vill ha någon som vill TILL det aktuella jobbet istället för FRÅN det gamla. Det låter bra och vi tror på det själva. Även om vi någonstans ändå inser att verkligheten är mer komplex än så.

Passion. Det är verkligen ett problematiskt ord för mig. Passion är ett tillfälligt tillstånd. Ungefär som lycka. Något av en färskvara. Är det verkligen något vi, om vi tänker efter ett par steg till, vill förlita oss på vid rekrytering? Att välja den med högst nivå av passion? Det är lätt att svara ja på frågan. För vem vill inte umgås och bli inspirerad av passionerade medarbetare?

Passion för vad du gör… Ok. Det förutsätter ju att personen i fråga bara får arbeta en enda sak. Men så ser väldigt få organisationer ut. Eventuellt kan det fungera i stora globala verksamheter där du får utvecklas som specialist och var en kugge i ett större maskineri. Där din kugge handlar om just det du brinner för. Men hur många verksamheter ser ut så?

För mig tillkommer en del till i begreppet passion. Inte nog med att det är en färskvara som kommer och går plus att det gör varje individ till en egen liten silo, dessutom kräver passion bränsle och inspiration. Verksamheten/arbetsgivaren behöver alltså underhålla personens passion genom vidareutveckling, feedback, uppmuntran, förmåner och annan input. Eller? Förväntar sig arbetsgivarna som ropar efter medarbetares passion att den passionen ska leva för evigt? Blir inte det som att tro på ett stearinljus som aldrig slocknar?

Passion är jättebra. Missförstå mig rätt. Jag är personalvetare. Jag gillar passionerade medarbetare. Så klart! Men den här övertron på människors passion som jag tycker mig kunna se, får mig osäker på om vi ropar för högt efter något vi inte tänkt igenom vad det kan innebära…

 

o-passion-facebook-1014x507

 

På prov: Sex timmars arbetsdag

Jag ska villigt erkänna att jag har varit mycket skeptisk till den här idén med att låta personalen arbeta 6 timmar men ändå få betalt för heltid. Min tanke har direkt gått till de småföretagare jag känner och som inte skulle ha råd att betala sin personal mer pengar för mindre utfört arbete/dag hur gärna de än velat. Lite torrt har jag konstaterat att den enda arbetsgivaren som skulle ha råd, eller åtminstone kunna ta sig råd, att förändra sin verksamhet på det viset vore Staten/Landstingen.

Ändå blir jag glad att det numera faktiskt finns ett pilotprojekt där den här idén testas i praktiken. Nu är det alltså dags att se om idealisterna har haft rätt i sin övertygelse om att fler ska få arbete, men arbeta mindre och samtidigt åstadkomma mer. Så här i uppstarten av piloten verkar kostnaden vara överkomlig för aktuellt landsting. Däremot är jag fortfarande skeptisk när det kommer till småföretagen…

Här är sjukhuset som kör sextimmarsdagar

Mölndal

Human Relations

Slutsats: Jag behöver umgås med HR-människor oftare.

Ni kanske inte hängde med riktigt?

Ok.

Vi tar det från början.

Under en period har jag sett mig själv som en person som står långt ifrån vad jag uppfattat att många andra inom HR-skrået representerar. Utifrån det antagandet har jag sett mig själv som den felande länken, enligt devisen att så många andra yrkesverksamma inom HR kan inte ha fel. Därefter har jag plockat bort mig själv från ekvationen. Jag slapp vara arg, irriterad och frustrerad över så mycket och de andra … tja… märkte nog inget. Men som jag såg det fick de lugn och ro och kunde roa sig med vad de nu roade sig med… de dära HR-kollegorna som jag tyckte mig ha så litet gemensamt med.

Hur eller hur. Fascinerande saker hände när jag beslutade mig för att ställa mig bredvid och titta på. Plötsligt såg jag saker jag inte sett förut. Lite som att vara nykter på en fest där ingen annan är det. Precis som att fylla inte är så roligt som det verkar för en som är nykter, började jag se på saker inom HR i ett nytt sken och inse att Hej – mycket som etiketteras med HR är inte ens HR. Eller borde inte vara. Och mycket som borde vara där finns inte.

Ikväll har jag suttit med goda HR-vänner och diskuterat HR-frågor. Det är många veckor, ja till och med månader, sedan sist. Döm om min förvåning när jag sitter och diskuterar det jag nyligen uppmärksammat och upptäcker att de andra funderar över samma saker.

Insikten är glasklar. Jag är inte så långt ifrån de där andra HR-kollegorna som jag trodde.

Snarare är jag mitt ibland dem och hör hemma där.

Där också.