Human Relations

Slutsats: Jag behöver umgås med HR-människor oftare.

Ni kanske inte hängde med riktigt?

Ok.

Vi tar det från början.

Under en period har jag sett mig själv som en person som står långt ifrån vad jag uppfattat att många andra inom HR-skrået representerar. Utifrån det antagandet har jag sett mig själv som den felande länken, enligt devisen att så många andra yrkesverksamma inom HR kan inte ha fel. Därefter har jag plockat bort mig själv från ekvationen. Jag slapp vara arg, irriterad och frustrerad över så mycket och de andra … tja… märkte nog inget. Men som jag såg det fick de lugn och ro och kunde roa sig med vad de nu roade sig med… de dära HR-kollegorna som jag tyckte mig ha så litet gemensamt med.

Hur eller hur. Fascinerande saker hände när jag beslutade mig för att ställa mig bredvid och titta på. Plötsligt såg jag saker jag inte sett förut. Lite som att vara nykter på en fest där ingen annan är det. Precis som att fylla inte är så roligt som det verkar för en som är nykter, började jag se på saker inom HR i ett nytt sken och inse att Hej – mycket som etiketteras med HR är inte ens HR. Eller borde inte vara. Och mycket som borde vara där finns inte.

Ikväll har jag suttit med goda HR-vänner och diskuterat HR-frågor. Det är många veckor, ja till och med månader, sedan sist. Döm om min förvåning när jag sitter och diskuterar det jag nyligen uppmärksammat och upptäcker att de andra funderar över samma saker.

Insikten är glasklar. Jag är inte så långt ifrån de där andra HR-kollegorna som jag trodde.

Snarare är jag mitt ibland dem och hör hemma där.

Där också.

Kvinnligt nätverkande

Jag förstår mig inte på förutsättningarna för kvinnligt nätverkande. Frågan är om jag ens är intresserad av kvinnligt nätverkande. Men jag tror det. Eller trodde.

För ett tag sedan tog jag en första kontakt med ett större kvinnligt nätverk i Sverige och bad om information kring deras verksamhet. Först fick jag inget svar. När jag väl fick det såg jag att mitt mail fastnat i deras spam-filter vilket är intressant. Jag kan väl inte vara den första som kontaktar dem från en jobb-mailadress? Är det till och med så illa att alla förfrågningar till det kvinnliga nätverket som kommer utanför den egna sfären landar i spamfiltret? Förhoppningsvis, och troligen, inte.

Svaret visade sig handla förvånansvärt lite om det kvinnliga nätverket. Däremot ville de att jag skulle skriva om mig själv så de visste var de skulle placera mig då olika nätverksgrupper hade lite olika inriktningar. Fine, tänkte jag och jag skrev ihop några rader om mig själv. Jag var väldigt tydlig – i och med att jag nu fått veta att de hade olika grupper för olika intressen – för jag ville verkligen inte hamna i en grupp som inte tilltalade mig. Hello, mitt nätverkande behöver liksom ändå vara till fördel för mig. Så självcentrerad erkänner jag att jag är.

Så. Jag var tydlig kring flera olika saker. Jag vill gärna umgås med andra kvinnor. Efter att ha flyttat runt en hel del i livet försöker jag nu skapa mig en sfär med likasinnade människor, och då gärna innehållandes fler kvinnor. Jag var också tydlig med att jag bor i en liten lägenhet med sambo och utan barn, därav är jag förhållandevis ointresserad att spendera mina nätverksträffar med att diskutera blöjor, barnuppfostran, heminredning eller byte av kak- och bulldegsrecept. Däremot diskuterar jag gärna samhällets uppgång och fall, politik, företagande/arbetsmarknaden och andra liknande frågor.

Jag har inte fått svar. Det har gått ett par-tre veckor. Och jag är inte förvånad.

Jag märker mer och mer att kvinnor i min närhet mer än gärna pratar om sina fantastiska barn eller en fantastisk soffa de just köpt på ROOM (och nu är jag ute på hal is för jag vet inte ens om ROOM finns längre, eller hur ute det är, men ni fattar vad jag försöker säga) eller propsar på att det här muffinsreceptet är så himla gott ”Du bara måste prova själv!”

Å ja ba…: Eeeh, tack, men nej tack…!

Till syvende och sist upplever jag att det är min förlust. Faktiskt. Jag får – mot min vilja – ett rätt ensidigt nätverk med många män och få kvinnor. Men jag blir uttråkad av att höra andra kvinnor prata om sina barn, sina hem, sina fantastiska män tja, allt annat än om sig själva. Jag vill ju höra dem prata om sig själva, om sina härliga livsöden som fört dem dit de är idag. Vad som fick dem att välja just den utbildningen de valt, just det området de bor i, just det arbete de har idag – allt sånt där som gör dem till sin fantastiska person. Då känns det som ett antiklimax när svaret blir – för att min man sa att det var ett bra område, min man tyckte att det bilmärket var bra, barnen behövde närheten till skolan, arbetet gav mig möjlighet att slippa välja mellan arbete och mina barn (a.k.a. förtroendetid), etc.

Jag är medveten om att jag riskerar att trampa vänner och bekanta på tårna nu. Det är verkligen inte min mening! Det här är bara min reaktion på att män i min omgivning verkar kunna ha familj och hus utan att bara kunna prata om familj och hus. Kvinnorna i min omgivning – not so much (det finns förstås undantag i bägge läger, som alltid!)

Jag får grubbla vidare kring det här. Troligen passar jag bättre i intresse-baserade nätverk… Tråkigt men inte förvånande.

Trender inom HR

Idag läste jag ett inlägg på ”Affärsdriven HR” vilket är en blogg om strategisk HR som jag gärna rekommenderar er att följa. Siri Wikander som är författare uppfattar jag både som saklig, kunnig och tydlig i sin kommunikation.

Nyligen var Siri på Accentures seminarium ”The future of HR” där de gick igenom 10 trender som hon kort översatt och sammanfattat i ett inlägg. Själv fick jag egna funderingar kring somliga av de punkter hon nämner. Mina funderingar har jag lagt till under aktuella punkter (som jag alltså lånat från Siris blogg) nedan:

1. Synen på vilka vi ser som vår arbetskraft utökas och inkluderar även leverantörer och kunder. Företag inkluderar kunder i produktpåverkan. Se till exempel tyckomgarant.se

2. Vad är det som händer med kompetensen? Sveriges skolelever presterar sämre än någonsin. Kompetens finns inte längre att tillgå överallt. Viss specifik kompetens inom exempelvis IT/Teknik och Finans finns endast i länder utanför Europa.

Jag hoppas att svenska arbetsgivare i framtiden kan sluta titta på arbetstagare från utlandet som något problematiskt. Som det beskrivs i den här punkten får jag intrycket att diskussionerna utgått från ett grundantagande att det är svårt att få tag i rätt kompetens här i Sverige. Well, det är väl därför vi har internet? Social media? LinkedIn? Världen blir mindre och mindre och många av våra bolag är redan globaliserade. Som jag ser det är det bara en tidsfråga innan rekryterings- och anställningsprocesserna anspassar sig till det. Däri verkar en stor utmaning ligga för svenska företagare idag.

3. Vad ska HR göra med all data i sina system? Det nya är inte datan utan möjligheten att samköra och ge pålitliga prognoser. Hur får HR då employer branding, kompetensförsörjning och kompetensutveckling att gå i takt?

Jag har ställt mig samma fråga. Men från en annan synvinkel. HR har tillgång till väldigt mycket data att göra fin statistik på. Och det är viktigt. Jag förstår det. Men när ställer vi oss frågan – är just den här datan vi efterfrågar viktig? Vad ska vi göra med den, vad visar vi och vad vill vi åstadkomma med den statistik vi skapar? Ibland, i vissa organisationer, får jag intrycket att HR anser att det är viktigare att anställda lämnar in info till HRs datasamling än att arbeta med kärnverksamheten. Förhoppningsvis är jag fel ute där.

4. Sociala medier driver på en demokratisering av organisationsstrukturer. Kommunikationsmakten förskjuts. Chefen vet inte längre bäst och mest. Hur påverkar detta ledarna och ledarskapet?

Har chefen någonsin vetat bäst och mest? Är inte problemet snarare att sociala medier hjälper fler att få reda på de missar som cheferna gör? Min uppfattning är inte att cheferna plötsligt är av sämre virke än förr. Snarare tror jag kan göra cheferna gott i längden att inse att de är en del av det team de leder. Att de kan – och bör – ta hjälp av sitt team när de kör fast och att bollplanket fungerar från två håll. Eller?

5. Den nya tekniken påverkar kulturen och arbetssätten. Vilka ska HR samarbeta med internt för använda system för att bygga kultur?

Det här är en spännande punkt! Väl fungerande samarbete mellan avdelningar och enheter är en av mina hjärtefrågor. Organisationen behöver alla sina olika avdelningar, och i en hel del frågor behöver organisationen dessutom många av avdelningarna samtidigt. Där kan HR och andra stödfunktioner i organisationen verkligen behöva bli bättre. Se mer till vad som gynnar den övergripande organisationen istället för vad som gynnar den enskilda stödfunktionen…

6. Kraven på att vara flexibla och lättrörliga ökar. HR behöver organisera sig för att snabbt reagera på nya behov som exempelvis dyker upp i Shared Service Center eller till följd av nya affärsmöjligheter.

Här är jag kluven. Ja och Nej. Samtidigt. I den bästa av världar skulle ju alla Business Partners veta allt om allt. Men är det rimligt i verkligheten? Jag vet att det historiskt har setts som ett problem att chefer inte vetat vem de ska kontakta för att få hjälp i vilken fråga. Jag förstår varför idyllen om ett fungerande Shared Service Center vuxit fram och fått så stort fäste. Men ändå. Jag uppskattar verkligen specialisering, att smal kunskap inom ett specifikt område många gånger är bättre än att så många som möjligt ska kunna allt. Men här är jag ödmjuk. Jag är antagligen för junior i HR-utövandet för att verkligen veta och förstå hela bilden.

7. Individualiseringen av kunderbjudande ökar. Det borde HR kunna överföra till individualiserade medarbetareerbjudanden, eller hur?

Det vore ju kanon! Följdfrågan från mig blir – hur ska vi få med facket på den här resan med individuella medarbetarerbjudanden, de som faktiskt arbetar för och premierar kollektivet. Förändring i de här frågorna är svårt att få till om inte facket är med oss. Men jag gillar tanken. Och lite spelutrymme finns ju redan idag. Go, go, go! 😉

8. Behovet av att snabbt hitta kompetens ökar. Det behövs ett mer lättrörligt sätt att hitta kompetens. Har ni koll på vilka medarbetare som pratar vilket språk hos er? Frågar ni efter kompetens på era sociala intranät?

9. Kontrollen över data blir en utmaning. Vad är känsligt och vad är inte känsligt? Vad på era intranät är egentligen hemligt? Hur ska vi nå dokument från våra mobiler och läsplattor? Och vad av den data som HR ansvarar för är egentligen hemlig? Och vad händer när alla medarbetare vill ha tillgång till information i sina privata mobiler?

En intressant tanke! När jag läser punkten inser jag än mer tydligt att intranätet ju innehåller interninfo som andra inte bör få tillgång till. Men vad är egentligen intern info och vad är hemligt-hemligt! Den informationen kanske skulle kunna mer tydlig hos de intranät jag rört mig i.

Att medarbetare har tillgång till intranätet i sina telefoner…? Svaret hos mig är inte helt självklart. Jag landar dock i att det inte är någon större skillnad om jag redan kommer åt intranätet via VPN på  min laptop. Då är informationen redan ”ute och går”. Här tror jag det blir tydligt vilka organisationer som väljer att lita på sina medarbetares goda omdöme och vilka organisationer som väljer att istället kontrollera informationsflöde. Jag vet vilken typ av organisation jag väljer att arbeta för.

10. Det finns ingen gräns för vilken roll HR kan ta om man ser uppdraget som medarbetarens hela upplevelse av företaget.

Det var mina reflektioner så här en söndagskväll. Vad tycker ni?

Jag söker #nyttjobb

Jag vill ha ett arbete där jag

– får använda min förmåga att nätverka och möta människor

– utvecklar min upptränade förmåga att läsa av människors beteende

– har nytta av min förmåga att höra det folk inte säger

– får vidareutveckla min förmåga att skriva texter

och där min kunskap och mitt intresse för social media ses som en fördel.

.

Min arbetsgivare

– är ett företag eller en offentlig verksamhet

– vet vad modernt ledarskap innebär

– vill ha anställda som ses som människor mer än maskiner

– arbetar aktivt med utveckling av såväl anställda som verksamhet

– vill vara en del av framtiden och därför gärna rusar in i den

och ser mig som en tillgång och god investering!

Här är jag – Var är ni?

Rekryteringsbolagens rävjakt efter talangerna

Idag ställde Johannes Sundlo en fråga på Twitter:

Min spontana tanke blev först ”Nej, för sjutton, Facebook är mitt vardagsrum på internet, jag vill inte ha dit mina arbetsgivare såvida jag inte själv har bjudit in dem dit!” Därefter fick jag mer information kring hur och vad @jsundlo hade i tanken. Sen tänkte jag lite till. Vad jag förstår har Academic Work löst det så att kandidater kan hämta upp sin information från Facebook när de registrerar sin användarprofil hos A.W. – d.v.s. en självvald upphämtning av information där A.W. inte ser kandidatens profil utan hämtar bara relevant information så att kandidaten inte behöver fylla i sina uppgifter i CV:t på så många olika ställen. Smart tänkt. Jag gillart!

Men mitt i det där virrvarvet innan, när jag inte hade förstått rätt uppstod följande diskussion mellan mig och @jsundlo:

convers 130108

Är det så? Måste ‘vi’ det? Och vilka är i så fall ‘vi’ – är det rekryteringsbolagen som vill hitta talangerna innan sina konkurrenter som är representerar vi:et eller är det kandidaterna som vill hitta sina nästa arbetsgivare?

Vidare funderade jag på om rekryterings- och konsultbolagen hela tiden söker efter nya kanaler att nå sina kandidater och därför ”nästlar” in sig på de plattformar där kandidater hänger, NÄR och VAR tillåts kandidater då att vara privata och ifred? Är inte risken stor att rekryteringsbolagen i och med det agerandet, med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet till slut tar över och förgör hela kandidat-härligheten som fanns där tidigare?

Det går rykten om att 80- och 90-talister har börjat stänga mer och mer av sina profiler på LinkedIn så att vi = rekryteringsbolag inte ska kunna ringa dem så mycket. Andra rykten cirkulerar som gör gällande att de yngre generationerna inte är lika glada i Facebook nu när deras mammor, pappor, far- och morföräldrar också finns där. Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan nästa stora plattform dyker upp och den lär inte heta vare sig LinkedIn, Facebook/Instagram eller Twitter. Vad den/de än heter vågar jag ändå lova att stället inom kort kommer  att invaderas av många rekyterings- och konsultbolag.

Ibland undrar jag om det inte vore enklare om bolagen arbetade lika hårt med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet för att skapa ett bättre anställningserbjudande. Ett så bra erbjudande att kandidaterna söker sig till dem självmant istället för att bolagen ska behöva bedriva en variant av engelsk rävjakt på sina talangfulla kandidater. Vore inte det en utmanande tanke?

Fox&foxhounds

Introvert eller inte

På morgonen finns det många som njuter av att läsa tidningen. Själv läser jag inte nyheter. Jag förstår inte hur så många kan njuta av att starta sin dag med att läsa om Sveriges och världens hemskheter. Men det är jag det. Det handlar säkert om att jag är för blödig. För intagande och för empatisk. Jag läser sällan om näringslivet heller. Den informationen matas jag ständigt med i min yrkesroll. Jag upplever inte att jag behöver fylla på med mer. Däremot läser jag gärna om kultur. Det är den enda delen av tidningen som får mig att må bra. Som får mig att le och som ger mig lagom mycket stimulans kl 7 på morgonen.

Just nu kör Svd:s kulturbilaga en serie som de kallar ”Inåtvänd”. Igår läste jag första delen och i morse läste jag  ”Introverta ideal är på väg tillbaka”, del två i serien. Det var en artikel om Linus Jonkman och hans insikt om sin introverta sida. Han har själv kommenterat artikeln här.

Jag håller med om det mesta jag läste i SvD. Jag tycker serien är intressant och att introverta personer behöver lyftas fram.

Innan har jag sett mig som en introvert människa som lärt mig förmågan att bete mig som en extrovert person. Jag är i grunden en ”professor-typ” som trivs med att iaktta mer än delta, jag trivs med en bra bok, en skön soffa, några tända ljus och en trevlig vän. Det har inte varit helt enkelt för mig att vara sådan. Jag kommer från en familj där de övriga är tvärtom. Min mamma gillade inte att jag satt hemma och återhämtade mig i ensamheten efter skolan utan undrade ofta varför jag inte var ute och lekte med mina klasskompisar. Min övertygelse var att ”hallå, jag har hängt med mina kompisar hela dagen i skolan, kan jag inte bara få vara nu?” Men det var inte vad jag sa till mamma. Istället gick jag och ringde kompisar för att hitta någon att busa med. För det var vad jag förväntades vilja göra.

Idag är jag äldre och något visare. Idag har jag insett att jag – för att kunna vara den trevliga och utåtriktade person jag oftast är – MÅSTE jag få tid i lugn, ro och tystnad för återhämtning. Jag älskar människor. För mig är det både enkelt och roligt att umgås med andra. Men jag är lite periodare vad gäller hur många åt gången jag umgås med. Nu är jag inne i en period när jag gärna umgås med människor i småskaligheten, vilket jag gissar hänger ihop med att jag pratar med människor hela dagarna på jobbet. Vilket jag gillar! Missförstå mig inte på den punkten.

Men. I SvD:s artikel idag reagerade jag faktiskt på Jonkmans formulering Vi introverta pratar inte så mycket.  Är det allmängiltigt att introverta inte pratar mycket? Jag har nog snarare tänkt att de som är introverta pratar, men med några få personer åt gången. Eller handlar det mer om blyghet då? För mig är blyghet när någon är tystlåten och inte vågar prata med andra. Är det just det som är att vara introvert – att våga/kunna prata med alla, men att inte ha så mycket att förmedla?

En gång berättade någon att introverta har så hög aktivitet på sin insida att det inte finns så mycket resurser kvar till att agera utåt. Jonkman är inne på samma tema när han i sitt blogginlägg avslutar med Att “en introvert har sin värld på insidan” är det mest beskrivande jag tycker mig har hört för vårt tillstånd. Jag gillar den tanken. Men samtidigt får den mig att fundera på vad det säger om extroverta…

Arbetssökande gick å blev nyanställd

Jag har börjat arbeta jag. Min anställning är som researcher på ett stort rekryterings- och konsultbolag, och ja: Den rollen är så luddig som den låter. Men samtidigt glasklar. Mitt uppdrag är att söka kandidater. Sen hur jag väljer att söka kandidater är upp till mig verkar det som, så länge jag levererar så många kandidater som de behöver. Ja, jo, helst ännu fler, men ja, ni fattar.

Nu för tiden har jag alltså fullt upp med att lära mig min arbetsgivares datasystem, det blir lätt några stycken. Samtidigt försöker jag bli en ännu bättre hejare på att använda sociala medier och nätverka på nätet och utanför. Ska dessutom lära mig ekonomernas olika yrkesroller vilka jag i början inte förstod skillnaden på. Har bättre koll nu, men jösses. När utgångsläget var att en ekonom är en ekonom är en ekonom förstår ni kanske att jag har en bit kvar.

När jag kommer hem efter jobbet… däckar jag. Arbetar, äter, sover är vad jag fyller mina dagar med. Världens roligaste sällskap – jajjamen! Det där med att Twittra, Facebooka eller blogga får snällt vänta lite, till när jag börjar bli varm i kläderna och därför har energi kvar när jag kommer hem. Det är vad jag hoppas på i alla fall.

Helt klart är i alla fall att arbete är bra för själen och självkänslan. Jag får lära mig nya saker och samtidigt bidra med mina kunskaper och erfarenheter, jag får möjlighet att utmana mig själv och har återupptäckt glädjen i att klara mina deadlines. Att jag dessutom hamnat på ett ställe där jag har väldans bra kollegor… Får jag ha det så här bra? Är det verkligen möjligt? Vill inte riktigt nypa mig i armen för att testa det heller…

Jag är fortfarande ”Ny på jobbet” (minns ni de där skyltarna?) och når inte alls mina mål. Å andra sidan är jag bara inne på vecka nr 3. Jag försöker att inte pressa mig själv FÖR hårt. Men samtidigt har det blivit väldigt tydligt sen jag började på jobbet att jag är ännu en av didäringa prestationsprinsessorna… Det stör mig för jag trodde nog att jag var bättre än så. Jag VET bättre än att vara en prestationsprinsessa men jag ÄR inte bättre än så. Men jag KAN BLI. Så nu pågår projektet ”Behåll min integritet och mitt egenvärde trots att jag är ny på jobbet”. Än så länge misslyckas jag fatalt med det projektet, men å andra sidan påbörjade jag det igår. 😉