Jag söker #nyttjobb

Jag vill ha ett arbete där jag

– får använda min förmåga att nätverka och möta människor

– utvecklar min upptränade förmåga att läsa av människors beteende

– har nytta av min förmåga att höra det folk inte säger

– får vidareutveckla min förmåga att skriva texter

och där min kunskap och mitt intresse för social media ses som en fördel.

.

Min arbetsgivare

– är ett företag eller en offentlig verksamhet

– vet vad modernt ledarskap innebär

– vill ha anställda som ses som människor mer än maskiner

– arbetar aktivt med utveckling av såväl anställda som verksamhet

– vill vara en del av framtiden och därför gärna rusar in i den

och ser mig som en tillgång och god investering!

Här är jag – Var är ni?

Rekryteringsbolagens rävjakt efter talangerna

Idag ställde Johannes Sundlo en fråga på Twitter:

Min spontana tanke blev först ”Nej, för sjutton, Facebook är mitt vardagsrum på internet, jag vill inte ha dit mina arbetsgivare såvida jag inte själv har bjudit in dem dit!” Därefter fick jag mer information kring hur och vad @jsundlo hade i tanken. Sen tänkte jag lite till. Vad jag förstår har Academic Work löst det så att kandidater kan hämta upp sin information från Facebook när de registrerar sin användarprofil hos A.W. – d.v.s. en självvald upphämtning av information där A.W. inte ser kandidatens profil utan hämtar bara relevant information så att kandidaten inte behöver fylla i sina uppgifter i CV:t på så många olika ställen. Smart tänkt. Jag gillart!

Men mitt i det där virrvarvet innan, när jag inte hade förstått rätt uppstod följande diskussion mellan mig och @jsundlo:

convers 130108

Är det så? Måste ‘vi’ det? Och vilka är i så fall ‘vi’ – är det rekryteringsbolagen som vill hitta talangerna innan sina konkurrenter som är representerar vi:et eller är det kandidaterna som vill hitta sina nästa arbetsgivare?

Vidare funderade jag på om rekryterings- och konsultbolagen hela tiden söker efter nya kanaler att nå sina kandidater och därför ”nästlar” in sig på de plattformar där kandidater hänger, NÄR och VAR tillåts kandidater då att vara privata och ifred? Är inte risken stor att rekryteringsbolagen i och med det agerandet, med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet till slut tar över och förgör hela kandidat-härligheten som fanns där tidigare?

Det går rykten om att 80- och 90-talister har börjat stänga mer och mer av sina profiler på LinkedIn så att vi = rekryteringsbolag inte ska kunna ringa dem så mycket. Andra rykten cirkulerar som gör gällande att de yngre generationerna inte är lika glada i Facebook nu när deras mammor, pappor, far- och morföräldrar också finns där. Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan nästa stora plattform dyker upp och den lär inte heta vare sig LinkedIn, Facebook/Instagram eller Twitter. Vad den/de än heter vågar jag ändå lova att stället inom kort kommer  att invaderas av många rekyterings- och konsultbolag.

Ibland undrar jag om det inte vore enklare om bolagen arbetade lika hårt med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet för att skapa ett bättre anställningserbjudande. Ett så bra erbjudande att kandidaterna söker sig till dem självmant istället för att bolagen ska behöva bedriva en variant av engelsk rävjakt på sina talangfulla kandidater. Vore inte det en utmanande tanke?

Fox&foxhounds

Arbetssökande gick å blev nyanställd

Jag har börjat arbeta jag. Min anställning är som researcher på ett stort rekryterings- och konsultbolag, och ja: Den rollen är så luddig som den låter. Men samtidigt glasklar. Mitt uppdrag är att söka kandidater. Sen hur jag väljer att söka kandidater är upp till mig verkar det som, så länge jag levererar så många kandidater som de behöver. Ja, jo, helst ännu fler, men ja, ni fattar.

Nu för tiden har jag alltså fullt upp med att lära mig min arbetsgivares datasystem, det blir lätt några stycken. Samtidigt försöker jag bli en ännu bättre hejare på att använda sociala medier och nätverka på nätet och utanför. Ska dessutom lära mig ekonomernas olika yrkesroller vilka jag i början inte förstod skillnaden på. Har bättre koll nu, men jösses. När utgångsläget var att en ekonom är en ekonom är en ekonom förstår ni kanske att jag har en bit kvar.

När jag kommer hem efter jobbet… däckar jag. Arbetar, äter, sover är vad jag fyller mina dagar med. Världens roligaste sällskap – jajjamen! Det där med att Twittra, Facebooka eller blogga får snällt vänta lite, till när jag börjar bli varm i kläderna och därför har energi kvar när jag kommer hem. Det är vad jag hoppas på i alla fall.

Helt klart är i alla fall att arbete är bra för själen och självkänslan. Jag får lära mig nya saker och samtidigt bidra med mina kunskaper och erfarenheter, jag får möjlighet att utmana mig själv och har återupptäckt glädjen i att klara mina deadlines. Att jag dessutom hamnat på ett ställe där jag har väldans bra kollegor… Får jag ha det så här bra? Är det verkligen möjligt? Vill inte riktigt nypa mig i armen för att testa det heller…

Jag är fortfarande ”Ny på jobbet” (minns ni de där skyltarna?) och når inte alls mina mål. Å andra sidan är jag bara inne på vecka nr 3. Jag försöker att inte pressa mig själv FÖR hårt. Men samtidigt har det blivit väldigt tydligt sen jag började på jobbet att jag är ännu en av didäringa prestationsprinsessorna… Det stör mig för jag trodde nog att jag var bättre än så. Jag VET bättre än att vara en prestationsprinsessa men jag ÄR inte bättre än så. Men jag KAN BLI. Så nu pågår projektet ”Behåll min integritet och mitt egenvärde trots att jag är ny på jobbet”. Än så länge misslyckas jag fatalt med det projektet, men å andra sidan påbörjade jag det igår. 😉

 

Facebook – våga vara FEL?

Det här är något som jag jobbar mycket med privat nu. Normalt är jag en person som vill vara till lags, vill vara den som är RÄTT, som gör RÄTT, säger RÄTT, tänker RÄTT. Det är en inbyggd reflex jag har, sen kan det diskuteras var det kommer ifrån, men det släpper jag. Samtidigt som jag är en person som strävar efter perfektion stör jag mig mycket på Facebook-vänners statusuppdateringar där det som sprids är just RÄTT händelser. Statusuppdateringar är det allra tydligaste tecknet på att fenomenet personal branding kommit för att stanna.

Så var det inte när jag började använda Facebook 2006 (eller var d 2007?). Eller i alla fall uppfattade jag det inte så då. Nu – 2011 – har Facebook tappat stinget som jag ser det. Jag går fortfarande in där och kollar läget och konstaterar allt som oftast: ”Ja, fortfarande tråkigt”. Som Facebook fungerar nu ser jag det mestadels som en reklampelare för både företag och privatpersoner.

Själv har jag fått försvara min egen öppenhet på Facebook mer än en gång den senaste tiden. Uppenbarligen använder jag Facebook FEL. Jag har haft en önskan att visa på äkthet och autencitet, har velat fungera som en motpol till den otroligt tillrättalagda och plastiga yta jag själv blir så uttråkad av och irriterad på. Samtidigt väcks ändå frågan: Vill jag verkligen det? Vill jag vara den som går i bräschen för öppenhet och autencitet? Vill jag verkligen vara den som verkar ha en skruv lös, eftersom jag uppenbarligen inte förstår hur Facebook bör användas? Vill jag vara den som anses vara FEL? Hur blir det med mitt egna personal branding-arbete då? Är det värt risken?

Jag lever i en förgången tid. En tid när Facebook var ett vardagsrum. Mitt vardagsrum. Där jag hade kontakt med mina nära vänner och där jag kunde vara mig själv. Den tiden är förbi. Eller. Mitt vardagsrum är fyllt av väldigt många människor nu för tiden. Vilket iofs är ett i-landsproblem utan dess like och dessutom ett ”kärt besvär”. En del känner jag väl och de känner mig väl, andra är bekanta och en del är helt enkelt mer vänners vänner än mina egna vänner. Förr kunde jag skriva statusuppdateringar som var halft ogenomtänkta utan några större risker. Det fungerade just för att det var mina nära vänner som läste. Mina goda vänner som kan mig, mina intentioner, mitt tankesätt – och därmed förstod vad det var jag försökte förmedla även när jag  inte lyckades formulera mig RÄTT.

Alltså. Jag känner att mitt framtida Facebook-användande avkräver mig på en strategi. Vill – alternativt vågar – jag vara FEL? Eller ska jag vara min inbyggda reflex trogen, rätta in mig i ledet och försöka formatera om mig till RÄTT?

 

Forts. #hrunconf

Igår var jag på en reunion med dels de underbara människorna jag träffade på #HRunconf i Västerås i augusti (har skrivit om det tidigare) och dels några nya ansikten. Vilket härligt gäng! Jag får så mycket energi, så många nya insikter och feedback och förhoppningsvis lyckas jag ge de till de andra i någon utsträckning.

Samidigt inser jag att jag har en del att lära vad gäller nätverkande IRL. Jag gissar att jag behöver bli lite mer strukturerad, att hålla fast vid någon form av plan eller ordning för vilka jag vill prata med och om vad. Eller så behöver jag kanske inse att jag inte kan göra allt, kan inte hinna allt. Kanske borde jag snarare lära mig att slappna av och lita på att det som händer, att de personer jag faktiskt hann prata med, att de samtalen ägde rum just för att de var ”ämnade att hända”.

Well, jag känner helt klart att jag är bättre att nätverka via internet. Jag har ju då ”all tid i världen” (dvs kan höra av mig när som helst) och kan nå i stort sett vem som helst. Att komplettera dessa två nätverkssätten är en spännande utmaning. Det är dessutom en utmaning jag är road av att ta mig an!

Hur som helt. #HRunconf är det nya svarta! 😉 Håll ögonen öppna på deras hemsida för vidare information om hur det utvecklar sig!

Besatt av Twitter

Twitter är en aldrig sinande ström av tweets, som kan liknas vid statusuppdateringarna på Facebook. Fast ändå inte. Tweets är snabbare, mer i realtid, mer personliga, mer direkta… MER! Twitter och tweets är som Facebook och statusuppdateringar på knark.

Vi som älskar Twitter inser snart att vi måste hitta strategier för att märkas i mängden. Vi vill höras, märkas, få svar och få followers. Det är verkligen inte roligt att Twittra ensam. Den stora grejen med Twitter, för min del, är den enkla och oftast snabba dialogen jag kan ha, d.v.s. samspelet, med andra människor. Men för att ha samspel krävs att hitta tweeps som du känner att du har något gemensamt med. I början kunde jag spendera timmar med sökning, läsning, bedömning av andras twitterfeeds för att se om personen var någon jag hade lust att förknippas med. Inte för att jag var tvungen, utan för att det var så spännande och roligt! Slutligen hittade jag en lista som  underlättade en hel del för mig – tack för det Johannes Sundlo.

Mina nära och kära tackar dig nog ännu mer, skulle jag tro. I min ”Twitter-barndom” var jag nog oartig både en och två gånger. Stefan Lidén beskriver i ett inläggsin blogg hur han fastnar mer i Twitter-feeden #mel2011 än i själva TV-programmet som var utgångspunkten. Det är så lätt hänt att fastna. Tiden har en förmåga att flyga iväg medan man twittrar. ”Jag ska bara svara…” är nog en av mina mest uttjatade kommentarer här hemma.

Well, nu för tiden är jag Twitter-besatt. Så enkelt är det. Det finns inget annat socialt forum jag hellre använder. Sure, jag strö-använder Facebook också, men inte alls i samma utsträckning som Twitter. Om jag vore tvungen att välja mellan dem fick Facebook stryka på foten – helt klart!