Arbetsliv och fria arbetstider

Fria arbetstider

Jag är en HR-utbildad akademiker som mest arbetat med rekrytering och lever tillsammans med en man som varit HR/Personalchef i flera olika industrier. När vi läser en sådan här artikel reagerar vi totalt olika. Jag går igång på nytänkandet, att någon både vill och kan utmana rådande former för företagande och vara villig att ”icke-optimera” vinsten i sitt bolag genom att fokusera på att skapa en flexibel arbetsmiljö för sina medarbetare. Min spontana instinkt är att nytänkande är bättre än gammal-tänk. Att beprövade metoder finns just för att någon, någon gång, någonstans, faktiskt vågade testa något nytt som med tiden blivit det som vi idag kallar för beprövat. ”Man måste våga för att vinna”, ”man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke”, ja ni förstår.

Sambon reagerar istället med frågor. Många, många frågor. Bra frågor. Som jag förstås inte kan svara på i och med att intervjun med Fredrik Fernström inte tog upp de saker som min erfarne personalchef till sambo frågar efter.

Jag bjuder på ett urval av de frågor som han och jag diskuterade, relaterat till artikeln:

  • Hur tolkar företagets chefer och personalavdelningen LAS respektive kollektivavtal?
  • Har/är de två företagen som Fredrik drivit anslutna till en arbetsgivarorganisation?
  • Hur reagerar fackliga förtroendemän kring fria arbetstider?
  • Vilken typ av människor anställer man till bolaget?
  • Hur homogena är arbetsgrupperna (dvs anställs bara människor som ”funkar som vi andra”)?
  • Vad händer/hur hanterar företagets chefer och personalavdelning situationen när någon inte levererar enligt sina uppsatta mål (a.k.a. inte arbetat tillräckligt)?

 

Den där passionen

En kursare till mig, från Uppsala universitet skrev häromdagen ett Pulse-inlägg på LinkedIn om att känna passion för det vi gör. Hennes inlägg börjar med meningen:

Att följa sin dröm, att arbeta med det som man är passionerad för och älskar är något som ofta förs fram som ett framgångsrecept.

Jo då. Jag vet om det här. Som personalvetare är det här inte en nyhet utan snarare något vi ständigt önskar se mer av hos både redan anställda och de som vi önskar anställa. Vid rekrytering söker vi ofta efter de som har driv, engagemang och just passion. Vi vill ha någon som vill TILL det aktuella jobbet istället för FRÅN det gamla. Det låter bra och vi tror på det själva. Även om vi någonstans ändå inser att verkligheten är mer komplex än så.

Passion. Det är verkligen ett problematiskt ord för mig. Passion är ett tillfälligt tillstånd. Ungefär som lycka. Något av en färskvara. Är det verkligen något vi, om vi tänker efter ett par steg till, vill förlita oss på vid rekrytering? Att välja den med högst nivå av passion? Det är lätt att svara ja på frågan. För vem vill inte umgås och bli inspirerad av passionerade medarbetare?

Passion för vad du gör… Ok. Det förutsätter ju att personen i fråga bara får arbeta en enda sak. Men så ser väldigt få organisationer ut. Eventuellt kan det fungera i stora globala verksamheter där du får utvecklas som specialist och var en kugge i ett större maskineri. Där din kugge handlar om just det du brinner för. Men hur många verksamheter ser ut så?

För mig tillkommer en del till i begreppet passion. Inte nog med att det är en färskvara som kommer och går plus att det gör varje individ till en egen liten silo, dessutom kräver passion bränsle och inspiration. Verksamheten/arbetsgivaren behöver alltså underhålla personens passion genom vidareutveckling, feedback, uppmuntran, förmåner och annan input. Eller? Förväntar sig arbetsgivarna som ropar efter medarbetares passion att den passionen ska leva för evigt? Blir inte det som att tro på ett stearinljus som aldrig slocknar?

Passion är jättebra. Missförstå mig rätt. Jag är personalvetare. Jag gillar passionerade medarbetare. Så klart! Men den här övertron på människors passion som jag tycker mig kunna se, får mig osäker på om vi ropar för högt efter något vi inte tänkt igenom vad det kan innebära…

 

o-passion-facebook-1014x507

 

På prov: Sex timmars arbetsdag

Jag ska villigt erkänna att jag har varit mycket skeptisk till den här idén med att låta personalen arbeta 6 timmar men ändå få betalt för heltid. Min tanke har direkt gått till de småföretagare jag känner och som inte skulle ha råd att betala sin personal mer pengar för mindre utfört arbete/dag hur gärna de än velat. Lite torrt har jag konstaterat att den enda arbetsgivaren som skulle ha råd, eller åtminstone kunna ta sig råd, att förändra sin verksamhet på det viset vore Staten/Landstingen.

Ändå blir jag glad att det numera faktiskt finns ett pilotprojekt där den här idén testas i praktiken. Nu är det alltså dags att se om idealisterna har haft rätt i sin övertygelse om att fler ska få arbete, men arbeta mindre och samtidigt åstadkomma mer. Så här i uppstarten av piloten verkar kostnaden vara överkomlig för aktuellt landsting. Däremot är jag fortfarande skeptisk när det kommer till småföretagen…

Här är sjukhuset som kör sextimmarsdagar

Mölndal

Års-summering

Idag hittade jag det här inlägget från HRSveriges blogg:

ihttp://blogg.hrsverige.nu/2015/01/19/ett-forsta-ar-som-hr-chef/

SVT:s HR-chef Gabriella Ekström summerar sitt första år i sin roll där och jag måste säga att hon har hunnit med en hel del!

Jag gillar idén om att alla borde summera sitt år. Själv gör jag det vid nyårsafton. Inte så tydligt och strukturerat som Gabriella eller ens i skrift, men ett mentalt bokslut gör jag: Är jag där jag borde vara, stämmer mitt liv just nu med mina livsmål framöver? Om det inte stämmer överens, vad kan jag göra för att förändra min väg framåt, vilka för- o nackdelar bär ev förändringar med sig? Den typen av frågor.

Hur gör du?

Morgonmänniska = förlegad norm?

För flera år sedan skrev jag ett inlägg om A-människor vs. B-människor. Det inlägget skrev jag alltså för länge sedan och jag har med tiden danats om till mer av en hybridmänniska. Lite A och lite B, dvs anstränger mig hårt för att uppfattas som en A-människa i veckorna för att lagom till helgen go all in och njuta av att vara en B-människa på helgerna.

Än idag ser jag sprickor i vad arbetsgivare önskar när de anställer människor. De vill helst ha människor som fungerar som robotar. Som vaknar och går upp samma tider varje dag. Men när de är vakna ska det vara kreativa och nytänkande. Gärna varje dag mellan kl 8-17. För det är ju så kreativitet fungerar. Verkligen.

Min avslutning på mitt blogginlägg från 2010 var:

Jag förstår varifrån normen om 8-17-människor, dvs A-människor, kommer ifrån, men jag förstår inte varför den normen lever kvar nu när den typ av samhälle som normen grundar sig på är utdöende.

Idag läste jag en artikel i SvD Näringsliv som behandlar samma ämne, nämligen morgonmänniskor vs kvällsmänniskor. Är morgonmänniskor per automatik mer produktiva eller effektiva än kvällsmänniskor? Artikeln hette ”Karriärraketen startar i svinottan”. Som att det vore ett faktum – ”om du inte går upp i svinottan kan du glömma din karriärraket!”

(Det skulle för övrigt vara intressant att veta vilka kriterier SvD Näringslivs författare använt sig av för att bestämma vad som räknas som en karriärraket. Vad som skiljer en vanlig tråkig karriär mot en så mycket häftigare Karriärraket…)

En bit ned i texten. Förlåt mig. Jag menar – en BRA BIT ned i texten kan vi läsa följande kommentar från Samuel West som forskar om kreativitet och organisationspsykologi vid Lunds universitet:

”Att vara morgonpigg är en statusmarkör som går långt tillbaka i tiden, enligt Samuel West.
– Det finns en seglivad föreställning om att den som går upp tidigt har mer disciplin och en högre moral än någon som är vaken till sent på natten. Men vi måste inte längre gå upp klockan fem för att mjölka korna. För de flesta räcker det med att vara på jobbet klockan åtta.”

Tack Samuel.

Men du kunde väl ändå ha sagt klockan nio…?

 

 brokenalarmclock

Lästips – Äventyrens Ö

För ungefär ett år sedan skrev jag inlägget ”Stigma och mobbing” som fokuserade på den stigmatisering som det innebär att vara mobbad på en arbetsplats.

I en av kommentarerna fick jag ett bra lästips som jag missat. Läste det först idag, men det gör inget för det är fortfarande lika aktuellt:

De förtalade och utstötta

Inlägget kommer från bloggen Äventyrens Ö där de arbetar med teambuilding. Någon gång i livet hoppas jag att även jag får arbeta med teambuilding. Det var en av mina huvudanledningar till att jag började personalvetarutbildningen – att få hjälpa de arbetsgrupper som inte längre kan hjälpa sig själva. Tills dess läser jag gärna mer om hur arbetet kan gå till i praktiken via Äventyrens Ö. Tack för din positiva feedback och för ditt lästips – Mimmi Dahlström!

Reflektioner kring MP:s åtgärder

Vid dagens brunch läste jag Åtgärder ska riva hinder mellan skola och arbetsliv där SvD informerar om Miljöpartiets förslag till hur dessa hinder bör rivas. Min uppfattning är att Miljöpartiet lever i någon form av idealistiskt samhälle. Nedan följer mina spontana funderingar kring vad jag läste:

– Alla unga ska ha haft ett sommarjobb och praktik när de slutar gymnasieskolan, sade Esabelle Dingizian, ungdomspolitisk talesperson för MP, innan hon började beskriva samtliga åtgärder.

OK. Hur gör MP med de unga som har det så bra hemma att de inte behöver arbeta på sommarloven? Ska de individerna då ”tvångsarbeta” under ett par somrar för att MP tycker att ”alla unga ska ha haft ett sommarjobb”? Var ska de unga sommarjobba? Vem ska fixa de arbetstillfällena som krävs? Staten, kommunen, landstingen, företagen? Luddigt värre tycker jag.

På den digra listan står åtgärder för bättre sommarjobb, fler praktikplatser för de unga, handledarutbildning för företag och en entreprenörsutbildning – bland annat. (Se faktaruta.)

Bättre sommarjobb? Vad innebär det? Vem ska bedöma vad som är ett bättre sommarjobb? MP eller den unga som söker sommarjobbet? Eller arbetsgivaren som erbjuder jobbet?

Handledarutbildning bygger ju på att företagen har luft nog i sina organisationer och arbetsgrupper att någon kan avstå sina arbetsguppgifter för att istället vara handledare för nykomna ungdomar. Känns det realistiskt när vi häromdagen kunde läsa att Unionen går ut med kritik mot att allt fler arbetar övertid i för hög utsträckning?

Utbildning i entreprenörsskap? Hmm. Nej. Det här är bara fel. Hur kan du utbilda någon i att vara kreativ, tänka utanför lådan, vara orädd för att gå emot rådande normer och praxis? Hur utbildar vi någon till att vara en risktagare med sitt arbetet och sin affärsidé som främsta hobby i livet? Either you got it or you don’t!

Esabelle Dingizian säger till SvD att det i stort handlar om att öka flexibiliteten i systemet för att på så sätt minska risken för ”inlåsning”. Den punkt hon lyfter först av de tio är just att alla studier måste vara högskoleförberedande:

– Det är viktigt att inte stänga igen dörrarna så tidigt, tycker vi. Man ska kunna välja om senare, vi vet inte hur arbetsmarknaden ser ut, säger hon.

Av samma anledning tycker hon att det är särskilt viktigt att teoretiker också kan bli praktiker:

– Det är också ett sätt att öppna upp och kunna möta den arbetsmarknad som finns. I dag har vi stor inlåsning i skolan.

Också studie- och yrkesvägledningens roll måste tas på större allvar, tycker Esabelle Dingizian.

Ledsen att vara den som spräcker Esabelles idealiska bubbla. ”Inlåsningen” ligger primärt inte i skolsystemet (vilket jag antar är det system hon menar) utan i arbetslivet. Delvis pga den missmatchning som arbetsgivare och rekryterare ständigt arbetar med att upprätthålla, delvis pga den brist på luft som organisationer har idag till följd av idel kostnadsbesparingar under lång tid. Det finns idag inte resurser att utbilda nytillkomna individer på arbetsplatser. De ska helst vara redo att hoppa in från dag ett.

Enligt Dingizian uppfattas de yrkesförberedande utbildningarna många gånger som ”andra klassens gymnasium” av ungdomarna själva.

– Det är ett feltänk hos Jan Björklund. Jag tror att han hade en tanke om att de som inte vill plugga eller inte har bra betyg kan gå där, men det gör att det blir en konstig uppdelning mellan ungdomarna. Vi måste plocka bort den uppdelningen.

Jag skulle vilja ha en källa på den här undersökningen hon halvt hänvisar till med orden ‘”av ungdomarna själva”. Själv var jag så skoltrött vid tid för gymnasium att jag, om jag hade kunnat, gärna hade valt ett tvåårigt program.

Jag ser mycket hellre att vi återtar systemet med KOMVUX. Varför det försvann vet jag fortfarande inte? Optimalt. Folk läste det gymnasium de kände för. Sedan när de blivit äldre och säkrare på vad de ville bli läste många vidare, ofta i kombination med ett väl fungerande yrkesliv. Att tvinga elever att veta vad de ska bli innan de börjar högstadiet för att få rätt nivå på betyg för den utbildning de ska gå i gymnasiet för att sedan hamna rätt på universitet och högskola uppfattar jag som en mild variant på barnmisshandel.

Också studie- och yrkesvägledningens roll måste tas på större allvar, tycker Esabelle Dingizian.

– Den ska hjälpa de unga till de rätta valen och ge bilden av hur det faktiskt ser ut. Så att man inte väljer utifrån sina egna föreställningar.

Saknar ungdomar tillräcklig kunskap om arbetsmarknaden?

– Ja, absolut.

Här är vi faktiskt överens. Ungdomar saknar tillräcklig kunskap om arbetsmarknaden. Det är vanligt att vi väljer mellan yrken vi är bekanta med, som att jag själv började som butikssäljare och min pappa ägde en butik. Så studie- och yrkesvägledningen roll behöver synas mer i skolorna. Det går bra för de som arbetar som studie- och yrkesvägledare i svenska skolorna att gå ut i korridorerna och samtala med sina elever redan imorgon faktiskt!

Ska ungdomar gå mindre på sina drömmar och mer på det som uppfattas realistiskt?

– Det ska vara en kombination. Jag vill inte hindra unga att följa sina drömmar. Men det måste byggas in en idé om entreprenörskap. Man måste förstå att man också ska ha ett jobb. Det ska vara realistiskt, samtidigt som man inte får plocka bort de kreativa ämnena – som vi gjort nu.

Åter igen. Vem gör bedömningen om vad som är realistiskt? MP? Lärare? Studie- och yrkesvägledaren? Föräldrar? Den unga?

Hmm. Plocka bort de kreativa ämnena? Finns inte estetiska programmen kvar längre? Eller är det vissa kreativa ämnen som Esabelle menar och vilka år de i så fall?

I mina ögon uppfattar jag en önskan från MP att stöpa alla individer i samma form. Vad MP missar är att vi individer är olika. Hur tänker MP tillmötesgå de unga individernas olikheter i de här förslagen? Det framgår inte alls vad jag kan se, och det skrämmer mig mer än de hinder som idag finns mellan skola och arbetsliv.