Happyvitamin – Be.Happy

BE HAPPY!

Det är förstås extra viktigt om du är kvinna, fru och mamma. Det är så viktigt att du behöver köpa kapslar som hjälper dig att vara den där lyckliga, fantastiska och morgonpigga superduper-människan som ska klara av att städa hemmet medan man och barn fortfarande sover.

Ni har säkert också sett denna frustrerande TV-reklam. Den visar den morgonpigga mamman med välstajlad tränings-outfit som är på väg ut genom dörren. Hon är så underbart lycklig förstås – för det ska ju kvinnor alltid vara – och mjuk och vänlig. Innan hon fladdrar förbi de nyss uppstigna, dvs mannen och sonen, kysser hon sin son på kinden. Sonen ryggar äcklat undan när mamman vill pussa honom och det ska ju mammor tåla. Ja rent av skratta åt och tralla vidare mot träning och alla andra göromål som mammor måste handha varje dag. Med det där fantastiska colgate-leendet påkllistrat hela dagen.För man och barn vill ju inte behöva se eller umgås med en irriterad, trött och grinig mamma. Någonsin.

Tacka sjutton för att det krävs koffein i de där kapslarna som ska rädda den allsmäktiga kvinnan som hinner med och klarar allt! Dessvärre tror jag inte koffein är tillräckligt för att vanliga kvinnor ska leva upp till denna skeva bild som Happyvitamin målar upp kring hur kvinnor förväntas vara och bete sig.

Först hade jag tänkt lägga till deras reklamfilm här i blogginlägget också, så att ni som missat den själva kan se hur idiotisk den är. Men – Hell no! – att jag tänker hjälpa Happyvitamin att sprida sin nid-bild av kvinnor.

SEB, chefen och miljonerna

Idag läste jag i Veckans Affärer om Annika Falkengren och hennes fina ersättning för sitt arbete som SEB:s chef: ”Hon fördubblade sin inkomst – igen

Mycket kan sägas om höga löner. Personligen tycker jag att det kan vara problematiskt med, i mina ögon, ologiskt höga ersättningsnivåer ihop med stora bonusar och pensionsavtal. Min  tanke brukar landa någonstans i ”vems utförda arbete kan vara värt så stora summor. Vad har denne person lyckats åstadkommit för att vara värd en så stor summa”?

Samtidigt inser jag att personen som får ersättningen har mer än en vettig förklaring till varför just de är värda den stora summan. Risken är till och med hög att jag skulle köpa argumenten om jag fick dem serverade på ett vettigt sätt.

Just i det här fallet är jag faktiskt lite smyg-imponerad. Som gammal jämställdhets-kämpinna gläds jag över att det är just en kvinna som leder bankdirektörernas liga, att det är en kvinna som är den bankchef i Sverige som har överlägset högst inkomst.

Samtidigt kvarstår frågorna. Vad har hon uträttat som är så fantastiskt (höll på att skriva fanatiskt, vilket också kan passa in) mycket bättre än många andra chefer/ledare? Någon som känner sig manad att förklara det här för mig?

Post-kvinnodagsfunderingar

I morse läste jag SvD:s artikel om lägre vinst i bolag med kvinnlig VD som störde mig. Även DN har skrivit om resultatet som kommer från en analys gjord av Företagarna.

”Vår analys av lönsamheten i mer än 125.000 företag uppdelade på kvinnliga och manliga vd:ar gav ett entydigt resultat. Företag med kvinnlig vd har 12–17 procent lägre vinstmarginal än företag med manlig vd. Konkret innebär det att företag som leds av kvinnor i genomsnitt har 7,0 procent vinstmarginal medan företag som leds av män i genomsnitt har 8,4 procent. Vinstmarginalen är ett bra jämförelsemått, då det mäter resultatet som ett företag gör innan räntekostnader i förhållande till omsättningen.” (DN)

”Det kan låta som att det är små skillnader, men skillnader i vinstmarginal är så viktiga saker att det kan göra att när någon extern ska investera i ett bolag som går tio procent sämre så väljer man inte det bolaget” (SvD)

”Hon är medveten om att studien kan utnyttjas av personer som inte vill verka för jämställdhet.” (SvD)

”Till dem vill jag säga att jag, som feminist och ledamot i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, är övertygad om att arbetet för jämställdhet måste, för att vara trovärdigt och vinna i längden, bygga på solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon” (DN)

För mig som ser mig som feminist och jämställdhetsivrare är det här problematisk information att ta in. Direkt försökte jag hitta förklaringar till vad som kan utgöra skillnaden i vinstmarginal förutom den där kvinnan på VD-stolen. Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist nämner exempel på troliga orsaker i de bägge artiklarna. Orsakssamband som dessvärre inte är testade eller klarlagda utan blir mer av spekulationer (på tal om att bygga jämställdhetsarbetet på solida fakta). Den jag ställer högst tilltro till själv är:

”Men det kan lika gärna bero på att hur kvinnor och män bemöts i näringslivet.

– Den tradition som vi fortfarande har i affärslivet är att män som möter män bemöts mer lika än vad jag som kvinna bemöts av män. Det tror jag kan ha effekt på förhandlingssituationer, för företag blir det väldigt påtagligt när man gör affärer, säger hon.” (SvD)

Min uppfattning är att kvinnor fortfarande anses vara något av udda fåglar i företagsledningar. Kvinnorna blir sakta, sakta fler i ledningspositioner, men kvinnor är fortfarande en klar minoritet. Därmed tror jag att en kvinnlig VD:s förmåga blir ifrågasatt i högre grad än vad en manlig VD blir vid t.ex. förhandlingar, samarbeten eller upphandlingar. Som vid så många andra tillfällen tror jag att kvinnor även i företagsledningar behöver BEVISA sin förmåga – och gärna excellera –  för att nå dit män når enklare. För att män hellre gör business med andra män.

Det är min övertygelse.

Jag är partisk. Jag är kvinna som är övertygad om att även kvinnor har god förmåga nog att hantera VD-positioner. Därför är jag också övertygad om att problemet är strukturellt betonat snarare än bristande kompetens hos alla kvinnor på VD-positioner.

Hur uppfattar ni artiklarna?

”Politisk depression”

När jag var liten gick jag i kyrkan. Min uppväxt var fylld av kristna värderingar. Älska din nästa så som dig själv, vi är alla lika värda, vi är alla Guds barn och vi är älskade. Det är så jag är uppfostrad även om de värderingarna har naggats i kanten en del, i och med att jag blivit äldre, tagit en del smällar i livet och givit några med förstås. Min grundtes idag är att som människor har vi alla ett stort värde. .

När jag var liten bad jag till Gud om att jag skulle få känna hans hjärta. Jag förstod så lite av det som lästes ur Bibeln. De gamla orden var för komplicerade för mig att ta till mig, att förstå, att greppa. Men känslor – det förstod jag. Jag var kanske 10 år då. Ingenting hände förstås. Inte då. Men nu när jag är äldre händer det ibland att jag få en känsla som på något sätt ligger utanför mig själv. Det är en känsla av sorg, hopplöshet men samtidigt en stor varm kärlek till ett land där jag vuxit upp, till ett samhälle som håller på att förgöra sig själv men kanske framförallt till en värld – en mänsklighet –  som inte förstår att allt tillhör alla. Länder är människans verk. Det är ett streck på en karta. En gräns som bara finns för att vi människor valt att acceptera att det är där gränsen ska vara. Vi människor har skapat många sådana gränser. Det handlar bland annat om kön, ras, politisk åskådning, religion och sexuell läggning. Den här känslan får jag ibland för mig, än idag fast jag borde veta bättre, är vad jag bad om att få känna då när jag var 10 år. Guds hjärta.

Maria Sveland kallar hennes liknande känsla för ”Politisk depression”. Det är en tankeväckande text hon skriver. Den är lång. För lång. Den är vänstervriden. För vänstervriden. Men om jag bortser från det griper texten tag om mitt inre, väcker tankar och får mig att önska något mer och bättre för den här världen vi lever i. Och jag känner åter igen den där känslan av sorg, hopplöshet men samtidigt en stor varm kärlek till en mänsklighet som just nu verkar vara förvirrad, rädd och skadeskjuten.

Ett utdrag:

”I nättråden omtalades kvinnor som ’sliddjur’ vars enda existensberättigande bestod i att reproducera rasen. Och till och med den funktionen ifrågasattes, eftersom svenska kvinnor ansågs ’rasblanda’ för mycket och därför borde avrättas för förräderi.”

Hatet mot Turteaterns uppsättning av Scum-manifestet gick i samma anda. Både Pär Ström och Pelle Billing skapade ett drev på sina bloggar som flera andra antifeministiska bloggare snabbt anslöt sig till och skrev egna texter på samma tema. Förutom en våg av protester och demonstrationer uttalades rena dödshot. Längst gick bloggaren ”Medborgare X” som skrev:

”För visst är det så att inte enbart en våldtagen feminist är en bra feminist. En mördad feminist är en ännu bättre feminist. Varför inte börja med Andrea Edwards själv.”

Push – Newsmill

Tipsades om artikeln ”Feminism hindrar kvinnors politiska karriär” via en väninna på Facebook. Med skeptiskt inställt mind set läste jag artikeln och insåg till min glädje att det finns fler som ser på feminism som jag gör:

Den jämställdhetskamp jag för tar sin utgångspunkt i att män och kvinnor ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Det är inte självklart idag och där måste ett aktivt arbete föras. Det innebär dock att jag samtidigt kraftigt tar avstånd från en jämställdhetssyn som innebär att allt ska var 50/50 eller att vi ska ha ett visst kön representerat ”bara för att”.

Jag är genuint oroad över hur jämställdhetsdebatten många gånger misslyckas med av att hålla sig på vägen utan att kör ner i ett av två diken. Antingen kvoteringsdiket där kön beskrivs som en nästan transcendental gemenskap och att endast en kvinna därför kan representera andra kvinnor eller diket av total könslöshet där vi alla ska avkodifieras till någon form av neutral ”hen”.

(Av  Ebba Busch)

90-talister och jämställdheten

Häromdagen diskuterade jag och en vän jämställdhetsfrågor. Själv sitter jag inne på en stor hat-kärlek till genusfrågor som sådana. Jag gillar inte kategorier på folk, fenomenet att dela in människor här eller där innebär mest grova förenklingar. Bara för att jag är kvinna innebär det inte att jag nödvändigtvis att jag är ”typiskt kvinnlig”. Samtidigt anser jag att män och kvinnor har olika förutsättningar, vi fostras ofta olika, vi leker ofta olika lekar, vi gillar ofta olika typer av musik och filmer. Det finns självklart orsaker till att det ser ut så här och de orsakerna känner jag behöver diskuteras.

Så. Vi diskuterade. Jag blir lite smått rabiat när kvinnor behandlas annorlunda än män. Jag ogillar skarpt våpiga kvinnor. Ni vet, ”Åh, nej, jag kan inte, kan inte du, stora starka karl, hjälpa mig…!” Sådana kvinnor drar tillbaka klockan i flera år, utan att ens veta om det. Jag känner stor tacksamhet för de kvinnor som tidigare kämpat mot olika normer, som blivit hånade och hatade för att jag skulle kunna t ex rösta, gå på universitetet eller över huvud taget arbeta.

I den här diskussionen kom vi in på 90-talisterna. Vet 90-talisterna ens om att ”kvinnor kan!” ? I min första spontana tanke upplevde jag att 90-talisterna är ytliga, våpiga och bortskämda. Det skulle, i min värld, tala emot att 90-talister har någon som helst koll på jämställdheten. Efteråt kände jag mig gammalmodig och dömande. Vad sjutton. Ska man inte kunna vara aktiv kvinnorättskämpe bara för att man vill ha renrakade ben (förlåt, vaxade menar jag) välstylat hår och perfekt sminkning. Klart man kan!

Men så läste jag det här:

Kairos Future – Pressmeddelande Min bild av Drömsamhället – 3 mars – Mynewsdesk.

93% tycker det är viktigt att känna sig fri, men denna frihet tycks innebära att man överlag inrättar sig i traditionella levnadsmönster”, säger Anna Kiefer, Director Kairos Future International. ”Att få ett bra jobb, att hitta den rätta, få barn och fint boende är tonåringarnas framtidsdröm på 00-talet.”

Känns dessvärre som att min första instinkt om unga människor idag var mer rätt än min andra…