Arbetsliv och fria arbetstider

Fria arbetstider

Jag är en HR-utbildad akademiker som mest arbetat med rekrytering och lever tillsammans med en man som varit HR/Personalchef i flera olika industrier. När vi läser en sådan här artikel reagerar vi totalt olika. Jag går igång på nytänkandet, att någon både vill och kan utmana rådande former för företagande och vara villig att ”icke-optimera” vinsten i sitt bolag genom att fokusera på att skapa en flexibel arbetsmiljö för sina medarbetare. Min spontana instinkt är att nytänkande är bättre än gammal-tänk. Att beprövade metoder finns just för att någon, någon gång, någonstans, faktiskt vågade testa något nytt som med tiden blivit det som vi idag kallar för beprövat. ”Man måste våga för att vinna”, ”man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke”, ja ni förstår.

Sambon reagerar istället med frågor. Många, många frågor. Bra frågor. Som jag förstås inte kan svara på i och med att intervjun med Fredrik Fernström inte tog upp de saker som min erfarne personalchef till sambo frågar efter.

Jag bjuder på ett urval av de frågor som han och jag diskuterade, relaterat till artikeln:

  • Hur tolkar företagets chefer och personalavdelningen LAS respektive kollektivavtal?
  • Har/är de två företagen som Fredrik drivit anslutna till en arbetsgivarorganisation?
  • Hur reagerar fackliga förtroendemän kring fria arbetstider?
  • Vilken typ av människor anställer man till bolaget?
  • Hur homogena är arbetsgrupperna (dvs anställs bara människor som ”funkar som vi andra”)?
  • Vad händer/hur hanterar företagets chefer och personalavdelning situationen när någon inte levererar enligt sina uppsatta mål (a.k.a. inte arbetat tillräckligt)?

 

Blir enad front detsamma som lågt i tak?

Under kvällen snubblade jag in på HRbloggen.se och deras inlägg Tystnaden på jobbet som skrevs i april 2012. Affi Kölevik skriver om de olika effekterna som den ökande rädslan för att säga sina synpunkter på jobbet kan ge. Jag refererar lite kvickt hennes inlägg nedan:

För medarbetarna: En människa som inte får uttrycka sin åsikter känner sig tillplattad, förminskad, och blir hämmad. Att bli tystad är att bli osynliggjord. För cheferna: En chef som har tysta medarbetare blir inte sporrad. Nickande rädda ja-sägare bidrar inte till utvecklingen. För organisationerna: En organisation med tysta medarbetare som inte våga säga sin mening eller komma med synpunkter får också medarbetare som håller inne med idéer och förbättringsförslag. Innovationsklimatet blir uselt. Det är alltså inte bra för organisationen. Inte bra för chefen. Inte bra för den anställde. Varför blir det då så här?

Ja. Det är en bra och väldigt befogad fråga. För inte allt för längesen fick jag höra talas om en mellanchef på ett bolag där en av mina vänner arbetar som uttryckt ”För mycket synpunkter på verksamheten kommer att tolkas som illojalitet”. PUNKT. Nu kan jag förstås inte garantera sanningshalten i det påståendet då det är andrahandsinformation jag tog del av. Men ändå. Varför blir det så här?

En tanke som kommer till mig är den devis som vi arbetsledare på Clas Ohlson arbetade efter: ”Vi måste visa upp en enad front!” Vilket i praktiken innebar att hur olika vi än tyckte om de beslut och riktmärken vi skulle följa så skulle våra medarbetare inte märka av de skillnaderna i det dagliga arbetet. Sådana problem diskuterade vi istället på våra arbetsledar-möten. För mig var det en självklarhet då. Men nu ser jag att det arbetssättet kan ha gett intrycket av att inte heller våra medarbetare fick tycka annorlunda, eller ens reagera på de förändringar som uppstod. Det var i alla fall inte mitt syfte med den enade fronten. Mitt syfte var tydlighet, produktivitet och effektivitet.

Jag tror att många företagsledare och mellanchefer tänker på liknande sätt. De vill förenkla informationen så att den tas emot bra av kollegor så att det som behöver göras blir gjort. I min naivitet vill jag tro att dessa ledare tänker på verksamhetens bästa (och däribland även personalens bästa) och inte på att sänka taket i organisationen eller tvinga in sina medarbetare i leden igen. Även om slutresultatet i praktiken kan ha inneburit just det sistnämnda.

Kanske är det därför det blivit så här?

Har du tappat gnistan?

Idag fick jag ett sånt där nyhetsbrev från en av grupperna jag är medlem i från LinkedIn. Då jag arbetar med att söka talanger är jag medlem i en hel del grupper och får en hel del nyhetsbrev. Många passerar direkt från min inbox till papperskorgen utan någon som helst uppmärksamhet från mig. Men det här mejlet var det annorlunda med. Det var från gruppen Linked:HR och texten löd:

Dear Colleague,
Remember you first day at work? You were probably excited. You wanted to succeed. You were confident that you would do great, that you would find camaraderie, that this “was it.” Hopefully, the spark is still there. Maybe you’re one of the lucky ones… those who welcome Mondays as adventure days, those who feel that their work is meaningful and valuable.

I’m curious, however, about *that* moment. The moment in which you realized that you lost the “light in your eyes.” The moment in which you acknowledged: “It’s official: I’m disengaged.”

Some will tell you that your manager is responsible for most of your woes. For instance, today I read in “Linking Learning to Talent Management” (sponsored by Skillsoft, download athttp://bit.ly/LHRtalent5 ): “This has been documented in research so many times that it’s become a cliché: People don’t leave companies. They leave managers.”

I doubt, however, that the managers are the sole culprits. Oh yes… they matter. We’ve had a great discussion recently on “engaging leaders” – how they impact one’s sense of meaningfulness and safety at work. However, managers do not operate in a vacuum. They are, instead, part of a cultural system that imposes constraints or rewards on certain behaviors and attitudes. The “blame the manager” game can only go so far.

Here is, therefore, my question for the week:
Think about the time in which you realized that you were no longer engaged. Can you pinpoint the most important factors impacting your “moment of disengagement”? What took away the “spark in your eye”?

Den första tanken som for genom mitt huvud när jag hade läst klart var ”Om en person känner så här kring sitt arbete, varför har den personen inte bytt antingen arbetsuppgifter eller arbetsplats?” Jag vet inte om det är så att jag är ett barn av min tid – generationen som har svårt att bli vuxen och ta ansvar om vi ska tro generationen innan oss – men för mig skulle det vara otänkbart att arbeta kvar i en roll eller på en arbetsplats någon längre tid om jag inte  längre kände engagemang för det arbete jag skulle utföra. Hur bra bli kvaliteten på mitt utförda arbete om jag har tappat stinget?

Samtidigt är det ju så att de flesta arbetsgrupper har någon eller några som har tappat gnistan och engagemanget. Ni vet, de där personerna som lägger mer tid på att gnälla på problem i organisationen istället för att lägga energin på att ta sig runt och förbi hindret. De där som väljer att se utveckling och förändring som nederlag innan projekt ens dragits igång. Vad driver de här människorna? Vad är det som får dem att gå upp och gå till ett arbete som får dem att vilja vara någon annanstans varje dag? Hur lyckas de blunda för alla andra möjligheter de skulle kunna ha?

Påmsing #HRunconf

Ni har väl inte glömt att anmäla er till årets #HRunconf som går av stapeln den 20-21 april i Stockholm?

Jag var med förra året och det inspirerade mig mycket att få prata med andra yrkesverksamma inom HR under mer avslappnade former. För mig är det en självklarhet att vara med igen! Anmälan sker via hemsidan jag länkar till. Jag hoppas vi ses! =)

Citat fr #HRunconf:s hemsida:

#HRunconf är konferensen där HR-diskussioner, HR-geeks och HR-ideér står i centrum. Vårt syfte är att dela med oss av kunskap, erfarenheter och idéer och ha riktigt kul under tiden. #HRunconf byggs på engagemang, glädje och kunskapstörst.

Ett möte för och med människorna som deltar, om allt vi är intresserade av inom ämnet HR. Rekrytering, innovation, sociala medier, HR’s inflytande med mera.

Unconference är ett sätt att mötas för oss som känt att fikapauserna ändå är när det händer som mest på konferenser. Det är det dynamiska samtalet som eftersträvas, inte talare-publik-relationen. Istället för dyra konferensavgifter gäller engagemang!

Säljsekten

Jag har jobbat på The Phone House. Självklart blev jag nyfiken på Dokumet Inifrån-avsnittet Säljsekten#saljsekten ). Jag hann inte se hela programmet, men förstår nog ändå vad SVT ville visa för bild av företaget.

Själv är jag kluven mot The Phone House personalpolitik. Jag var det redan när jag arbetade där som extrasäljare i en av deras butiker under studietiden. Ganska snabbt hade jag en klar bild av att The Phone House inte var företaget jag skulle bli gammal på och det berodde framförallt på att den personalsyn ledningen verkade ha inte alls passade ihop med hur jag ansåg att det borde gå till. Det var mitt val att inte bli långrandig där. Inte deras.

The Phone House är tydliga med vilken arbetskraft de vill ha. Eller fel. The Phone House är tydliga med vilken typ av arbetskraft de inte vill ha. Man är inte bättre än vad den senaste veckans/månadens säljstatistik visar att du är. Håller du inte måttet ser de till att du inte vill vara kvar. Förhoppningsvis ser det annorlunda ut om du arbetat där länge, annars borde inte så många arbeta kvar i flera år, vilket många faktiskt gör. Och trivs. Eller åtminstone vantrivs de inte nog för att leta annan sysselsättning.

För att lyckas med den typ av försäljning som The Phone House (och många andra säljföretag inom elektronikbranschen) jobbar med krävs det att du är något av en adrenalin-junkie. Du måste få dina adrenalinkickar av att ha gjort en bra deal, att ha lyckats övertyga någon om att köpa något de från början inte alls hade tänkt köpa. Av omvärlden kallas det manipulation, i säljyrket kallas det för att måla en tavla. Du måste kunna måla ditt motiv så bra att andra tror att den är äkta. I början av ”Säljsekten” nämns hur mycket pengar rekordsäljare tjänat. Redan här målar företagsledaren, fast den här gången för en blivande anställd istället för en kund.

Rekordsäljare finns alltid, inte bara hos The Phone House, utan hos alla säljfokuserade företag. De säljarna är oftast inte särskilt bra  medmänniskor. De är antagligen manipulativa, ser i stort bara till sin egen och företagets plånbok, de är ofta nonchalanta/otrevliga mot kunder med reklamationsärenden, osv. De här personerna är å andra sidan inte heller anställda för att vara bra medmänniskor, utan bra säljare. Och de lyckas, de där rekordsäljarna.

Alltså. Man kan diskutera fram och tillbaka huruvida ett företag tar sitt ansvar för personalen. Själv upplever jag det som att The Phone House tar bra hand om sina bästa och sina bra säljare/anställda och gärna gör sig av med övriga. Helst så fort som möjligt och ibland på ett på gränsen till oetiskt sätt.

Samtidigt är de tydliga med vilken typ av anställda de vill ha. Jag är en förespråkare av att företagsledningar själva ska få välja ut vilka de vill ha som anställda och att anställningstryggheten på individnivå ibland står i vägen för det. Ju tydligare ett företag är med vad de förväntar sig av individen, desto enklare blir det ju för individen att ta ställning till om det företaget är det rätta.

I mitt fall blev svaret nekande. The Phone House och jag blev inte gamla ihop. Det är helt ok. Inga hard feelings från min sida. Jag ville inte vara där. Jag gick.

Egen företagare

För något år sen påbörjade jag idén att starta mitt eget företag. Jag skulle ”konsulta” inom administration och personalfrågor och blev till och med inhyrd av ett företag tack vare mina administratörs-kunskaper. Där och då skaffade jag mig företagskonto hos banken och kände att NU är jag på gång! Ganska kvickt anställdes jag av företaget som skulle ha hyrt in mig. Mitt halvt påbörjade egna företag la jag åt sidan.

I höstas hamnade jag som bekant mellan två jobb och det var då den här bloggen skapades bland annat. Att sitta hemma och göra ingenting är jag inte särskilt bra på så jag fortsatte grubbla på mig idé om att starta eget företag. Affärsidén var densamma – administration och personalfrågor. Jag började gå på MIK-träffar och minglade runt på Personaldagen 2010. Här någonstans började jag tvivla på min administrativa inriktning på företagsidén. Skippa eller ha kvar? Satsa helhjärtat på personal- och arbetslivsfrågor eller vara lite mer av ett ”pytt-i-panna-företag”?

Min strategi för att sälja min företagsidé gick kortfattat ut på att nätverka. I verkligheten så väl som på Internet. Utan kontakter är du ingen och i företagsvärlden på en mindre ort som den här märks det än mer tydligt (tror jag). Tack vare mitt nätverkande fick jag anställning hos ett företag jag varit i kontakt med under en längre period. Mitt eget företagande la jag än en gång åt sidan.

Jag gissar att det var den där ensamhets-aspekten som Ett gott arbetsliv tar upp i sitt inlägg som gjorde att jag aldrig riktigt fick tummen ur att bli egen företagare. Problemet är inte att ta beslut, att tänka utanför lådan eller att kasta sig ut i ingenmansland och partiell okunnighet och tvingas hoppas på det bästa. Problemet är snarare att inte ha någon att bolla funderingar med och att inte ha en arbetsplats eller gemenskap att gå till – att helt enkelt vara helt utlämnad till sig själv hela tiden.