En lördag i juli

Efter det senaste blogginlägget jag skrev inser att jag andra kan få uppfattningen att mitt liv mest består av mörker. Så är det inte.

I många delar har jag ett bra liv. På det privata planet har jag en familj som vill mig väl, som stöttar och backar upp mig när jag behöver det. Dessutom har jag förmånen att arbeta för en arbetsgivare som jag trivs hos med underbara kollegor. Företagets värderingar stämmer dessutom väl överens med mina egna. Ekonomiskt är jag långt ifrån rik men har äntligen en ekonomisk situation som innebär att jag kan bära mina egna kostnader och en och annan utsvävning. Det ni! Mycket i mitt liv är så fantastiskt bra och det går inte en dag utan att jag tackar… tja, kalla det min lyckliga stjärna, då religion är något jag försöker lämna bakom mig.  Jag är tacksam, så evinnerligt tacksam!

Livet är sällan bara lycka eller bara elände. Ständigt finns de båda med i mina dagar. Andra har benämnt det som att de har en ängel och en djävul på axlarna, yin och yang, etc.

De av er som har lärt känna mig mer nyligen har nog bilden av att jag är en person som verkar vara glad och lättsam, vilket jag också är. Också. Jag är bra på att imitera ett sådant beteende och kan till och med trivas med att gömma mig bakom en sådan fasad. Men min inre person, kärnan, är svårmodig, eftertänksam och skeptisk. Jag vill ständigt lära mig av mina misstag, bli en bättre upplaga av mig själv, undvika samma fallgropar som andra trampat i, utveckla snarare än att förvalta och endast det bästa resultatet är gott nog åt mig. Jag har lätt att spinna igång och svårt att varva ned. Det uppstår ofta situationer där jag vet att jag gjort det bästa jag kan men känslan som följer mig är ändå att det inte varit tillräckligt. Det i sin tur föder ångest, oro, dåligt självförtroende och ja, ska jag vara krass så är jag faktiskt en rätt så neurotisk person. Samtidigt föder det kreativitet och jag kan krångla mig ur många problem, hitta nya lösningar på gamla frågor, etc. Jag gör det som brukar kallas ”tänker utanför boxen”. Själv funderar jag inte över boxen alls, söker bara lösningar och förbättringar/utvecklingsområden. Så jag kan se mig själv i ögonen på kvällen när jag ska sova.

Delar av samhället har börjat försöka ”hotta upp” npf-diagnoser, inkl adhd, på olika sätt. Vi har t.e.x. boken ”Fördel ADHD”, boken ”Underbara ADHD – den svåra superkraften”, nätverket (eller vad man nu ska kalla det) ”Brilliant Minds”. Gott så. Jag gillar initiativen förstås. Får flashbacks till Arbetsförmedlingens TV-reklam från 2011 med budskapet ”se kraften när du anställer”. Det är ju så. Vi alla har saker vi gör bra och saker vi gör mindre bra, med eller utan npf.

Det jag däremot oroar mig för är de eventuella snedvridna förväntningarna som kan komma att läggas på personer med npf som anställs med fokus på att tänka nytt, på att utveckla, förbättra och vara entreprenörer. Det går ju liksom inte att sätta oss i ett rum och säga ”varsågod, var nu kreativ åt oss mellan kl 8-17, 5 dagar i veckan”. Vi med ADHD t.ex. vi fungerar snarare som Don Draper i Mad Men. Det är något som arbetsgivare behöver ha med i beräkningen, stå ut med och till viss del möjliggöra. Frihet under ansvar helt enkelt. Men inte för mycket frihet. Och inte för mycket ansvar. Men visst. I rätt miljö, med rätt förutsättningar och rätt inspiration samt en tillåtande atmosfär – så som jag upplever att jag har det just nu, då funkar vi lika bra som vem som helst annars.

Jag vill även påminna om en sak till. NPF är ett väldigt märkligt och vitt begrepp. Att klumpa ihop individer i grupp blir sällan bra. Titta bara på människor med adhd och människor med autism – de mår bra av olika saker i olika typer av miljöer. Vad gäller ADHD består även den gruppen av många olika typer av individer. ADHD är ett samlingsbegrepp för en drös olika problemområden inom uppmärksamhet, impulskontroll och överaktivitet. Vissa människor upplever bara problem med några av dessa områden, andra inom alla. En del har mild svårighetsgrad, andra har det betydligt tuffare. Som sagt, det är problematiskt att klumpa ihop individer i grupperingar. Vad ”en person med npf behöver” skiftar mycket från person till person.

Detta tar oss till min nästa iakttagelse. Något som hittills främst myndigheter har börjat med. Nämligen generella regler som gäller ALLA med npf, som t.ex. ADHD. Ingen med adhd kommer längre att kunna bli antagen som polis till exempel. De verkar inte heller få göra lumpen. En person som söker till polisyrket eller försvarsmakten men som inte är lämplig för tjänsten hoppas jag sållas ut vid testerna de behöver göra innan, vare sig personen i fråga har npf eller ej. Jag har svårt att se vilken funktion detta generella förbud för med sig, förutom att stigmatisera människor med redan ifrågasatta diagnoser.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta reda på vilka faktorer som kan förklara regionala skillnader i diagnostisering och läkemedelsbehandling av adhd. Jag tycker det är bra. Ju mer klargörande utredningar, forskningsstudier o.dyl. som görs, ju bättre! Just nu verkar samhället vara på väga in på två parallella vägar samtidigt. Den ena vägen pekar på att vi med npf är livsfarliga monster som inte kan hantera ansvarsfulla uppgifter, den andra att vi har superkrafter och är något unikt och eftersträvansvärt. Min helt privata tes är att vi är en drös med individer som har svårt för en del saker och är riktigt bra på andra områden. Precis som alla er andra. Vad tror ni?

thoughts

Framåt – åt vilket håll är det?

Action-planning-problems

Bilden här ovanför har jag sett flera gånger på LinkedIn och varje gång som den dyker upp tänker jag: ”Precis så där är det!” Just nu upplever jag att jag är i den där gropen i mitten, ståendes i en båt och kikar framåt på vad jag anar är regnmoln som kommer borta vid horisonten. Vissa perioder hittar jag inte motivationen att kämpa vidare framåt. Särskilt inte när framåt verkar innebära regn. Samtidigt försöker jag acceptera min pågående livsleda och låtsas att det inte är en så stor grej. Samtidigt – det ÄR en stor grej. Att ha givit upp, om än tillfälligt. I alla fall för mig.

ADHD. Diagnosen som skulle bli min räddning, min förklaring, lindra mina sår och skapa tydlighet i tillvaron. För tillfället skapar den mest kaos, frustration, irritation och besvikelse hos mig. Jag börjar nästan ångra att jag varit öppen med mina svårigheter, nu kan jag nämligen inte backa bandet och låtsas som att inget hänt.

Gruppterapi. Även detta trodde jag skulle bli en räddning när nu inte diagnosen behagade leverera det. I början var det väldigt givande att prata med andra som har liknande problemområden som jag. Men nu, några veckor senare, inser jag att de där tillfällena i gruppen ständigt påminner mig om mina tillkortakommanden, hur många jag sårat på min väg, hur dålig jag är på … ja, rätt så många saker faktiskt. Kortfattat börjar mina veckor den här våren med den där träffen där jag tvingas se mig själv som jag är och efter det är det tänkt att jag ska ha en ”bra vecka”. Jo, tjena.

Mina självdestruktiva reflexer har kickat igång igen efter åratal i dvala och jag tänker idiotiska tankar som handlar om att flytta från stan, byta jobb, festa mer, röka mer, släppa taget om min ambition och låta mig själv falla långt, långt ner i djupet av havet tills allt blir mörkare och mörkare tills det blir helt svart. Med andra ord, hoppa ut ur båten på bilden ovanför och… just det – ge upp. Om än tillfälligt.

Rastlöshet. Så många gånger har min rastlöshet varit min räddning och så många gånger har den inneburit att jag sårat människor jag bryr mig om. Jag vill tro att jag lärt mig något av mina tidigare misstag, men säker är jag inte. Därför arbetar jag hårt med att kontrollera den där rastlösheten/drivet. Just nu känns den som min värsta fiende, just för att den är så lynnig. Om jag inte lyckas kanalisera min rastlöshet och tillhörande driv rätt kan den få ödesdigra konsekvenser. Kanske är rastlösheten med tillhörande driv lite som min drog? Den som får mig att göra saker jag annars inte skulle ha gjort? Den som får mig att bortse från alla negativa effekter, för att den får mig att fatta beslut som får mig att må väldigt bra här och nu?

Jag brukar skoja om att jag är lite som en vildhäst; att jag stannar kvar där jag är så länge jag själv upplever att jag kan välja att stanna eller gå. Ju mer någon/något försöker tämja mig eller tvinga mig kvar – desto troligare är det att jag på sikt kommer att sparka bakut och rymma. Egentligen är det inte skojigt alls. För jag sårar andra människor och försvårar livet för mig själv.

Känslan av frihet däremot. De där första andetagen när jag lyckats lösgöra mig från vad jag tidigare upplevt som fångenskap, fotbojor, ansvar och känslan av att vara inlåst och klaustrofobisk. De där första andetagen i friheten är värt allt det där andra negativa som kan uppstå. Det är ren och skär eufori! Det känns som att jag går på moln och är odödlig. Stor och stark! Hög på livet. Amazing!

Tills jag tvingas vända mig om och se förödelsen jag lämnat bakom mig vid en del av de där tillfällena. På så sätt är det ju väldigt bekvämt att flytta och byta stad. Då slipper jag se eländet jag skapade på min väg ut.

Här tror jag att jag har hittat kärnan. Jag inser (i början av varje vecka dessutom, i terapin) att jag inte är en särskilt bra/god/sjysst/reko/pålitlig person. Hur lär jag mig att acceptera den insikten?

Jag försöker kompensera mina tillkortakommanden med att prestera bra på jobbet, vara glad och trevlig, vara omtänksam och visa tacksamhet mot de som fortfarande finns i mitt liv, hjälpa andra när jag kan och … ja… vara så bra som en dålig människa kan vara.

Så. För att återknyta till den där båten på bilden ovan. Så länge båten inte börjar ta in vatten är den faktiskt min räddning. Tids nog kommer orken och motivationen tillbaka. Det gör den alltid. Jag kan sitta där i båten så länge och vänta in regnet som jag anar kommer att komma. Låta regnet passera, vara passiv, och om jag blir kall kan jag ro lite åt något håll som jag får för mig är framåt just då.

En avrundande filosofisk tanke: Åt vilket håll ligger framåt? För att veta det krävs att vi utser ett slutmål. Om vi leker med tanken att slutmålet är döden (eftersom vi ju alla är döende och någon gång ska dö), åt vilket håll är framåt då?

wallpapersden.com_boat-lantern-and-girl-in-dark-night-art_wxl

Frihetens komplexitet

Ikväll hittade jag ett blogginlägg bland mina utkast som jag skrev redan 2015-11-24. Normalt när jag tittar på mina utkast brukar det mest vara små tankefrön som jag tror att jag själv ska förstå vad jag menade med senare. Det gör jag sällan. Men den här texten, den hängde ihop. Berörde mig trots att jag själv skrivit det. Behövde knappt redigera den alls:

Jag är en fri människa.

När jag läser min översta rad i inlägget verkar det så självklart. Men i mitt huvud, i mitt hjärta och min själ har jag känt mig inlåst stora delar av livet. Jag har, ända sedan jag var barn, arbetat ihärdigt med att vara den bästa personen som min omgivning kunnat få.

Det började tidigt. Jag minns inte ens hur liten jag var när jag bestämde mig för att försöka bli den bästa dotter mina föräldrar kunde ha. Troligen 6-7 år någon gång. ”Den bästa dottern” som jag bestämt mig för att bli var däremot inte den bästa jag kunde vara utifrån de förutsättningar som ödet/Gud eller gener givit mig. Nej, jag valde att bli den bästa dottern utifrån vad jag uppfattade att mina föräldrar eller andra önskade sig. Jag tog ingen som helst hänsyn till mina förmågor, mina begränsningar eller liknande. Redan som barn slutade jag därför att prioritera mig själv. Min önskan att underlätta mina föräldrars tillvaro var så hög att jag inte insåg att jag nog borde ha egna drömmar eller se till mina egna behov. För att bättre lyckas vara allt det där som jag gissade mig till att de andra önskade att jag skulle vara skapade jag tidigt regler för hur mitt beteende skulle vara.

Så här i efterhand kommer jag ofta på mig själv med att tycka att min tillvaro som barn mest handlade om att följa regler. Som barn är ju livet liksom inrutat i regler på många sätt. Föräldrarna hade sina regler för min tillvaro, skolan hade sina regler och kyrkan hade sina. Ibland fick jag fnatt och började/försökte trotsa några av reglerna, men mestadels följde jag dem. Som en robot. Efter bästa förmåga. Emellanåt som en trotsig och högljudd robot i och för sig…

Självklart misslyckades jag med jämna mellanrum. Misslyckanden som efterföljdes av hårt fördömande av mig själv. Men träning ger färdighet så efter åratals träning är jag idag rätt instinktiv i mina anpassningar efter min omvärld. Jag läser av, registrerar och adopterar beteende på ett par sekunder och har ofta undvikt, om möjligt, nya, och för mig otränade, scenarion där jag inte haft möjlighet att förbereda mig för vad som kan komma. Den där osäkerheten har skrämt mig för jag har varit så övertygad om att andra ska se mig istället för den polerade ytan jag gärna velat visa upp som jag.

Jag har alltså levt många stycken av mitt liv väldigt regelstyrt. Jag har format mitt liv efter regler och formalia, har gärna velat vara korrekt och uppfattas som en kapabel, klok och begåvad människa. Ska jag vara helt ärlig vill jag helst uppfattas som snäppet bättre än de flesta andra. Jag är nöjd utan det, men mår extra bra när jag märker att jag lyckats. Lite förmer… Det där som man i Sverige inte ska vilja vara. Jag är det inte och jag vet det väl, men jag gillar att låtsas att jag är det. ”Fake it til u make it” är ett måtto jag hoppats ska vara sant i många olika situationer. Det händer att det funkar. På gott och ont.

Tillbaka till var inlägget började med. Känslan av att vara fri. Jag är fri att göra vad jag vill. Hur jag vill. När jag vill. Hur kommer det sig då att jag har så svårt för att nyttja den friheten? Jag behöver öva mig själv i att öppna upp mitt sinne. Våga utnyttja min möjlighet att vara FRI, tänka fritt, välja fritt. Sluta att vara så korrekt och duktig att jag själv till slut ledsnar totalt och sparkar bakut. Sluta vara så anpassningsbar så att jag själv går sönder. Sluta ta så stor hänsyn till andra att jag tillslut inte själv får plats i mitt eget liv.

En nära vän frågade mig tidigt i vår relation: ”Nu hör jag dig säga vad andra vill att du ska göra, men vad vill DU?” och som fick mitt spontana svar: ”Vill och vill? Hur skulle världen se ut om alla sprang runt och VILLE saker hela tiden? Då skulle ju ingenting funka. Några av oss måste faktiskt ta ansvar!”

Han vill fortfarande veta vad jag vill. Den stora skillnaden nu är jag också vill veta…

Det är fascinerande att hitta text om mig själv som jag skrivit i en helt annan situation i livet. I efterhand kan jag meddela att jag tror mig ha blivit aningens bättre på det här med att släppa mina regler, bjuda på mig själv, sänka min gard, våga visa att jag inte kan allt eller har koll på allt jag kanske borde. Jag har däremot fortfarande väldigt svårt att synka vilja/borde, önskningar/vad som är möjligt, känslor/logik. När jag får frågan om vad jag vill kan jag fortfarande inte svara, för jag tänker och känner samtidigt. Dessvärre hänger de svaren sällan ihop.

Bild lånad från Smolk.se

Bild lånad från Smolk.se

Elvanse omgång 2

En del av mig är så trött på det här med ADHD och medicinering. Samtidigt har jag svårt att släppa taget om min inre bild av hur bra mitt liv SKULLE kunna bli OM jag får till det här med medicineringen.

Så.

Nu i höst har jag i samråd med läkare börjat om med Elvanse. Jag har testat den förut, för drygt ett år sedan, men fick avbryta efter ett par månader då min läkare oraoade sig för att jag ”brände ljuset i bägge ändar”. Dvs, var på väg att bli utmattad. Nu testar vi igen och ser vad som händer.

Startade med en dos om 30 mg/dag som jag tagit i ca 4 veckor. Det är en låg dos som brukar ses som en infasningsnivå, även om en del också väljer att stanna på 30 mg. Det gick bra. Kändes dock som lite för låg dos för mig eftersom min hjärna ändå ”smiter” ifrån mig lite för ofta ändå. Har därför gått upp till 40 mg/dag nu, för tre dagar sedan. Sjuksköterskan var avdramatiserande och försökte lugna mig med orden ”det är en så liten skillnad/höjning, så du kommer säkert inte ens märka av några biverkningar…”

Eller hur.

Nackdelen med att ha varit motståndare till knark hela livet verkar vara att jag inte har någon som helst tålighet för de här ADHD-medicinerna. Att höja dosen med 10 mg har påverkat mig nästan lika mycket som när jag startade från noll med 30 mg.  Ångest, tom i bollen på ett otrevligt sätt (när kroppen vant sig blir det på ett behagligt sätt), trött, gnällig, lättirriterad och huvudvärk. Livet känns meningslöst och torftigt. Ointressant. Grått. Jag sitter mest bara och längtar efter att medicinen ska gå ur kroppen så här de första dagarna.

Jag har förstått att det finns många med ADHD som är skeptiska till att äta mediciner. Jag förstår dem till viss del, eftersom de inte hjälper så bra i början. I alla fall funkar det så för mig. Det tar nästan två-tre veckor för min kropp att fungera bra på Elvanse. Men då funkar det å andra sidan riktigt bra. Med tanke på att många med ADHD har svårt med det där som kallas tålamod är det föga förvånande att många väljer bort mediciner.

Well, well. Jag VET ju att det funkar bra när min kropp accepterat läget, eftersom jag har mina tidigare 4 veckor att jämföra med. Så jag håller ut och fortsätta pina mig igenom eländesdagarna. För vet ni. Sen. När det funkar. Då har jag bland annat fått ett normalt fungerande minne. Bara en sån sak! Dessutom en lugn kropp och en hjärna lugn nog att kunna fokusera, då det bara är några få tankar på gång samtidigt istället för massor.

Ändå… Det är en dubbel känsla för mig, att medicinera för att bli en mer välfungerande person. En del av mig vill få vara som jag är, men jag har ju själv beslutat att den jag är inte duger. Skam är en stor del av det. Med skammen följer låg tillit till min egen förmåga och varierande självförtroende. Dessutom en ständigt närvarande stress över vad jag glömmer bort härnäst. För jag glömmer ständigt, jag missar små detaljer, tappar bort tiden, fumlar, snubblar… Sen vips har jag järnkoll, minns plötsligt vad någon skrivet på sidan 7 i ett PM på jobbet och kan citera det, hjälpa andra med kniviga frågor – u name it. För att sedan, en sekund senare inte ens minnas namnet på personen jag pratar med. Jag är briljant och hopplös om vartannat. Ni vet det. Jag vet det. Ni tycker jag borde skärpa till mig. Jag tycker att jag borde skärpa till mig. Jag vet (tyvärr) att jag inte kan. Det vet inte alltid ni.

Jag skäms ständigt över mitt dåliga minne, att jag så lätt och ofta glömmer bort saker, tider, vad mina vänner heter, filmer, orter… Det där ni läser om vad gäller teflonminnet som orsakas av stress? Eller att åldern tar ut sin rätt och det blir svårare att hitta fram till rätt tankespår? Det är min vardag, med eller utan stress eller ålder (när jag inte medicinerar). Så har det varit hela livet och jag har varit så arg på min hjärna som inte kunde memorera vad te.x. städerna i Sverige hette till läxförhören i geografi i grundskolan, eller varför multiplikationstabellen tog mig en hel evighet att repetera in. Mina föräldrar utgick ifrån att jag inte övat. Det var delvis sant. Jag övade inte tillräckligt mycket. På sikt övergick det till att jag faktiskt inte ens övade, eftersom jag tyckte mig veta att det ändå inte skulle fastna något i den där hopplösa knoppen jag tilldelats. För ingenting fastnar. Det är liksom min hjärnas grej. Så varför ens försöka.

Jag blev klokare med åren. Anar att det hade med mina föräldrar att göra, att de lyckades få mig att inse att jag behöver öva mer. Med tiden insåg jag att jag måste öva/repetera/träna dubbelt så hårt för att minnas hälften så mycket. Så det har varit min grej sedan dess. Slita som ett djur för att i slutändan ÅTMINSTONE framstå som en medelmåtta. Idag har jag till och med en akademisk examen. Få gånger har jag tackat så ofta för min sega envishet i kombination med någon form av trotssyndrom som när jag gav mig sjutton på att skaffa en kandidatexamen. Dessutom med högsta betyg i mitt fördjupningsämne. Det låter inte så stort kanske, för vanliga människor som har magister/master-nivåer att stoltsera med. Men för mig… Stordåd!

Men vet ni? Jag börjar bli trött. Efter att ha pinat mig själv i väldigt många år börjar jag längta efter vila. Vet inte om det är 40-årsåldern som gör sig påmind, men jag ser inte längre det lika spännande/utmanande att kämpa dubbelt så hårt för att nå hälften så långt.

Därav medicineringen.

Därför kämpar jag på med de förbaskade små kapslarna ett tag till.

Got-Distracted-For-5-Seconds-And-Forgot

 

 

TSgate

Politik är inte lätt att skriva om, upplever jag… Det finns alltid någon som tycker att jag har fel, att jag inte har hela bilden, att jag inte har förstått vad det hela ”verkligen handlar om”. Så jag har under lång tid försökt att låta bli att skriva om politiska händelser, även om inspirationen kickat igång då och då. Men TSgate får mig ändå att ge mig in i debatten, för den är i mina ögon allvarlig. Samtidigt inser jag att båda lägren (dvs både höger/blå och vänster/röd) har sina poänger.

Jag ämnar inte hävda att jag har alla svar. Långt ifrån. Det här är snarare ett försök för mig själv att reda ut vad jag tänker. Kanske finns det fler som tänker som jag…?

På Twitter, där jag oftast yttrar mina politiska åsikter, var jag långt ifrån först på bollen. I början utgick jag ifrån att det här skulle utveckla sig till ännu en ”höna av en fjäder”-debatt som så mycket annat varit sedan valet 2014. Det är ju lite grejen med minoritetsregering, mycke snack – lite verkstad. Men så började jag ändå ana oråd. Den där Maria Ågren hade ju verkligen givit ut (i mina ögon) otroligt känslig information till främmande människor i andra länder. Det kunde väl ändå inte vara på riktigt…? Det måste väl ändå vara vår hederliga gammelmedia som vinklar det tokigt? Så där som vi blivit vana vid att de gör….?

Vi alla som arbetat i normala arbeten med uppgifter som ändå rör PUL vet ju att det är viktigt att hålla koll på människors integritet, att inte ge ut eller ens spara för mycket information. Hur kan en GD för en myndighet, som troligen sparar otroligt mycket mer information om varje person i sina system, inte ha insikten om att det rör sig om otroligt känslig information…?

Som jag ser det är det så många saker som inte stämmer i den här situationen. Så mycket dubbelspel, så många frågetecken, så många mörkanden, så många ministrar som vill försvara sig/rädda sig själva, så stor opposition som vill vinna politiska poänger… en oberoende granskning vore mycket välkommet. Visst. KU-anmälningarna haglar och de kommer göra en bedömning om vilka som gjort lagbrott och inte. Men det etiska? Vem/vilka bedömer vad som borde ha gjorts utifrån ett etiskt perspektiv?

Å andra sidan. Etik. Vem håller på med etik nu för tiden? För att veta vad som vore etiskt bra beslut behöver vi som land erkänna att vi har värderingar. Men det har vi väl inte längre? För värderingar kan verka kränkande för de människor som inte delar dem. Så rent politiskt uppfattar jag att vi i Sverige inte har några gemensamma värderingar. Däremot har Socialdemokraterna en hel drös av egna värderingar som delas av deras väljare… Ca 27,3 % av befolkningen. De flesta väljarna i Sverige delar alltså inte Socialdemokraternas värderingskarta, hur den än må se ut. Det är i mina ögon problematiskt.

Så. S meddelade den 27/7 vid en presskonferens att Johansson och Ygeman byts ut, Hultqvist stannar. Mer om S motiv till det kan du läsa här. Det argument som jag faktiskt tyckte var skäligt igår när jag hörde Löfven prata på presskonferensen var att Sverige har stora säkerhetspolitiska utmaningar framöver och EU likaså. Så här en dag senare och massvis med lästa tweets  från höger och vänster har jag ändrat mig. Jag har svårt att tro att det svenska försvarsarbetet helt slutar fungera bara för att Hultqvist inte längre sitter på sin position.  Vad händer i så fall om Hultqvist blir sjukskriven i längre perioder eller än värre, dör…? Skulle stupröret vara så känsligt att Sveriges försvarspolitik helt havererar för att någon annan tar över…? Jag skulle inte tro det.

Hultqvist må inte ha haft en roll som officiellt KRÄVDE att han skulle VB:a information vidare till Statsministern, men i mina ögon BORDE han ändå ha valt att göra det. Han hade informationen, Statsministern hade behövt den, så varför sa han inget? Vilka är Hultqvists motiv till att han inte borde meddelat Löfven? Mer än att hans roll egentligen inte krävde det, menar jag? Hur kan en ett statsråd ha en så kortsiktig syn, det luktar lite ”det stod inte i min arbetsbeskrivning, därför har jag inte gjort något fel” över det hela. Den attityden kan väl vara befogad på lägre nivåer, men nej. I mina ögon håller den inte för ett statsråd.

Sen kommer förstås en följdfråga på det här. Om Hultqvist kunde tycka att det var en god idé att undanhålla denna typ av information från Statsministern, vilken annan typ av information kommer han att undanhålla framöver? Det är ju det som är kruxet med förtroende…

Samtidigt. Jag kan ärligt meddela att Hultqvist är en av de få statsråd i S regering som jag haft förtroende för i sin roll fram tills nyss. Det finns många inom oppositionen som tycker att han bör få sitta kvar just därför. ”For old times sake”. Jag upplevde något liknande igår när jag lyssnade på S presskonferens. Men efter ett evigt vägande fram och tillbaka landar jag i principer. Och till viss del i vad som verkar rimligt. Om två andra statsråd frivilligt avgått/uppmanats att avgå (jag vet, det hävdas att de avgått frivilligt, jag bara köper det inte) för att de undanhållit information från Statsministern, varför ska inte den tredje gå samma väg? För att vi gillar honom? För att han tidigare varit bra? För att han ger ett sympatiskt intryck? För att han eventuellt lyckas vara en ulv i fårakläder?

Är det inte det som satt regeringen i den här soppan från början? För att det pågått en hel del s.k. vänskapskorruption (vilket inte är ett dugg snällare ord än korruption) där Löfven m.fl. valt partikompisar snarare än människor med rätt kompetens…? I och med att jag själv arbetat inom rekrytering och interim uthyrning av arbetskraft har jag länge funderat kring hur tillsättningar i staten, på myndigheter, kommuner och i landsting går till. Ledare som misslyckats på sina tidigare poster får allt som oftast en ny fin titel inom något år. Som om de premieras för att misslyckas. ”Testa gärna igen, funkar det inte har vi nya roller för dig, till slut ska vi nog hitta rätt åt dig”. Jämför det med en egen företagare som gått i konkurs, och som sedan försöker söka sig ett nytt jobb efter det… I privata näringslivet ses inte misslyckanden med lika blida ögon. På gott och ont i och för sig. Näringslivet kan vara onödigt hårt ibland, ”Survival of the fittest”…

Förvånansvärt nog sammanfattar Jan Björklund (!!) mina funderingar på ett bra sätt här:

 

 

 

 

En av mina Karin Boye-favoriter

För en vecka sedan firade jag min då nalkande 40-årsdag. Min man höll ett fint, och för mig känslosamt, tal där han nämnde Karin Boyes dikt ”I Rörelse”.

Så här, några dagar senare, kom jag att tänka på en av mina egna favoritdikter skriven av Boye. Jag snubblade på den i skolbiblioteket under åren i musikgymnasium, jag kan ha varit ca 18 år då. Vid den tiden visste jag inget om den ADHD-diagnos jag skulle få nästan 20 år senare. När jag nu läser dikten igen inser jag hur otroligt talande den dikten är. Den beskriver mitt eget kaos inombords väl, det som jag fajtats med genom hela livet. Vid 18 visste jag inte ens om att jag var i en ständig fajt med mig själv och omvärlden, men med åren blev det förstås allt mer tydligt.

Hur eller hur. Jag bjuder er på min favorit ”Till en sfinx”:

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupsta väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen,
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

Nuförtiden tillåter jag faktiskt en del människor att komma mig nära. Det är inte lätt för mig, det kommer inte självklart. Det är en sak att få kontakt med nya människor, den biten kan jag väl. Men att ha välfungerande, hållbara och långsiktiga relationer har för mig varit en svårknäckt ekvation. Men – tack och lov blir jag bättre och bättre på att lita både på mig själv och andra, att vara mindre hård/kylig och mera varm och förstående. Kärlek från andra (och mig själv) plus ökad självinsikt är en välgörande kombination. ❤

Det är dagarna som går som är livet

På Facebook har jag nyligen gått med i en grupp för vuxna med ADHD. Den här bilden, från Mia Skäringer:s instagramkonto delades där och den fastnade i mitt  medvetande:

miaskaringerlazar

Tidigare har jag försökt förklara det här för min man. Jag har formulerat det som att jag i stort sett varje dag vaknar som ett helt blankt blad. Det innebär att jag varje dag måste börja om från början. Jag behöver påminna mig själv om vem jag är, vem jag vill bli, var jag arbetar, vad jag arbetar med, vilka mina ståndpunkter och grundvärderingar är, vilka mina viktiga relationer är, vilka mål jag har på kort sikt och på lång sikt. Min hjärna startar helt enkelt dagen med att återställa systemet till ungefär där jag var igår när jag gick och la mig.

Visst har jag perioder då jag verkligen måste komma ihåg saker från dag till dag. Det kan vara allt från projekt på arbetet, omhändertagande av anhöriga, sångtexter som måste sitta kvar i huvudet till ett framträdande, etc. Vid dessa tillfällen löser min hjärna det genom att inte låta mig sova. Alls. Hur länge jag än ligger i sängen eller hur många får jag än har räknat. Klarvaken. Kanske slumrar till i några minuter för att vakna vid ”insomningsrycket”, men i stort har jag knappt sovit på hela natten. Det kan pågå i många nätter, veckor… Det finns tack och lov hjälpmedel för överaktiva hjärnsynapser.

För att återgå till mina ”normala dagar”: Systemåterställningen jag berättade om ovan brukar gå rätt så fort. Någonstans mellan morgonduschen och frukost är mitt system redo för en ny dag.

Men vissa dagar är det som att systemåterställningen hänger sig. Dessa dagar blir rörigare än vanligt, konstigare och jag känner mig än mer udda och utanför än på vanliga dagar (utanförskapet är min ständiga livskamrat). Visst hjälper det till viss del att kolla i min kalender vad som ska ske den dagen, men det är ju bara lösa tegelstenar. Utan murbruket där emellan, det som är jag, funkar det ändå inte. De dagarna drar jag fram ett av mina favoritmotton: ”Fake it ‘til you make it!” Det går bra att fejka emellanåt, för jag vet att det bara är tillfälligt. Förr i livet var det nästan varje dag. Nuförtiden är det bara på dåliga dagar. De dåliga dagarna är ändå rätt så få nu. Jag är tacksam!

Så. Adhd är min vän och min ovän. För varje framsida finns det en baksida. När jag medicinerar för att få bort baksidorna tappar jag frustrerande nog även delar av framsidorna.

Adhd-gruppen på Facebook har hjälpt mig så mycket mer än jag någonsin kunnat ana. Det att få dela med mig att mina lärdomar och ta del av andras… Insikten om att det utanförskap jag ständigt upplevt, upplevs av så många andra (även om vi alla har vår egen unika livshistoria och upplevelse förstås)… Det helar. Jag läker. Jag förlåter mig själv.

Med denna insikt firar jag påsk med min familj. Det är en familj som är brokig och annorlunda på flera sätt. Och jag älskar den/er! ❤

Glad påsk!

hand-painted-easter-eggs-P