2016 – om året som gått

Etiketter

, , , ,

nyar-bla

Ni som känner mig vet att jag en knepig relation till nyårsfirandet. För mig har det ofta handlat om ett melankoliskt årsbokslut för hur mitt liv fungerat. I år märker jag att den känslan (än så länge) håller sig borta och jag hoppas att det beror på att 2016 varit ett så pass viktigt och signifikant år för mig på så många sätt. Det har definierat mig som partner, dotter, vän och ja… som medmänniska. Men först höll alla nya insikter och hårda arbete på att krossa mig.

För min del blev 2016 ett av mina mer händelserika och turbulenta år. Mitt yngre jag trodde nog att 2011 skulle vara ett av de mest uppslitande iom en skilsmässa och 2013 ett av de sorgligaste då jag förlorade pappa. Men 2016 är helt klart med på ”prispallen”, som ett av de mest förvirrade åren. 2016 står för dissonans, för nya lärdomar, för insikten att ett år i mitt liv kan bjuda på både stor förtvivlan och stor lycka ungefär samtidigt. Kortfattat kan året sammanfattas med fokus på självkännedom och att lära mig våga stå upp för vem jag är och vad som får mig att må bra. Det är den positiva sidan av året, det som jag har möjligheten att uppleva nu när jag kommit ut på andra sidan. Men vägen dit har varit snårig.

I januari fick jag beskedet om jag har ADHD, att jag ÄR ADHD, att jag levt med det hela livet utan att ha en aning om det. Jag har skrivit om min adhd-diagnos under året och medicinerna. I mina inlägg har jag försökt hålla en informativ och saklig ton. Men inombords har jag upplevt stor förvirring kring vem jag är, vem jag varit och vem jag kan hoppas på att bli framåt. Ända sedan förra årsskiftet har jag läst och lyssnat mycket och ofta på olika föreläsningar via internet, läst böcker, försökt få min kropp att acceptera någon av de mediciner som finns att tillgå. Jag har i samråd med läkare och med god uppföljning från sjuksköterska fått testa Concerta, Ritalin, Elvanse. Just nu testar jag/använder jag Attentin (tabletter). Det verkar fungera som jag önskar, men härdad som jag blivit ropar jag inte hej riktigt ännu.

Under våren fick medicinen mig att tappa mycket i vikt. Aptiten försvann helt med Concerta och Ritalin. Hurray, tänkte jag som nästan alltid varit lite rundare än vad jag borde. Men det blev lite för bra… Min kropp har historiskt varit stark och haft ett stort överskott av energi som inneburit att jag uppskattat långa powerwalk i ett par timmar, gymträning ungefär lika länge och pga min rastlöshet i kroppen har jag ofta stått upp vid skrivbordet och arbetat. Trots min förlorade aptit levde jag på som om jag fortfarande var o-diagnosticerad och omedicinerad, dvs hade ett högt tempo i livet. Som det alltid varit innan. I maj sa min kropp stopp i form av ryggskott/nervsmärtor (mitt första någonsin och förhoppningsvis sista). Efter flera besök hos sjukgymnast har jag nu ett helkroppsprogram med terapeutiska gym-övningar. Långt från det explosiva träningsschema jag höll på med för drygt ett år sen. Ryggen och jag mår bättre nu och jag har det senaste 2-3 månaderna  börjat öka i vikt igen. Hellre lagom stor och utan smärta tänker jag nu för tiden.

Min semester i somras spenderade jag förvisso på bland annat både badstränder och golfbanor, men mitt huvud och hjärta var ständigt fokuserat på… ja. Det är fortfarande svårt att beskriva. Men… en kombination av mitt liv, mitt jag, förr, nu och framåt. Den tiden jag borde ha lagt på återhämtning spenderade jag med en psykologisk djupdykning inåt. Jag snubblade på boken En riktig människa i en bokhandel när jag innan semestern skulle köpa en bok att läsa på stranden. När jag läste beskrivningen på baksidan fick jag för mig att den skulle kunna hjälpa mig förstå mig själv och min diagnos bättre. Den hjälpte mig förvisso, men på ett mycket aggressivt sätt som jag inte var förberedd på alls. Jag grät floder när jag läste vissa partier för att igenkänningen både var hög, omtumlande och skrämmande. (Det finns förvisso mycket i boken som inte hör ihop med mitt liv eftersom jag, till skillnad från huvudrollspersonen, haft en ”trygg” uppväxt.) Efter att ha slukat boken, otroligt snabbt för att vara jag, började jag om och markerade saker i boken som jag kände igen. Och det blev så mycket markeringar…! Sedan dess och fram tills alldeles nyligen har jag burit runt på en sorg som… jag inte riktigt kan förklara ännu. Jag kan se mig själv som barn i olika situationer där jag känt mig udda, utanför, missförstådd, hånad, oälskad och samtidigt så förvirrad och ensam… utsatt. Mitt vuxna jag vill få hålla om det där lilla jaget och förklara, trösta och lugna det lilla barnet som var jag. Men det går ju inte. Tiden är förbi, situationerna har passerat för längesen, gjort är gjort, mina nya insikter får helt enkelt komma mig till godo framledes. Sorgen är inte lika påtaglig längre, men skvalpar fram inombords då och då.

Samtidigt med allt annat har jag också arbetat heltid. Det är visst inte helt vanligt att vuxna människor med ADHD orkar arbeta heltid har jag förstått. Jag får ge en stor eloge till min man som stöttat mig hela vägen, som tar hand om det mesta som rör hemmet och våra olika resor, umgänge, mm.

Jag nämnde mannen nyss. Mitt i detta mentala och psykiska virrvarr gifte jag mig med mannen i mitt liv. Det kan verka knepigt utifrån sett, men var absolut ett toppenbeslut! Det var så roligt och välbehövligt att få bryta mitt navelskådande med något verkligt, något fantastisk positivt och energigivande. Kärleken till och från min man helar mig och har alltid gjort det. När han friade var det helt självklart att svara ja. Vi gifte oss i slutet av september och efter det var det som att mitt 2016 vände från moll till dur.

Vi har fått gå en kurs om ADHD via landstinget som riktade sig till både patient och anhörig under hösten. Den var mycket givande för oss båda. Dels att gå kursen i sig och dels att få prata med andra vuxna som fått diagnosen sent i livet och hur det påverkat dem. Mental återhämtning är en av huvudpunkterna jag bär med mig från kursen. Jag har en luftigare kalender på fritiden och jag har börjat meditera. Inga stora händelser, jag smygstartar med 10 min några dagar/kvällar i veckan. Men det gör stor skillnad. Mitt minne förbättras och jag blir mindre lätt stressad när jag prioriterar att meditera.

Mannen och jag har haft som gemensamt fokus att skapa en vardag som fungerar för oss, för mig och mina ”bokstäver” och för honom. Det är förstås en ständigt pågående process, men vi har kommit långt från när vi började för ett år sedan och det får mig att se fram emot 2017. En tydlig förändring för det nya året och mitt välbefinnande är mitt nya jobb som jag just påbörjat. På min nya arbetsplats är teamkänslan en stark ledstjärna och sånt som förväntningar, krav och uppföljning är en naturlig del i deras vardag. Varje ledare/chef arbetar nära sina medarbetare och vill ge varje medarbetare möjlighet att utvecklas. Min roll är en bra mix av sådant jag redan kan och nya arbetsuppgifter. Jag ser fram emot att ha mer luft under vingarna 2017. Jag är redo!

2016 har varit ett spännande år med andra ord. Jag inser att jag blivit mer trygg i mig själv, mer insatt i vad jag kan och inte kan göra/syssla med och under vilka omständigheter. Min oro för att inte räcka till, över att inte vara som många andra är mycket mildare. Insikten om att jag är älskad och accepterad av de som står mig nära räcker väl som bekräftelse för mig nu. Livet har, enligt min egen uppfattning, blivit enklare och ljusare. Livet känns äntligen som ett spännande äventyr igen, som jag inte vill missa! Det finns så mycket jag vill göra och så lite tid…! 🙂

2016

Jag trodde skolorna blivit bättre…

Etiketter

, , , , , ,

…på att fånga upp det här med elevernas funktionsnedsättningar sedan 1990-talet.

Det var då jag gick i mellan- och högstadiet och min ADHD kanske borde ha fångats upp av någon form av skolsköterska eller annan vuxen i min omgivning. Men jag blev inte upptäckt. Jag var för ”välartad” för att vara tillräckligt problematisk för att min omgivning skulle ha reagerat. Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte.

Det enda jag minns på riktigt från den tiden är utanförskapet. Redan vid 10 års ålder hade jag börjat greppa att jag ”inte kunde bete mig som de andra”. Jag blev tidigt intresserad av människor och deras beteenden, la  alldeles för mycket tid på att sluka såpoperor som Dallas, Dynastin, Falcon Crest som sedan byttes ut mot tv-serier som Beverely Hills, Sex and The City, Greys Anatomy. Det var en typ av utbildning för mig. Det var så jag lärde mig hur ledsen såg ut, hur någon som ljög såg ut, hur någon som hånade en annan såg ut. Fördelen med såpor – som motpol till verkligheten jag tvingades genomlida varje dag – var att i tv-serierna var det så lätt att se vem som var fiende och vän. Det var en värld jag liksom behärskade och som innehöll få negativa överraskningar. Jag ger mig sjutton på att de där timmarna framför tv:n var det som gjorde mig till en bra butikssäljare, där jag började mitt yrkesliv. Jag kunde läsa av människor och visste ofta intuitivt vad de behövde höra för att köpa den där aktuella varan.

Efter några år i butiksvärlden ville jag läsa vidare och det var nog rätt logiskt att jag fastnade för Programmet med inriktning mot Personal- och arbetsliv. Varje kurs gav mig fler nycklar till människors beteenden.

Välartad. Högpresterande. Socialt kompetent. Orädd.  Engagerad. Inspirerande. Nätverkande.

Det är ord många andra använt för att beskriva mig och det gläder mig varje gång. För det har inte alltid varit så. Jag har inte alltid varit välartad, högpresterande, socialt kompetent, orädd, engagerad, inspirerande och nätverkande. Jag har varit raka motsatsen till allt det där när jag var ung… Barn. Barnet var rädd, undflyende, orolig, utanför, kroppsligt och socialt klumpig och burdus, rastlös, gränslös, naiv, rabiat, ifrågasättande, tjurig, trött och nådde sällan de resultat som jag eller andra önskade. Men ingen reagerade på det. Jag lyckades på något mirakulöst sätt få andra att uppfatta mig som för bra för att vara dålig och samtidigt  – så plågsamt mycket för dålig för att vara bra. I alla fall i mina egna ögon.

angry_little_girl

Jag har skyllt den där totala missen från de vuxna i skolan på att kunskapen i samhället kring ADHD inte var så hög DÅ. ADHD hade inte blivit så uppmärksammat som nu så det var kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammades. När jag dessutom jämfördes med brodern som var arketypen av ADHD, han agerade utåt där jag istället agerade inåt, så framstod jag nog som mer normalfungerande än jag i själva verket var. Min övertygelse har varit att om jag hade gått i skolan NU, då hade jag säkert uppmärksammats. För NU har de vuxna i skolorna lärt sig så mycket mer! Det trodde jag faktiskt.

Men så läste jag den här debattartikeln idag:
”Elever med diagnoser måste få rätt hjälp”

 

Adhd o skogspromenad

Idag ska jag och sambon ut i skogen och leta bär och förhoppningsvis lite svamp. Mina bekanta hävdar att det regnat för lite. Själv anser jag att det regnar ofta.  Vi får se vem som får rätt. 

Min adhd hijackade min hjärna imorse så sambon har fått fixa alla våra förberedelser. Själv hade jag fullt upp med min mängder av ”livsviktiga” projekt (de är sällan livsviktiga, men jag upplever dem som så när jag kommit igång).

När jag väl lyckades ta tillbaka makten över mitt eget huvud och faktiskt började förbereda mig för att komma iväg började kroppen dumma sig. Har slagit i tår i möbler, klämt fingrar i skåp och brutit en nagel. Inga stor grejer, inga bestående men av det här, men så fruktansvärt irriterande när jag tvingas inse att min kropp och mitt huvud inte samarbetar. 

Vi får se hur den här dagen slutar. Jag önskar vara hel när jag kommer hem från skogspromenaden , men inser samtidigt att den här dagen kan bjuda på allt från ett stukat finger eller tå till en trädgren i ögat… 

Förresten.  Har tvingats avbryta min medicineringen med Methylfenidat. Jag blev depressiv av dem. Det har gått nästan två veckor utan medicin nu. Det märks uppenbarligen…

Uppdatering efter dagen i skogen: Jag är hel! Så här såg dagens smygsamma resultat ut (det har alltså inte regnat så mycket som jag tyckt):

Arbetsliv och fria arbetstider

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Fria arbetstider

Jag är en HR-utbildad akademiker som mest arbetat med rekrytering och lever tillsammans med en man som varit HR/Personalchef i flera olika industrier. När vi läser en sådan här artikel reagerar vi totalt olika. Jag går igång på nytänkandet, att någon både vill och kan utmana rådande former för företagande och vara villig att ”icke-optimera” vinsten i sitt bolag genom att fokusera på att skapa en flexibel arbetsmiljö för sina medarbetare. Min spontana instinkt är att nytänkande är bättre än gammal-tänk. Att beprövade metoder finns just för att någon, någon gång, någonstans, faktiskt vågade testa något nytt som med tiden blivit det som vi idag kallar för beprövat. ”Man måste våga för att vinna”, ”man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke”, ja ni förstår.

Sambon reagerar istället med frågor. Många, många frågor. Bra frågor. Som jag förstås inte kan svara på i och med att intervjun med Fredrik Fernström inte tog upp de saker som min erfarne personalchef till sambo frågar efter.

Jag bjuder på ett urval av de frågor som han och jag diskuterade, relaterat till artikeln:

  • Hur tolkar företagets chefer och personalavdelningen LAS respektive kollektivavtal?
  • Har/är de två företagen som Fredrik drivit anslutna till en arbetsgivarorganisation?
  • Hur reagerar fackliga förtroendemän kring fria arbetstider?
  • Vilken typ av människor anställer man till bolaget?
  • Hur homogena är arbetsgrupperna (dvs anställs bara människor som ”funkar som vi andra”)?
  • Vad händer/hur hanterar företagets chefer och personalavdelning situationen när någon inte levererar enligt sina uppsatta mål (a.k.a. inte arbetat tillräckligt)?

 

Svenny Kopp om ADHD & Autism

Årets semester spenderas med att lära känna mig själv på nytt. Att ha fått en diagnos är ju bra, det ger mig nya glasögon att se mig själv genom. Samtidigt ger det att jag har ett helt liv med erfarenheter som jag inte haft rätt glasögon på mig när jag tolkat eller lärt mig saker ifrån. I den bästa av världar hade jag varit en person som kunde ignorera det som varit och bara vara nöjd med att framtiden troligen blir lättare för mig. Men jag funkar inte så.

På vägen till min egen självkännedom har jag hittat en hel del bra och informativa videoklipp på Youbube, av alla ställen. För mig har Youtube varit en webkanal som mest erbjudit mig komiska klipp som t.ex. roliga katter, ryska mäns ”road rage”, knasiga reklamfilmer och liknande. Jag har inte sökt ”riktig” information där särskilt ofta. Under våren och sommaren 2016 har jag insett att Youtube blivit så mycket mer än så. När hände det? Nu ser jag en mycket lärorik informationskanal, minsann!

Det klipp som jag uppskattat allra mest (hittills) är egentligen två klipp:

Svenny Kopp har sedan 1990-talet arbetat som överläkare på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken (BUP) och på avdelningen för barnneuropsykiatri (BNK) samt Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. För närvarande deltidsarbetar hon som vuxenpsykiater på Stenblommans vårdcentral i Kungsbacka.
– Åren 1999-2001 var Svenny Kopp projektansvarig för ”Flickprojektet” en omfattande klinisk undersökning av flickor med ADHD, autismspektrumstörning och Tourette syndrom.
– År 2010 disputerade hon i ämnet på avhandlingen ”Girls with Social and/or Attention Impairments”.
– Hösten 2015 påbörjades en uppföljningsstudie av Flickprojektet. Denna studie beräknas pågå i tre år (med intervjuer av 100 kvinnor och 60 kontroller samt databearbetning). Kvinnorna är nu mellan 18 och 34 år.

Svenny Kopp menar att det är nödvändigt att dela upp pojkar och flickor när man talar om psykiska problem för att ge utrymme åt flickorna som är mycket underdiagnosticerade. Det är flickorna själva som upptäcker att allt inte står rätt till, och det brukar vara vid skolstarten. De har svårt att hänga med i skolarbetet och klara av det sociala livet. Därefter märker föräldrarna det, och sist uppmärksammar lärarna att en flicka har problem. Pojkar diagnosticeras oftast i 11-12årsåldern, flickor söker läkare i 11-17årsåldern. Ju fler år som går innan diagnos har fastställts, desto sämre självförtroende får flickan.

Svenny Kopp sammanfattar ADHD såhär: man är som alla andra men har svårt att reglera tankar och känslor. Svårt att vara tillräckligt alert och svårt att reglera aktivitetsnivån. ”Man vet vad man ska göra men kommer inte till skott”, och som ett exempel tar hon IKEA-hyllan som legat och väntat på att monteras i ett par år. (De tre textstycken som beskriver Svenny Kopp och hennes arbete har jag lånat antingen från den här sidan eller den här .)

Jo, jag vet. Det är långa Youtube-klipp jag länkat till ovan. Jag håller med. Men vet ni, när intresset och viljan finns så gör det inget. Själv såg/lyssnade jag på dem i omgångar – vilket ju är möjligt tack vare teknikens alla underverk. Det passar mig mycket bra att jag själv kan välja när jag vill se klippen och från flera olika enheter. Alla enheterna mindes var jag slutade titta senast. Såg någon kvart här och någon kvart där och vips var jag klar. För mig var klippen mycket klargörande och jag kunde pausa, tänka efter, se en bit till, pausa, tänka, se en bit till… Verkligen bearbeta på djupet.

För er som vill veta ännu mer om Svenny och hennes arbete kan jag rekommendera Victoria Qvarnströms blogginlägg Svenny Kopps avhandling om diagnosflickor behöver mer spridning

 

The Big Short

Etiketter

, , , , ,

Jag har semester. Plötsligt har jag tid att titta på film…

Igår tittade vi på The Big Short som du kan läsa mer om här: http://www.imdb.com/title/tt1596363/ 

I ärlighetens namn är jag en people-person och inte ekonom, och jag är definitivt inte särskilt väl bevandrad i finansvärlden som jag redan innan filmen förstått har en helt egen syn på ekonomi. Under åren 2007/2008 var jag en fattig student vid Uppsala universitet och drabbades därför inte alls mycket av den ekonomiska kraschen som filmen handlar om. Inte mer än att det varit hopplöst att få arbete som personalvetare sedan dess, vill säga. Vid högkonjunktur satsar företag gärna på personalfrågor och administration men vid lågkonjunkturer eller än värre dras många/alla dessa funktioner in. Jag minns att jag då och då hasplade ur mig den käcka kommentaren ”Äntligen lönar det sig mer att vara personen utan buffert och marginaler. Eftersom jag inget har att investera har jag inte heller något att förlora!”

Nu ville jag alltså förstå mer av vad som hände när världens ekonomi föll. Filmen är pedagogiskt upplagd, om än i ett forcerat/speedat tempo, med förklaringar på både ekonomers språk och andras. Även metaforer och bilder används för att förklara de olika fenomenen. Om jag ser filmen en sisådär 3 ggr till med pausknappen och anteckningsblock framför mig kommer jag nog hänga med ”på riktigt”. Nu hängde jag med hjälpligt och mår mest bara illa av mina nya insikter. Att filmen avslutas med att (åtminstone) de amerikanska bankerna fortfarande håller på med liknande mygel, bedrägerier, ruffel och båg som innan 2007 får mig att må än sämre. En enda person verkar ha straffats i USA för bedrägerierna. Några fjuttiga år för en fjuttig händelse om filmens information är rätt.

Det är här jag blir fundersam. Filmen visar en version av vad som hände. Hur vet jag vad som är sant och vad som är falskt? I och med att jag inte är insatt i branschen har jag ju inte en susning om vad som stämmer, vare sig om det som hände då eller nu. Men hur eller hur. Illamåendet sitter där i min maggrop och kommer så att göra ett bra tag till. Människan som släkte är inte att lita på, deras drivkrafter däremot. Hitta en människas drivkraft/motivation och du kan bättre förutse vilka steg denne kommer ta framledes…

Mårten Blomkvist på DN har skrivit en rescension om filmen:  http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-big-short/ 

Hans text behandlar inte filmen främst. Den handlar om kritik mot svensk filmindustri och på vilka grunder industrin ratar vissa skådespelare. Hur det kan bli författarens viktigaste poäng när han just sett en film om världens ekonomiska fall är för mig helt ofattbart. Hans drivkraft tänker jag fundera på idag…

Den röda tråden

Etiketter

, , , ,

Steve Jobs

Steve Jobs nämner i sitt välkända tal som citatet kommer ifrån att vi bara kan connect the dots i efterhand. Livets röda tråd framträder först i eftertänksamheten… Under en period har jag funderat mycket kring min personlighet, mina värderingar, vem jag är och hur jag trivs med mig själv. Min önskan att förbättra mig själv så jag blir någon jag själv är stolt över och kan acceptera finns ständigt. I det arbetet har jag läst många gamla dagboksanteckningar och kan skönja en röd tråd: Jag har ständigt skämts över min person, alla aspekter av den, men har försökt komma förbi skammen  och samtidigt hoppats på att lura mig själv lite genom att agera stark, tuff, tålig och positiv.

Genom åren har jag blivit bra på att vara logisk, analytisk och stänga av kontakten med mina känslor. Min hjärna har varit inriktad på ständig problemlösning där problemformuleringen har varit ”Hur blir jag en person som jag själv kan stå ut med vara? Hur gör jag för att fungera som en sån person borde fungera?” Mina dagböcker från förr är fyllda med olika analyser om vad som gått snett för mig i olika relationer, situationer och händelser. Varje analys slutar med mycket likartade formuleringar: ”Nästa gång ska jag vara mer  … /Imorgon ska jag sluta med… / På nästa jobb ska jag minsann komma ihåg att…”

Min yngre upplaga verkar ha haft en stor tilltro, eller åtminstone förhoppning, att mitt äldre jag skulle ha lärt mig mängder med saker på vägen. Att jag, via varje nedskrivet ord fyllt av ånger, skuld, skam, sorg och frustration, skulle få tillgång till en manual eller facit till livets olika skeenden. Så här i efterhand kan jag konstatera att livet inte funkar så. Självklart har jag mognat och självklart har jag lärt mig en hel del av mina tidigare misstag. Inget är förgäves, det är inte så. Däremot har jag fokuserat alldeles för mycket på detaljer när jag borde ha fokuserat på helheten. Min helhet. Vem jag är, vad jag kan, vad jag har för förutsättningar och vad jag har för problemområden. Det ser jag nu i efterhand. Typiskt Steve att få rätt…

Idag är jag vuxen… mer än vuxen, och jag har fortfarande stora problem att ta in att jag inte klarar allt det som jag önskar att jag klarade. Nu har jag till och med en bokstavskombination för det jag är och inte är. Ni kanske tror att en diagnos per automatik hjälper mig vidare framåt men snarare är det tvärtom. Jag studsar mellan ytterligheterna ”jaha, jag har adhd, då ska jag inte ha så höga förväntningar på livet, karriären, relationer med tanke på vad statistiken visar” och ”jag tänker minsann inte begränsa mig pga en fånig bokstavsdiagnos. Jag har inte kommit ända hit genom att fega”. Någonstans där emellan ligger förstås det vinnande konceptet, men jag hittar inte dit. Än.

Jag är otroligt kluven till mitt val att medicinera adhd. Å ena sidan märker jag att den hjälper mig med det jag tidigare hade svårt med. Framförallt i yrkeslivet. Å andra sidan funderar jag på om jag inte istället borde lägga tid och energi att skapa ett liv där jag – som jag är – passar bättre.

Mitt i alla dessa funderingar hittade jag youtube-klipp om ADHD som jag varmt kan rekommendera. Jag kände igen mig i många aspekter de berättar om och hoppas att det kan ge er utan ADHD en bättre inblick i hur liv med ADHD kan te sig. För mig var det läkande att höra andra säga saker som jag själv har tänkt så många gånger. Personerna i filmen har hittat fram till en plats i livet där de ser sin ADHD som en tillgång. Mitt mål är att även jag ska komma fram till den inställningen, även om jag inte lyckats än.

Medicinering av ADHD

Etiketter

, , ,

Jag har ätit Concerta i flera veckor nu. Till en början var det inte någon behaglig upplevelse alls. Turbulent, ojämnt och förvirrande. Men nu när medicinen har förutsättningarna att funka som den ska så är den faktiskt bra. Så bra att jag knappt märker av att jag tar den.

Jag startade med halv dos. Redan första veckan kunde jag märka av små, små förändringar som att jag såg mindre i ögonvrån, hörde mindre av det som inte var relevant. Jag kände mig också mer fokuserad. Biverkningarna första veckan bestod mest av lite vingelkänsla och minskad aptit.  Efter någon vecka till fick jag problem med muskelsmärtor i axlar och nacke. Inget nytt för mig som arbetar på kontor, men en förhöjd smärtnivå… Jag började också känna av ett tryck över bröstet och hjärtklappning men i förhållandevis rimlig nivå.

Min första nybörjar-tabbe var att jag varje helg gjorde uppehåll pga tidigare inplanerade middagar och fester. Läkaren hade varit väldigt tydlig med att jag under inga som helst omständigheter fick blanda Concerta med alkohol och därför skulle hoppa över tabletten dagen för festen och dagen efter. Så då gjorde jag det. Varje helg. Det funkade bra första tre veckorna. Den fjärde veckan ökade jag upp till full dos enligt läkarens – som nu bytts ut mot en sjuksköterskas, ordination. När jag den fjärde veckan gjort mitt helg-uppehåll och startade på måndagen den femte veckan blev jag riktigt, riktigt dålig. Det var ungefär i det här läget, efter fyra-fem veckor, som jag fick veta av sjuksköterskan att avbrott i infasningsperioden var en dålig ide. Så sedan den femte veckan har jag ätit Concerta oavbrutet.

Biverkningar efter min ”riktiga” start med full dos var flera. Yrseln var som att jag spenderat flera timmar på karusell och just klivit av – hela dagarna. Trycket över bröstet går bäst att likna vid att en labrador satt på mitt bröst – hela dagarna. Jag hade ont i muskler och leder som om jag hade träningsvärk i hela kroppen utan att ha tränat. Aptiten var inte bara låg nu, den var obefintlig och när jag väl åt var det som att matstrupen strejkade. Jag fick tvinga i mig mat tills jag mådde illa och fick ändå inte i mig tillräckligt. Muntorrheten gick inte att korrigera med de receptfria sugtabletter som apoteken erbjuder. Munnen kändes som en öken! Min andra nybörjar-tabbe var att jag drack massor med vatten, dels pga muntorrheten och dels för att läkaren sagt att det var viktigt att dricka mycket. Eftersom jag inte fick i mig värst mycket mat heller, försökte jag kompensera även det med mera vatten. Efter sökning på internetforum insåg jag att Concerta är vätskedrivande och att många därför behöver addera elektrolyter, dvs vätskeersättning för att hålla salthalterna i kroppen på bra nivåer. Sedan dess försöker jag få i mig en brustablett/dag i kombination med fortsatt stort vätskeintag, men inte riktigt lika stort. Det har underlättat mycket för mig!

Självklart har jag försökt nå den sjuksköterska som följer upp min medicinering vid flera tillfällen under infasningen. Jag blev så glad jag när fick hennes direktnummer redan vid vår första träff och att hon sedan gav mig det igen vid vår nästa träff. Jag uppfattade den gesten som att hon verkligen ville att jag skulle kunna nå henne om det var något jag funderade på kring medicineringen. Men nej. Hon har inte gått att nå. Inte vid några av de tillfällen jag försökt faktiskt. Jag lämnade meddelanden och lämnade mitt mobilnummer så hon kunde ringa mig när hon fick tid. Jag fattar ju att hon har många andra patienter som hon träffar. Men hon har inte ringt tillbaka.

Mentalt så har jag under en lång period av infasningen känt mig trött, håglös, matt, svag, känslig, gråtmild, sentimental, trögtänkt, lättkränkt, ledsen, sorgsen, glömsk, ostrukturerad och fått små mini-utbrott här och där över småsaker. Ingenting har varit roligt under flera veckors tid. Min stresstålighet har varit som bortblåst, jag tappade min förmåga att hålla huvudet kallt och fokusera på mina arbetsuppgifter, vilket jag normalt är mycket bra på. Arbetet är liksom min grej. Det är där jag normalt kanaliserar min energi, vare sig energins ursprung varit positiv eller negativ, till något produktivt. Men de senaste veckorna har det inte funkat lika bra.

Vad har förbättrats sedan Concerta då?
Ett av mina stora problemområden genom livet har varit sömnen. Har tidigare sovit oroligt, vaknat lätt och haft mycket svårt att somna och somna om.  Nu sover jag som normala människor, eller som jag tror att normala människor sover. Jag går och lägger mig, somnar efter ca 15 minuter  och sover hela natten. Sömnen har funkat för mig sedan första veckan med Concerta. Det är som en helt ny värld för mig!

Jag har slutat helt med kaffe och gått över till te. När jag äter Concerta får jag hjärtklappning av kaffet. På jobbet har de varit så snälla och köpt in decaf-kaffe till mig så jag ändå kan ta en kopp då och då, vilket jag uppskattar när det är dags för fikabröd eller tårta. Te och tårta… går ju bara inte…!

På jobbet har det gått upp och ned. Ibland bra, sen sämre, sen bättre igen och nu riktigt bra. Jag har inte samma kontrollbehov längre, behöver inte längre ha kontroll och ordning på alla mina papper, kan tillåta mig mer ad-hoc-lösningar och kan hoppa mellan uppgifter på ett sätt som inte hade funkat alls tidigare. Mitt arbetsminne har blivit bättre, jag kan lättare gå in och ur olika projekt, kan lätt hitta tråden när en kollega kommer in och frågar mig om något jag inte arbetat med på en stund och jag kan svara dem direkt. En härlig känsla!

Men min trötthet och matthet i början, som ju lika gärna kan bero på att jag slutat med kaffet som att jag börjat med Concerta, gjorde mig mer disträ, mer långsam i tanken och sabbade min analytiska förmåga. En annan effekt av Concertan gjorde mig däremot mer snabb-agerande, tiden från tanke till handling är förkortad vilket var en av de fördelar jag såg fram emot. I kombination med min tröttare hjärna och långsammare analyser blev det då och då ”snabbt och fel” vilket ofta innebar att jag fick göra om och göra om och göra om… Det gjorde mig mycket frustrerad och stressad. Och förbannad. Jag visste ju att jag kunde bättre än så redan innan Concerta.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det finns inga mirakelmediciner. Tabletten jag äter för att bli en uppgraderad version av mig själv, bär med sig fördelar och nackdelar. Den verkar förändra mig psykiskt, fysiskt och mentalt. Min kropp kräver uppoffringar av mig för att den ska kunna hantera denna förändringsprocess. Jag får hela tiden avväga om ”priset” jag betalar är värt den vinst jag får ut av medicinen. För två veckor sedan var min synpunkt att priset var alldeles för högt. För några dagar sedan ansåg jag att priset var rimligt. Nästa fas är att eventuellt öka min dos, vilket troligen innebär att gå igenom samma biverknings-elände igen. Idag är jag inte ett dugg lockad eller redo att ta det klivet. Det var otroligt påfrestande för mig att må så dåligt på så många områden samtidigt. Nu vill jag istället få njuta av att fungera bättre som sambo/medarbetare/människa utan att märka att jag äter medicin för det.

Jag är mycket tacksam för stödet från min familj, mina vänner, kollegor och arbetsgivare. Under hela perioden har det funnits någon vid min sida som tagit sig tiden att hjälpa mig framåt, med stöd, med uppmuntran, med uppskattning, med tålamod och med nya infallsvinklar. Den största förändringen för mig blir ändå den här: Ensam är inte stark ensam. Ensam är stark tillsammans med andra.

brain color

 

 

 

 

 

 

 

 

Adhd är något man är, inte något man har

Etiketter

,

Rubriken till detta blogginlägg är ett citat från Susanne Bejerot, docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet. Med lån av hennes ordval kan jag därför meddela att jag ÄR ADHD.

Jag har förnekat det länge.

Å ena sidan har jag sedan barnsben upplevt att jag är annorlunda, att jag inte reagerar och tänker som många av mina kompisar gjort. Å andra sidan har jag arbetat så hårt med att mörka mina besvär, så det inte skulle märkas så mycket, att jag inte ens kom på att det jag upplevde var något som kunde förklaras eller diagnostiseras. För mig var det solklart. Jag ansåg mig själv vara glömsk, oseriös, ointresserad, ofokuserad, obildbar, klumpig, alldeles för pratig, gränslös, ett matvrak i kombination med socker-och kaffeberoende. Om jag bara lyckades korrigera, begränsa mig själv när det gällde det skulle jag vara som de andra. Eller åtminstone skulle de andra inte märka att jag inte var som dem.

Visst, jag ansåg mig också vara kreativ, idérik, envis, nytänkande, övertygande, orädd i kontakter med nya människor, spontan, nyfiken, inspirerande, flexibel. En rätt kul tjej att umgås med. I lagom doser. Jag var smärtsamt medveten om att många skulle upptäcka att för mycket umgänge med mig skulle ge dem för mycket av det goda. Därför har jag blivit rätt duktig på att hålla distans till andra människor. I perioder lite för duktig.

Större delen av mitt liv har jag alltså spenderat med att skapa strategier för mig själv och hur jag beter mig med och förhåller mig till andra människor. Det har funkat bra. Riktigt bra till och med. Jag får tacka min ”over achiever”-instinkt för det, leverans är min grej och jag har levererat en normal person till min omgivning i väldigt många år nu.

Men i höstas orkade jag inte längre. Efter en hel dels velande, samtal med sambon som också stöttat och uppmuntrat mig mycket, tog jag mod till mig och kontaktade min husläkarmottagning. Nu har det gått några månader, jag har träffat fler läkare och jag har precis börjat medicinera med Concerta (vilket troligen kommer generera ett helt eget inlägg eller mer).

Jag är nöjd med mig själv att jag äntligen vågade se mig själv i spegeln på riktigt, såg sanningen i vitögat, att jag sökte hjälp och gav mig själv möjligheten till en drägligare vardag och tillvaro. Min kropp och knopp har egentligen ropat på mig länge att lösa problemet, men envisheten i mig har stretat emot.

Jag ville verkligen inte vara ADHD.  Jag ville verkligen, VERKLIGEN, inte vara ADHD. Men nu är jag det… och jag har lovat mig själv att sluta mörka vem jag är.

Så. Här är jag. Jag är ADHD.

 

neat

Stress på jobbet dödar 200 varje år

enligt ett nyhetsbrev från HRnytt:

Stress på jobbet dödar 200 varje år

Slutklämmen på hela artikeln är:

”Det finns många varningstecken för stress att ta på allvar. En tydlig signal är sömnbrist, enligt Theorell.
– Man ska inte tumma på sin sömn, den är viktig. Om man har svårt att sova på grund av att man är stressad ska man ta det på allvar och prata med sin arbetsgivare”

Japp.

Trots vårt moderna samhälle ser/mäter/bryr vi oss bara om stressen som kommer från arbetslivet. Men jobbet är  inte hela vårt liv. Det bör vara ca 8 timmar av 5 av våra dagar. Vad använder vi resten av vår tid till? Vilket eget ansvar har varje individ/medarbetare att även använda sin fritid sunt och vettigt?

Är det bara jag som börjar ledsna på bilden av den allsmäktige, oförstående, trolliknande arbetsgivaren? Är det inte dags att börja kräva lite av den drabbade medarbetaren också? Som till exempel självbevarelsedrift, avslappningsövningar och kanske framförallt – sluta vara så förbaskat duktig!

Ärligt talat, jag är övertygad om att Jante och Luther dödar 200 personer varje år snarare än arbetsgivarna…