2016 – om året som gått

nyar-bla

Ni som känner mig vet att jag en knepig relation till nyårsfirandet. För mig har det ofta handlat om ett melankoliskt årsbokslut för hur mitt liv fungerat. I år märker jag att den känslan (än så länge) håller sig borta och jag hoppas att det beror på att 2016 varit ett så pass viktigt och signifikant år för mig på så många sätt. Det har definierat mig som partner, dotter, vän och ja… som medmänniska. Men först höll alla nya insikter och hårda arbete på att krossa mig.

För min del blev 2016 ett av mina mer händelserika och turbulenta år. Mitt yngre jag trodde nog att 2011 skulle vara ett av de mest uppslitande iom en skilsmässa och 2013 ett av de sorgligaste då jag förlorade pappa. Men 2016 är helt klart med på ”prispallen”, som ett av de mest förvirrade åren. 2016 står för dissonans, för nya lärdomar, för insikten att ett år i mitt liv kan bjuda på både stor förtvivlan och stor lycka ungefär samtidigt. Kortfattat kan året sammanfattas med fokus på självkännedom och att lära mig våga stå upp för vem jag är och vad som får mig att må bra. Det är den positiva sidan av året, det som jag har möjligheten att uppleva nu när jag kommit ut på andra sidan. Men vägen dit har varit snårig.

I januari fick jag beskedet om jag har ADHD, att jag ÄR ADHD, att jag levt med det hela livet utan att ha en aning om det. Jag har skrivit om min adhd-diagnos under året och medicinerna. I mina inlägg har jag försökt hålla en informativ och saklig ton. Men inombords har jag upplevt stor förvirring kring vem jag är, vem jag varit och vem jag kan hoppas på att bli framåt. Ända sedan förra årsskiftet har jag läst och lyssnat mycket och ofta på olika föreläsningar via internet, läst böcker, försökt få min kropp att acceptera någon av de mediciner som finns att tillgå. Jag har i samråd med läkare och med god uppföljning från sjuksköterska fått testa Concerta, Ritalin, Elvanse. Just nu testar jag/använder jag Attentin (tabletter). Det verkar fungera som jag önskar, men härdad som jag blivit ropar jag inte hej riktigt ännu.

Under våren fick medicinen mig att tappa mycket i vikt. Aptiten försvann helt med Concerta och Ritalin. Hurray, tänkte jag som nästan alltid varit lite rundare än vad jag borde. Men det blev lite för bra… Min kropp har historiskt varit stark och haft ett stort överskott av energi som inneburit att jag uppskattat långa powerwalk i ett par timmar, gymträning ungefär lika länge och pga min rastlöshet i kroppen har jag ofta stått upp vid skrivbordet och arbetat. Trots min förlorade aptit levde jag på som om jag fortfarande var o-diagnosticerad och omedicinerad, dvs hade ett högt tempo i livet. Som det alltid varit innan. I maj sa min kropp stopp i form av ryggskott/nervsmärtor (mitt första någonsin och förhoppningsvis sista). Efter flera besök hos sjukgymnast har jag nu ett helkroppsprogram med terapeutiska gym-övningar. Långt från det explosiva träningsschema jag höll på med för drygt ett år sen. Ryggen och jag mår bättre nu och jag har det senaste 2-3 månaderna  börjat öka i vikt igen. Hellre lagom stor och utan smärta tänker jag nu för tiden.

Min semester i somras spenderade jag förvisso på bland annat både badstränder och golfbanor, men mitt huvud och hjärta var ständigt fokuserat på… ja. Det är fortfarande svårt att beskriva. Men… en kombination av mitt liv, mitt jag, förr, nu och framåt. Den tiden jag borde ha lagt på återhämtning spenderade jag med en psykologisk djupdykning inåt. Jag snubblade på boken En riktig människa i en bokhandel när jag innan semestern skulle köpa en bok att läsa på stranden. När jag läste beskrivningen på baksidan fick jag för mig att den skulle kunna hjälpa mig förstå mig själv och min diagnos bättre. Den hjälpte mig förvisso, men på ett mycket aggressivt sätt som jag inte var förberedd på alls. Jag grät floder när jag läste vissa partier för att igenkänningen både var hög, omtumlande och skrämmande. (Det finns förvisso mycket i boken som inte hör ihop med mitt liv eftersom jag, till skillnad från huvudrollspersonen, haft en ”trygg” uppväxt.) Efter att ha slukat boken, otroligt snabbt för att vara jag, började jag om och markerade saker i boken som jag kände igen. Och det blev så mycket markeringar…! Sedan dess och fram tills alldeles nyligen har jag burit runt på en sorg som… jag inte riktigt kan förklara ännu. Jag kan se mig själv som barn i olika situationer där jag känt mig udda, utanför, missförstådd, hånad, oälskad och samtidigt så förvirrad och ensam… utsatt. Mitt vuxna jag vill få hålla om det där lilla jaget och förklara, trösta och lugna det lilla barnet som var jag. Men det går ju inte. Tiden är förbi, situationerna har passerat för längesen, gjort är gjort, mina nya insikter får helt enkelt komma mig till godo framledes. Sorgen är inte lika påtaglig längre, men skvalpar fram inombords då och då.

Samtidigt med allt annat har jag också arbetat heltid. Det är visst inte helt vanligt att vuxna människor med ADHD orkar arbeta heltid har jag förstått. Jag får ge en stor eloge till min man som stöttat mig hela vägen, som tar hand om det mesta som rör hemmet och våra olika resor, umgänge, mm.

Jag nämnde mannen nyss. Mitt i detta mentala och psykiska virrvarr gifte jag mig med mannen i mitt liv. Det kan verka knepigt utifrån sett, men var absolut ett toppenbeslut! Det var så roligt och välbehövligt att få bryta mitt navelskådande med något verkligt, något fantastisk positivt och energigivande. Kärleken till och från min man helar mig och har alltid gjort det. När han friade var det helt självklart att svara ja. Vi gifte oss i slutet av september och efter det var det som att mitt 2016 vände från moll till dur.

Vi har fått gå en kurs om ADHD via landstinget som riktade sig till både patient och anhörig under hösten. Den var mycket givande för oss båda. Dels att gå kursen i sig och dels att få prata med andra vuxna som fått diagnosen sent i livet och hur det påverkat dem. Mental återhämtning är en av huvudpunkterna jag bär med mig från kursen. Jag har en luftigare kalender på fritiden och jag har börjat meditera. Inga stora händelser, jag smygstartar med 10 min några dagar/kvällar i veckan. Men det gör stor skillnad. Mitt minne förbättras och jag blir mindre lätt stressad när jag prioriterar att meditera.

Mannen och jag har haft som gemensamt fokus att skapa en vardag som fungerar för oss, för mig och mina ”bokstäver” och för honom. Det är förstås en ständigt pågående process, men vi har kommit långt från när vi började för ett år sedan och det får mig att se fram emot 2017. En tydlig förändring för det nya året och mitt välbefinnande är mitt nya jobb som jag just påbörjat. På min nya arbetsplats är teamkänslan en stark ledstjärna och sånt som förväntningar, krav och uppföljning är en naturlig del i deras vardag. Varje ledare/chef arbetar nära sina medarbetare och vill ge varje medarbetare möjlighet att utvecklas. Min roll är en bra mix av sådant jag redan kan och nya arbetsuppgifter. Jag ser fram emot att ha mer luft under vingarna 2017. Jag är redo!

2016 har varit ett spännande år med andra ord. Jag inser att jag blivit mer trygg i mig själv, mer insatt i vad jag kan och inte kan göra/syssla med och under vilka omständigheter. Min oro för att inte räcka till, över att inte vara som många andra är mycket mildare. Insikten om att jag är älskad och accepterad av de som står mig nära räcker väl som bekräftelse för mig nu. Livet har, enligt min egen uppfattning, blivit enklare och ljusare. Livet känns äntligen som ett spännande äventyr igen, som jag inte vill missa! Det finns så mycket jag vill göra och så lite tid…! 🙂

2016

Arbetsliv och fria arbetstider

Fria arbetstider

Jag är en HR-utbildad akademiker som mest arbetat med rekrytering och lever tillsammans med en man som varit HR/Personalchef i flera olika industrier. När vi läser en sådan här artikel reagerar vi totalt olika. Jag går igång på nytänkandet, att någon både vill och kan utmana rådande former för företagande och vara villig att ”icke-optimera” vinsten i sitt bolag genom att fokusera på att skapa en flexibel arbetsmiljö för sina medarbetare. Min spontana instinkt är att nytänkande är bättre än gammal-tänk. Att beprövade metoder finns just för att någon, någon gång, någonstans, faktiskt vågade testa något nytt som med tiden blivit det som vi idag kallar för beprövat. ”Man måste våga för att vinna”, ”man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke”, ja ni förstår.

Sambon reagerar istället med frågor. Många, många frågor. Bra frågor. Som jag förstås inte kan svara på i och med att intervjun med Fredrik Fernström inte tog upp de saker som min erfarne personalchef till sambo frågar efter.

Jag bjuder på ett urval av de frågor som han och jag diskuterade, relaterat till artikeln:

  • Hur tolkar företagets chefer och personalavdelningen LAS respektive kollektivavtal?
  • Har/är de två företagen som Fredrik drivit anslutna till en arbetsgivarorganisation?
  • Hur reagerar fackliga förtroendemän kring fria arbetstider?
  • Vilken typ av människor anställer man till bolaget?
  • Hur homogena är arbetsgrupperna (dvs anställs bara människor som ”funkar som vi andra”)?
  • Vad händer/hur hanterar företagets chefer och personalavdelning situationen när någon inte levererar enligt sina uppsatta mål (a.k.a. inte arbetat tillräckligt)?

 

The Big Short

Jag har semester. Plötsligt har jag tid att titta på film…

Igår tittade vi på The Big Short som du kan läsa mer om här: http://www.imdb.com/title/tt1596363/ 

I ärlighetens namn är jag en people-person och inte ekonom, och jag är definitivt inte särskilt väl bevandrad i finansvärlden som jag redan innan filmen förstått har en helt egen syn på ekonomi. Under åren 2007/2008 var jag en fattig student vid Uppsala universitet och drabbades därför inte alls mycket av den ekonomiska kraschen som filmen handlar om. Inte mer än att det varit hopplöst att få arbete som personalvetare sedan dess, vill säga. Vid högkonjunktur satsar företag gärna på personalfrågor och administration men vid lågkonjunkturer eller än värre dras många/alla dessa funktioner in. Jag minns att jag då och då hasplade ur mig den käcka kommentaren ”Äntligen lönar det sig mer att vara personen utan buffert och marginaler. Eftersom jag inget har att investera har jag inte heller något att förlora!”

Nu ville jag alltså förstå mer av vad som hände när världens ekonomi föll. Filmen är pedagogiskt upplagd, om än i ett forcerat/speedat tempo, med förklaringar på både ekonomers språk och andras. Även metaforer och bilder används för att förklara de olika fenomenen. Om jag ser filmen en sisådär 3 ggr till med pausknappen och anteckningsblock framför mig kommer jag nog hänga med ”på riktigt”. Nu hängde jag med hjälpligt och mår mest bara illa av mina nya insikter. Att filmen avslutas med att (åtminstone) de amerikanska bankerna fortfarande håller på med liknande mygel, bedrägerier, ruffel och båg som innan 2007 får mig att må än sämre. En enda person verkar ha straffats i USA för bedrägerierna. Några fjuttiga år för en fjuttig händelse om filmens information är rätt.

Det är här jag blir fundersam. Filmen visar en version av vad som hände. Hur vet jag vad som är sant och vad som är falskt? I och med att jag inte är insatt i branschen har jag ju inte en susning om vad som stämmer, vare sig om det som hände då eller nu. Men hur eller hur. Illamåendet sitter där i min maggrop och kommer så att göra ett bra tag till. Människan som släkte är inte att lita på, deras drivkrafter däremot. Hitta en människas drivkraft/motivation och du kan bättre förutse vilka steg denne kommer ta framledes…

Mårten Blomkvist på DN har skrivit en rescension om filmen:  http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-big-short/ 

Hans text behandlar inte filmen främst. Den handlar om kritik mot svensk filmindustri och på vilka grunder industrin ratar vissa skådespelare. Hur det kan bli författarens viktigaste poäng när han just sett en film om världens ekonomiska fall är för mig helt ofattbart. Hans drivkraft tänker jag fundera på idag…

Den där passionen

En kursare till mig, från Uppsala universitet skrev häromdagen ett Pulse-inlägg på LinkedIn om att känna passion för det vi gör. Hennes inlägg börjar med meningen:

Att följa sin dröm, att arbeta med det som man är passionerad för och älskar är något som ofta förs fram som ett framgångsrecept.

Jo då. Jag vet om det här. Som personalvetare är det här inte en nyhet utan snarare något vi ständigt önskar se mer av hos både redan anställda och de som vi önskar anställa. Vid rekrytering söker vi ofta efter de som har driv, engagemang och just passion. Vi vill ha någon som vill TILL det aktuella jobbet istället för FRÅN det gamla. Det låter bra och vi tror på det själva. Även om vi någonstans ändå inser att verkligheten är mer komplex än så.

Passion. Det är verkligen ett problematiskt ord för mig. Passion är ett tillfälligt tillstånd. Ungefär som lycka. Något av en färskvara. Är det verkligen något vi, om vi tänker efter ett par steg till, vill förlita oss på vid rekrytering? Att välja den med högst nivå av passion? Det är lätt att svara ja på frågan. För vem vill inte umgås och bli inspirerad av passionerade medarbetare?

Passion för vad du gör… Ok. Det förutsätter ju att personen i fråga bara får arbeta en enda sak. Men så ser väldigt få organisationer ut. Eventuellt kan det fungera i stora globala verksamheter där du får utvecklas som specialist och var en kugge i ett större maskineri. Där din kugge handlar om just det du brinner för. Men hur många verksamheter ser ut så?

För mig tillkommer en del till i begreppet passion. Inte nog med att det är en färskvara som kommer och går plus att det gör varje individ till en egen liten silo, dessutom kräver passion bränsle och inspiration. Verksamheten/arbetsgivaren behöver alltså underhålla personens passion genom vidareutveckling, feedback, uppmuntran, förmåner och annan input. Eller? Förväntar sig arbetsgivarna som ropar efter medarbetares passion att den passionen ska leva för evigt? Blir inte det som att tro på ett stearinljus som aldrig slocknar?

Passion är jättebra. Missförstå mig rätt. Jag är personalvetare. Jag gillar passionerade medarbetare. Så klart! Men den här övertron på människors passion som jag tycker mig kunna se, får mig osäker på om vi ropar för högt efter något vi inte tänkt igenom vad det kan innebära…

 

o-passion-facebook-1014x507

 

På prov: Sex timmars arbetsdag

Jag ska villigt erkänna att jag har varit mycket skeptisk till den här idén med att låta personalen arbeta 6 timmar men ändå få betalt för heltid. Min tanke har direkt gått till de småföretagare jag känner och som inte skulle ha råd att betala sin personal mer pengar för mindre utfört arbete/dag hur gärna de än velat. Lite torrt har jag konstaterat att den enda arbetsgivaren som skulle ha råd, eller åtminstone kunna ta sig råd, att förändra sin verksamhet på det viset vore Staten/Landstingen.

Ändå blir jag glad att det numera faktiskt finns ett pilotprojekt där den här idén testas i praktiken. Nu är det alltså dags att se om idealisterna har haft rätt i sin övertygelse om att fler ska få arbete, men arbeta mindre och samtidigt åstadkomma mer. Så här i uppstarten av piloten verkar kostnaden vara överkomlig för aktuellt landsting. Däremot är jag fortfarande skeptisk när det kommer till småföretagen…

Här är sjukhuset som kör sextimmarsdagar

Mölndal

Års-summering

Idag hittade jag det här inlägget från HRSveriges blogg:

ihttp://blogg.hrsverige.nu/2015/01/19/ett-forsta-ar-som-hr-chef/

SVT:s HR-chef Gabriella Ekström summerar sitt första år i sin roll där och jag måste säga att hon har hunnit med en hel del!

Jag gillar idén om att alla borde summera sitt år. Själv gör jag det vid nyårsafton. Inte så tydligt och strukturerat som Gabriella eller ens i skrift, men ett mentalt bokslut gör jag: Är jag där jag borde vara, stämmer mitt liv just nu med mina livsmål framöver? Om det inte stämmer överens, vad kan jag göra för att förändra min väg framåt, vilka för- o nackdelar bär ev förändringar med sig? Den typen av frågor.

Hur gör du?

SEB, chefen och miljonerna

Idag läste jag i Veckans Affärer om Annika Falkengren och hennes fina ersättning för sitt arbete som SEB:s chef: ”Hon fördubblade sin inkomst – igen

Mycket kan sägas om höga löner. Personligen tycker jag att det kan vara problematiskt med, i mina ögon, ologiskt höga ersättningsnivåer ihop med stora bonusar och pensionsavtal. Min  tanke brukar landa någonstans i ”vems utförda arbete kan vara värt så stora summor. Vad har denne person lyckats åstadkommit för att vara värd en så stor summa”?

Samtidigt inser jag att personen som får ersättningen har mer än en vettig förklaring till varför just de är värda den stora summan. Risken är till och med hög att jag skulle köpa argumenten om jag fick dem serverade på ett vettigt sätt.

Just i det här fallet är jag faktiskt lite smyg-imponerad. Som gammal jämställdhets-kämpinna gläds jag över att det är just en kvinna som leder bankdirektörernas liga, att det är en kvinna som är den bankchef i Sverige som har överlägset högst inkomst.

Samtidigt kvarstår frågorna. Vad har hon uträttat som är så fantastiskt (höll på att skriva fanatiskt, vilket också kan passa in) mycket bättre än många andra chefer/ledare? Någon som känner sig manad att förklara det här för mig?