Medicinering av ADHD

Jag har ätit Concerta i flera veckor nu. Till en början var det inte någon behaglig upplevelse alls. Turbulent, ojämnt och förvirrande. Men nu när medicinen har förutsättningarna att funka som den ska så är den faktiskt bra. Så bra att jag knappt märker av att jag tar den.

Jag startade med halv dos. Redan första veckan kunde jag märka av små, små förändringar som att jag såg mindre i ögonvrån, hörde mindre av det som inte var relevant. Jag kände mig också mer fokuserad. Biverkningarna första veckan bestod mest av lite vingelkänsla och minskad aptit.  Efter någon vecka till fick jag problem med muskelsmärtor i axlar och nacke. Inget nytt för mig som arbetar på kontor, men en förhöjd smärtnivå… Jag började också känna av ett tryck över bröstet och hjärtklappning men i förhållandevis rimlig nivå.

Min första nybörjar-tabbe var att jag varje helg gjorde uppehåll pga tidigare inplanerade middagar och fester. Läkaren hade varit väldigt tydlig med att jag under inga som helst omständigheter fick blanda Concerta med alkohol och därför skulle hoppa över tabletten dagen för festen och dagen efter. Så då gjorde jag det. Varje helg. Det funkade bra första tre veckorna. Den fjärde veckan ökade jag upp till full dos enligt läkarens – som nu bytts ut mot en sjuksköterskas, ordination. När jag den fjärde veckan gjort mitt helg-uppehåll och startade på måndagen den femte veckan blev jag riktigt, riktigt dålig. Det var ungefär i det här läget, efter fyra-fem veckor, som jag fick veta av sjuksköterskan att avbrott i infasningsperioden var en dålig ide. Så sedan den femte veckan har jag ätit Concerta oavbrutet.

Biverkningar efter min ”riktiga” start med full dos var flera. Yrseln var som att jag spenderat flera timmar på karusell och just klivit av – hela dagarna. Trycket över bröstet går bäst att likna vid att en labrador satt på mitt bröst – hela dagarna. Jag hade ont i muskler och leder som om jag hade träningsvärk i hela kroppen utan att ha tränat. Aptiten var inte bara låg nu, den var obefintlig och när jag väl åt var det som att matstrupen strejkade. Jag fick tvinga i mig mat tills jag mådde illa och fick ändå inte i mig tillräckligt. Muntorrheten gick inte att korrigera med de receptfria sugtabletter som apoteken erbjuder. Munnen kändes som en öken! Min andra nybörjar-tabbe var att jag drack massor med vatten, dels pga muntorrheten och dels för att läkaren sagt att det var viktigt att dricka mycket. Eftersom jag inte fick i mig värst mycket mat heller, försökte jag kompensera även det med mera vatten. Efter sökning på internetforum insåg jag att Concerta är vätskedrivande och att många därför behöver addera elektrolyter, dvs vätskeersättning för att hålla salthalterna i kroppen på bra nivåer. Sedan dess försöker jag få i mig en brustablett/dag i kombination med fortsatt stort vätskeintag, men inte riktigt lika stort. Det har underlättat mycket för mig!

Självklart har jag försökt nå den sjuksköterska som följer upp min medicinering vid flera tillfällen under infasningen. Jag blev så glad jag när fick hennes direktnummer redan vid vår första träff och att hon sedan gav mig det igen vid vår nästa träff. Jag uppfattade den gesten som att hon verkligen ville att jag skulle kunna nå henne om det var något jag funderade på kring medicineringen. Men nej. Hon har inte gått att nå. Inte vid några av de tillfällen jag försökt faktiskt. Jag lämnade meddelanden och lämnade mitt mobilnummer så hon kunde ringa mig när hon fick tid. Jag fattar ju att hon har många andra patienter som hon träffar. Men hon har inte ringt tillbaka.

Mentalt så har jag under en lång period av infasningen känt mig trött, håglös, matt, svag, känslig, gråtmild, sentimental, trögtänkt, lättkränkt, ledsen, sorgsen, glömsk, ostrukturerad och fått små mini-utbrott här och där över småsaker. Ingenting har varit roligt under flera veckors tid. Min stresstålighet har varit som bortblåst, jag tappade min förmåga att hålla huvudet kallt och fokusera på mina arbetsuppgifter, vilket jag normalt är mycket bra på. Arbetet är liksom min grej. Det är där jag normalt kanaliserar min energi, vare sig energins ursprung varit positiv eller negativ, till något produktivt. Men de senaste veckorna har det inte funkat lika bra.

Vad har förbättrats sedan Concerta då?
Ett av mina stora problemområden genom livet har varit sömnen. Har tidigare sovit oroligt, vaknat lätt och haft mycket svårt att somna och somna om.  Nu sover jag som normala människor, eller som jag tror att normala människor sover. Jag går och lägger mig, somnar efter ca 15 minuter  och sover hela natten. Sömnen har funkat för mig sedan första veckan med Concerta. Det är som en helt ny värld för mig!

Jag har slutat helt med kaffe och gått över till te. När jag äter Concerta får jag hjärtklappning av kaffet. På jobbet har de varit så snälla och köpt in decaf-kaffe till mig så jag ändå kan ta en kopp då och då, vilket jag uppskattar när det är dags för fikabröd eller tårta. Te och tårta… går ju bara inte…!

På jobbet har det gått upp och ned. Ibland bra, sen sämre, sen bättre igen och nu riktigt bra. Jag har inte samma kontrollbehov längre, behöver inte längre ha kontroll och ordning på alla mina papper, kan tillåta mig mer ad-hoc-lösningar och kan hoppa mellan uppgifter på ett sätt som inte hade funkat alls tidigare. Mitt arbetsminne har blivit bättre, jag kan lättare gå in och ur olika projekt, kan lätt hitta tråden när en kollega kommer in och frågar mig om något jag inte arbetat med på en stund och jag kan svara dem direkt. En härlig känsla!

Men min trötthet och matthet i början, som ju lika gärna kan bero på att jag slutat med kaffet som att jag börjat med Concerta, gjorde mig mer disträ, mer långsam i tanken och sabbade min analytiska förmåga. En annan effekt av Concertan gjorde mig däremot mer snabb-agerande, tiden från tanke till handling är förkortad vilket var en av de fördelar jag såg fram emot. I kombination med min tröttare hjärna och långsammare analyser blev det då och då ”snabbt och fel” vilket ofta innebar att jag fick göra om och göra om och göra om… Det gjorde mig mycket frustrerad och stressad. Och förbannad. Jag visste ju att jag kunde bättre än så redan innan Concerta.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det finns inga mirakelmediciner. Tabletten jag äter för att bli en uppgraderad version av mig själv, bär med sig fördelar och nackdelar. Den verkar förändra mig psykiskt, fysiskt och mentalt. Min kropp kräver uppoffringar av mig för att den ska kunna hantera denna förändringsprocess. Jag får hela tiden avväga om ”priset” jag betalar är värt den vinst jag får ut av medicinen. För två veckor sedan var min synpunkt att priset var alldeles för högt. För några dagar sedan ansåg jag att priset var rimligt. Nästa fas är att eventuellt öka min dos, vilket troligen innebär att gå igenom samma biverknings-elände igen. Idag är jag inte ett dugg lockad eller redo att ta det klivet. Det var otroligt påfrestande för mig att må så dåligt på så många områden samtidigt. Nu vill jag istället få njuta av att fungera bättre som sambo/medarbetare/människa utan att märka att jag äter medicin för det.

Jag är mycket tacksam för stödet från min familj, mina vänner, kollegor och arbetsgivare. Under hela perioden har det funnits någon vid min sida som tagit sig tiden att hjälpa mig framåt, med stöd, med uppmuntran, med uppskattning, med tålamod och med nya infallsvinklar. Den största förändringen för mig blir ändå den här: Ensam är inte stark ensam. Ensam är stark tillsammans med andra.

brain color

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s