Efter det senaste blogginlägget jag skrev inser att jag andra kan få uppfattningen att mitt liv mest består av mörker. Så är det inte.
I många delar har jag ett bra liv. På det privata planet har jag en familj som vill mig väl, som stöttar och backar upp mig när jag behöver det. Dessutom har jag förmånen att arbeta för en arbetsgivare som jag trivs hos med underbara kollegor. Företagets värderingar stämmer dessutom väl överens med mina egna. Ekonomiskt är jag långt ifrån rik men har äntligen en ekonomisk situation som innebär att jag kan bära mina egna kostnader och en och annan utsvävning. Det ni! Mycket i mitt liv är så fantastiskt bra och det går inte en dag utan att jag tackar… tja, kalla det min lyckliga stjärna, då religion är något jag försöker lämna bakom mig. Jag är tacksam, så evinnerligt tacksam!
Livet är sällan bara lycka eller bara elände. Ständigt finns de båda med i mina dagar. Andra har benämnt det som att de har en ängel och en djävul på axlarna, yin och yang, etc.
De av er som har lärt känna mig mer nyligen har nog bilden av att jag är en person som verkar vara glad och lättsam, vilket jag också är. Också. Jag är bra på att imitera ett sådant beteende och kan till och med trivas med att gömma mig bakom en sådan fasad. Men min inre person, kärnan, är svårmodig, eftertänksam och skeptisk. Jag vill ständigt lära mig av mina misstag, bli en bättre upplaga av mig själv, undvika samma fallgropar som andra trampat i, utveckla snarare än att förvalta och endast det bästa resultatet är gott nog åt mig. Jag har lätt att spinna igång och svårt att varva ned. Det uppstår ofta situationer där jag vet att jag gjort det bästa jag kan men känslan som följer mig är ändå att det inte varit tillräckligt. Det i sin tur föder ångest, oro, dåligt självförtroende och ja, ska jag vara krass så är jag faktiskt en rätt så neurotisk person. Samtidigt föder det kreativitet och jag kan krångla mig ur många problem, hitta nya lösningar på gamla frågor, etc. Jag gör det som brukar kallas ”tänker utanför boxen”. Själv funderar jag inte över boxen alls, söker bara lösningar och förbättringar/utvecklingsområden. Så jag kan se mig själv i ögonen på kvällen när jag ska sova.
Delar av samhället har börjat försöka ”hotta upp” npf-diagnoser, inkl adhd, på olika sätt. Vi har t.e.x. boken ”Fördel ADHD”, boken ”Underbara ADHD – den svåra superkraften”, nätverket (eller vad man nu ska kalla det) ”Brilliant Minds”. Gott så. Jag gillar initiativen förstås. Får flashbacks till Arbetsförmedlingens TV-reklam från 2011 med budskapet ”se kraften när du anställer”. Det är ju så. Vi alla har saker vi gör bra och saker vi gör mindre bra, med eller utan npf.
Det jag däremot oroar mig för är de eventuella snedvridna förväntningarna som kan komma att läggas på personer med npf som anställs med fokus på att tänka nytt, på att utveckla, förbättra och vara entreprenörer. Det går ju liksom inte att sätta oss i ett rum och säga ”varsågod, var nu kreativ åt oss mellan kl 8-17, 5 dagar i veckan”. Vi med ADHD t.ex. vi fungerar snarare som Don Draper i Mad Men. Det är något som arbetsgivare behöver ha med i beräkningen, stå ut med och till viss del möjliggöra. Frihet under ansvar helt enkelt. Men inte för mycket frihet. Och inte för mycket ansvar. Men visst. I rätt miljö, med rätt förutsättningar och rätt inspiration samt en tillåtande atmosfär – så som jag upplever att jag har det just nu, då funkar vi lika bra som vem som helst annars.
Jag vill även påminna om en sak till. NPF är ett väldigt märkligt och vitt begrepp. Att klumpa ihop individer i grupp blir sällan bra. Titta bara på människor med adhd och människor med autism – de mår bra av olika saker i olika typer av miljöer. Vad gäller ADHD består även den gruppen av många olika typer av individer. ADHD är ett samlingsbegrepp för en drös olika problemområden inom uppmärksamhet, impulskontroll och överaktivitet. Vissa människor upplever bara problem med några av dessa områden, andra inom alla. En del har mild svårighetsgrad, andra har det betydligt tuffare. Som sagt, det är problematiskt att klumpa ihop individer i grupperingar. Vad ”en person med npf behöver” skiftar mycket från person till person.
Detta tar oss till min nästa iakttagelse. Något som hittills främst myndigheter har börjat med. Nämligen generella regler som gäller ALLA med npf, som t.ex. ADHD. Ingen med adhd kommer längre att kunna bli antagen som polis till exempel. De verkar inte heller få göra lumpen. En person som söker till polisyrket eller försvarsmakten men som inte är lämplig för tjänsten hoppas jag sållas ut vid testerna de behöver göra innan, vare sig personen i fråga har npf eller ej. Jag har svårt att se vilken funktion detta generella förbud för med sig, förutom att stigmatisera människor med redan ifrågasatta diagnoser.
Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta reda på vilka faktorer som kan förklara regionala skillnader i diagnostisering och läkemedelsbehandling av adhd. Jag tycker det är bra. Ju mer klargörande utredningar, forskningsstudier o.dyl. som görs, ju bättre! Just nu verkar samhället vara på väga in på två parallella vägar samtidigt. Den ena vägen pekar på att vi med npf är livsfarliga monster som inte kan hantera ansvarsfulla uppgifter, den andra att vi har superkrafter och är något unikt och eftersträvansvärt. Min helt privata tes är att vi är en drös med individer som har svårt för en del saker och är riktigt bra på andra områden. Precis som alla er andra. Vad tror ni?
