Livet

Framåt – åt vilket håll är det?

Lämna en kommentar

Action-planning-problems

Bilden här ovanför har jag sett flera gånger på LinkedIn och varje gång som den dyker upp tänker jag: ”Precis så där är det!” Just nu upplever jag att jag är i den där gropen i mitten, ståendes i en båt och kikar framåt på vad jag anar är regnmoln som kommer borta vid horisonten. Vissa perioder hittar jag inte motivationen att kämpa vidare framåt. Särskilt inte när framåt verkar innebära regn. Samtidigt försöker jag acceptera min pågående livsleda och låtsas att det inte är en så stor grej. Samtidigt – det ÄR en stor grej. Att ha givit upp, om än tillfälligt. I alla fall för mig.

ADHD. Diagnosen som skulle bli min räddning, min förklaring, lindra mina sår och skapa tydlighet i tillvaron. För tillfället skapar den mest kaos, frustration, irritation och besvikelse hos mig. Jag börjar nästan ångra att jag varit öppen med mina svårigheter, nu kan jag nämligen inte backa bandet och låtsas som att inget hänt.

Gruppterapi. Även detta trodde jag skulle bli en räddning när nu inte diagnosen behagade leverera det. I början var det väldigt givande att prata med andra som har liknande problemområden som jag. Men nu, några veckor senare, inser jag att de där tillfällena i gruppen ständigt påminner mig om mina tillkortakommanden, hur många jag sårat på min väg, hur dålig jag är på … ja, rätt så många saker faktiskt. Kortfattat börjar mina veckor den här våren med den där träffen där jag tvingas se mig själv som jag är och efter det är det tänkt att jag ska ha en ”bra vecka”. Jo, tjena.

Mina självdestruktiva reflexer har kickat igång igen efter åratal i dvala och jag tänker idiotiska tankar som handlar om att flytta från stan, byta jobb, festa mer, röka mer, släppa taget om min ambition och låta mig själv falla långt, långt ner i djupet av havet tills allt blir mörkare och mörkare tills det blir helt svart. Med andra ord, hoppa ut ur båten på bilden ovanför och… just det – ge upp. Om än tillfälligt.

Rastlöshet. Så många gånger har min rastlöshet varit min räddning och så många gånger har den inneburit att jag sårat människor jag bryr mig om. Jag vill tro att jag lärt mig något av mina tidigare misstag, men säker är jag inte. Därför arbetar jag hårt med att kontrollera den där rastlösheten/drivet. Just nu känns den som min värsta fiende, just för att den är så lynnig. Om jag inte lyckas kanalisera min rastlöshet och tillhörande driv rätt kan den få ödesdigra konsekvenser. Kanske är rastlösheten med tillhörande driv lite som min drog? Den som får mig att göra saker jag annars inte skulle ha gjort? Den som får mig att bortse från alla negativa effekter, för att den får mig att fatta beslut som får mig att må väldigt bra här och nu?

Jag brukar skoja om att jag är lite som en vildhäst; att jag stannar kvar där jag är så länge jag själv upplever att jag kan välja att stanna eller gå. Ju mer någon/något försöker tämja mig eller tvinga mig kvar – desto troligare är det att jag på sikt kommer att sparka bakut och rymma. Egentligen är det inte skojigt alls. För jag sårar andra människor och försvårar livet för mig själv.

Känslan av frihet däremot. De där första andetagen när jag lyckats lösgöra mig från vad jag tidigare upplevt som fångenskap, fotbojor, ansvar och känslan av att vara inlåst och klaustrofobisk. De där första andetagen i friheten är värt allt det där andra negativa som kan uppstå. Det är ren och skär eufori! Det känns som att jag går på moln och är odödlig. Stor och stark! Hög på livet. Amazing!

Tills jag tvingas vända mig om och se förödelsen jag lämnat bakom mig vid en del av de där tillfällena. På så sätt är det ju väldigt bekvämt att flytta och byta stad. Då slipper jag se eländet jag skapade på min väg ut.

Här tror jag att jag har hittat kärnan. Jag inser (i början av varje vecka dessutom, i terapin) att jag inte är en särskilt bra/god/sjysst/reko/pålitlig person. Hur lär jag mig att acceptera den insikten?

Jag försöker kompensera mina tillkortakommanden med att prestera bra på jobbet, vara glad och trevlig, vara omtänksam och visa tacksamhet mot de som fortfarande finns i mitt liv, hjälpa andra när jag kan och … ja… vara så bra som en dålig människa kan vara.

Så. För att återknyta till den där båten på bilden ovan. Så länge båten inte börjar ta in vatten är den faktiskt min räddning. Tids nog kommer orken och motivationen tillbaka. Det gör den alltid. Jag kan sitta där i båten så länge och vänta in regnet som jag anar kommer att komma. Låta regnet passera, vara passiv, och om jag blir kall kan jag ro lite åt något håll som jag får för mig är framåt just då.

En avrundande filosofisk tanke: Åt vilket håll ligger framåt? För att veta det krävs att vi utser ett slutmål. Om vi leker med tanken att slutmålet är döden (eftersom vi ju alla är döende och någon gång ska dö), åt vilket håll är framåt då?

wallpapersden.com_boat-lantern-and-girl-in-dark-night-art_wxl

Frihetens komplexitet

Lämna en kommentar

Ikväll hittade jag ett blogginlägg bland mina utkast som jag skrev redan 2015-11-24. Normalt när jag tittar på mina utkast brukar det mest vara små tankefrön som jag tror att jag själv ska förstå vad jag menade med senare. Det gör jag sällan. Men den här texten, den hängde ihop. Berörde mig trots att jag själv skrivit det. Behövde knappt redigera den alls:

Jag är en fri människa.

När jag läser min översta rad i inlägget verkar det så självklart. Men i mitt huvud, i mitt hjärta och min själ har jag känt mig inlåst stora delar av livet. Jag har, ända sedan jag var barn, arbetat ihärdigt med att vara den bästa personen som min omgivning kunnat få.

Det började tidigt. Jag minns inte ens hur liten jag var när jag bestämde mig för att försöka bli den bästa dotter mina föräldrar kunde ha. Troligen 6-7 år någon gång. ”Den bästa dottern” som jag bestämt mig för att bli var däremot inte den bästa jag kunde vara utifrån de förutsättningar som ödet/Gud eller gener givit mig. Nej, jag valde att bli den bästa dottern utifrån vad jag uppfattade att mina föräldrar eller andra önskade sig. Jag tog ingen som helst hänsyn till mina förmågor, mina begränsningar eller liknande. Redan som barn slutade jag därför att prioritera mig själv. Min önskan att underlätta mina föräldrars tillvaro var så hög att jag inte insåg att jag nog borde ha egna drömmar eller se till mina egna behov. För att bättre lyckas vara allt det där som jag gissade mig till att de andra önskade att jag skulle vara skapade jag tidigt regler för hur mitt beteende skulle vara.

Så här i efterhand kommer jag ofta på mig själv med att tycka att min tillvaro som barn mest handlade om att följa regler. Som barn är ju livet liksom inrutat i regler på många sätt. Föräldrarna hade sina regler för min tillvaro, skolan hade sina regler och kyrkan hade sina. Ibland fick jag fnatt och började/försökte trotsa några av reglerna, men mestadels följde jag dem. Som en robot. Efter bästa förmåga. Emellanåt som en trotsig och högljudd robot i och för sig…

Självklart misslyckades jag med jämna mellanrum. Misslyckanden som efterföljdes av hårt fördömande av mig själv. Men träning ger färdighet så efter åratals träning är jag idag rätt instinktiv i mina anpassningar efter min omvärld. Jag läser av, registrerar och adopterar beteende på ett par sekunder och har ofta undvikt, om möjligt, nya, och för mig otränade, scenarion där jag inte haft möjlighet att förbereda mig för vad som kan komma. Den där osäkerheten har skrämt mig för jag har varit så övertygad om att andra ska se mig istället för den polerade ytan jag gärna velat visa upp som jag.

Jag har alltså levt många stycken av mitt liv väldigt regelstyrt. Jag har format mitt liv efter regler och formalia, har gärna velat vara korrekt och uppfattas som en kapabel, klok och begåvad människa. Ska jag vara helt ärlig vill jag helst uppfattas som snäppet bättre än de flesta andra. Jag är nöjd utan det, men mår extra bra när jag märker att jag lyckats. Lite förmer… Det där som man i Sverige inte ska vilja vara. Jag är det inte och jag vet det väl, men jag gillar att låtsas att jag är det. ”Fake it til u make it” är ett måtto jag hoppats ska vara sant i många olika situationer. Det händer att det funkar. På gott och ont.

Tillbaka till var inlägget började med. Känslan av att vara fri. Jag är fri att göra vad jag vill. Hur jag vill. När jag vill. Hur kommer det sig då att jag har så svårt för att nyttja den friheten? Jag behöver öva mig själv i att öppna upp mitt sinne. Våga utnyttja min möjlighet att vara FRI, tänka fritt, välja fritt. Sluta att vara så korrekt och duktig att jag själv till slut ledsnar totalt och sparkar bakut. Sluta vara så anpassningsbar så att jag själv går sönder. Sluta ta så stor hänsyn till andra att jag tillslut inte själv får plats i mitt eget liv.

En nära vän frågade mig tidigt i vår relation: ”Nu hör jag dig säga vad andra vill att du ska göra, men vad vill DU?” och som fick mitt spontana svar: ”Vill och vill? Hur skulle världen se ut om alla sprang runt och VILLE saker hela tiden? Då skulle ju ingenting funka. Några av oss måste faktiskt ta ansvar!”

Han vill fortfarande veta vad jag vill. Den stora skillnaden nu är jag också vill veta…

Det är fascinerande att hitta text om mig själv som jag skrivit i en helt annan situation i livet. I efterhand kan jag meddela att jag tror mig ha blivit aningens bättre på det här med att släppa mina regler, bjuda på mig själv, sänka min gard, våga visa att jag inte kan allt eller har koll på allt jag kanske borde. Jag har däremot fortfarande väldigt svårt att synka vilja/borde, önskningar/vad som är möjligt, känslor/logik. När jag får frågan om vad jag vill kan jag fortfarande inte svara, för jag tänker och känner samtidigt. Dessvärre hänger de svaren sällan ihop.

Bild lånad från Smolk.se

Bild lånad från Smolk.se

Elvanse omgång 2

3 kommentarer

En del av mig är så trött på det här med ADHD och medicinering. Samtidigt har jag svårt att släppa taget om min inre bild av hur bra mitt liv SKULLE kunna bli OM jag får till det här med medicineringen.

Så.

Nu i höst har jag i samråd med läkare börjat om med Elvanse. Jag har testat den förut, för drygt ett år sedan, men fick avbryta efter ett par månader då min läkare oraoade sig för att jag ”brände ljuset i bägge ändar”. Dvs, var på väg att bli utmattad. Nu testar vi igen och ser vad som händer.

Startade med en dos om 30 mg/dag som jag tagit i ca 4 veckor. Det är en låg dos som brukar ses som en infasningsnivå, även om en del också väljer att stanna på 30 mg. Det gick bra. Kändes dock som lite för låg dos för mig eftersom min hjärna ändå ”smiter” ifrån mig lite för ofta ändå. Har därför gått upp till 40 mg/dag nu, för tre dagar sedan. Sjuksköterskan var avdramatiserande och försökte lugna mig med orden ”det är en så liten skillnad/höjning, så du kommer säkert inte ens märka av några biverkningar…”

Eller hur.

Nackdelen med att ha varit motståndare till knark hela livet verkar vara att jag inte har någon som helst tålighet för de här ADHD-medicinerna. Att höja dosen med 10 mg har påverkat mig nästan lika mycket som när jag startade från noll med 30 mg.  Ångest, tom i bollen på ett otrevligt sätt (när kroppen vant sig blir det på ett behagligt sätt), trött, gnällig, lättirriterad och huvudvärk. Livet känns meningslöst och torftigt. Ointressant. Grått. Jag sitter mest bara och längtar efter att medicinen ska gå ur kroppen så här de första dagarna.

Jag har förstått att det finns många med ADHD som är skeptiska till att äta mediciner. Jag förstår dem till viss del, eftersom de inte hjälper så bra i början. I alla fall funkar det så för mig. Det tar nästan två-tre veckor för min kropp att fungera bra på Elvanse. Men då funkar det å andra sidan riktigt bra. Med tanke på att många med ADHD har svårt med det där som kallas tålamod är det föga förvånande att många väljer bort mediciner.

Well, well. Jag VET ju att det funkar bra när min kropp accepterat läget, eftersom jag har mina tidigare 4 veckor att jämföra med. Så jag håller ut och fortsätta pina mig igenom eländesdagarna. För vet ni. Sen. När det funkar. Då har jag bland annat fått ett normalt fungerande minne. Bara en sån sak! Dessutom en lugn kropp och en hjärna lugn nog att kunna fokusera, då det bara är några få tankar på gång samtidigt istället för massor.

Ändå… Det är en dubbel känsla för mig, att medicinera för att bli en mer välfungerande person. En del av mig vill få vara som jag är, men jag har ju själv beslutat att den jag är inte duger. Skam är en stor del av det. Med skammen följer låg tillit till min egen förmåga och varierande självförtroende. Dessutom en ständigt närvarande stress över vad jag glömmer bort härnäst. För jag glömmer ständigt, jag missar små detaljer, tappar bort tiden, fumlar, snubblar… Sen vips har jag järnkoll, minns plötsligt vad någon skrivet på sidan 7 i ett PM på jobbet och kan citera det, hjälpa andra med kniviga frågor – u name it. För att sedan, en sekund senare inte ens minnas namnet på personen jag pratar med. Jag är briljant och hopplös om vartannat. Ni vet det. Jag vet det. Ni tycker jag borde skärpa till mig. Jag tycker att jag borde skärpa till mig. Jag vet (tyvärr) att jag inte kan. Det vet inte alltid ni.

Jag skäms ständigt över mitt dåliga minne, att jag så lätt och ofta glömmer bort saker, tider, vad mina vänner heter, filmer, orter… Det där ni läser om vad gäller teflonminnet som orsakas av stress? Eller att åldern tar ut sin rätt och det blir svårare att hitta fram till rätt tankespår? Det är min vardag, med eller utan stress eller ålder (när jag inte medicinerar). Så har det varit hela livet och jag har varit så arg på min hjärna som inte kunde memorera vad te.x. städerna i Sverige hette till läxförhören i geografi i grundskolan, eller varför multiplikationstabellen tog mig en hel evighet att repetera in. Mina föräldrar utgick ifrån att jag inte övat. Det var delvis sant. Jag övade inte tillräckligt mycket. På sikt övergick det till att jag faktiskt inte ens övade, eftersom jag tyckte mig veta att det ändå inte skulle fastna något i den där hopplösa knoppen jag tilldelats. För ingenting fastnar. Det är liksom min hjärnas grej. Så varför ens försöka.

Jag blev klokare med åren. Anar att det hade med mina föräldrar att göra, att de lyckades få mig att inse att jag behöver öva mer. Med tiden insåg jag att jag måste öva/repetera/träna dubbelt så hårt för att minnas hälften så mycket. Så det har varit min grej sedan dess. Slita som ett djur för att i slutändan ÅTMINSTONE framstå som en medelmåtta. Idag har jag till och med en akademisk examen. Få gånger har jag tackat så ofta för min sega envishet i kombination med någon form av trotssyndrom som när jag gav mig sjutton på att skaffa en kandidatexamen. Dessutom med högsta betyg i mitt fördjupningsämne. Det låter inte så stort kanske, för vanliga människor som har magister/master-nivåer att stoltsera med. Men för mig… Stordåd!

Men vet ni? Jag börjar bli trött. Efter att ha pinat mig själv i väldigt många år börjar jag längta efter vila. Vet inte om det är 40-årsåldern som gör sig påmind, men jag ser inte längre det lika spännande/utmanande att kämpa dubbelt så hårt för att nå hälften så långt.

Därav medicineringen.

Därför kämpar jag på med de förbaskade små kapslarna ett tag till.

Got-Distracted-For-5-Seconds-And-Forgot

 

 

En av mina Karin Boye-favoriter

Lämna en kommentar

För en vecka sedan firade jag min då nalkande 40-årsdag. Min man höll ett fint, och för mig känslosamt, tal där han nämnde Karin Boyes dikt ”I Rörelse”.

Så här, några dagar senare, kom jag att tänka på en av mina egna favoritdikter skriven av Boye. Jag snubblade på den i skolbiblioteket under åren i musikgymnasium, jag kan ha varit ca 18 år då. Vid den tiden visste jag inget om den ADHD-diagnos jag skulle få nästan 20 år senare. När jag nu läser dikten igen inser jag hur otroligt talande den dikten är. Den beskriver mitt eget kaos inombords väl, det som jag fajtats med genom hela livet. Vid 18 visste jag inte ens om att jag var i en ständig fajt med mig själv och omvärlden, men med åren blev det förstås allt mer tydligt.

Hur eller hur. Jag bjuder er på min favorit ”Till en sfinx”:

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupsta väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen,
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

Nuförtiden tillåter jag faktiskt en del människor att komma mig nära. Det är inte lätt för mig, det kommer inte självklart. Det är en sak att få kontakt med nya människor, den biten kan jag väl. Men att ha välfungerande, hållbara och långsiktiga relationer har för mig varit en svårknäckt ekvation. Men – tack och lov blir jag bättre och bättre på att lita både på mig själv och andra, att vara mindre hård/kylig och mera varm och förstående. Kärlek från andra (och mig själv) plus ökad självinsikt är en välgörande kombination. ❤

Det är dagarna som går som är livet

Lämna en kommentar

På Facebook har jag nyligen gått med i en grupp för vuxna med ADHD. Den här bilden, från Mia Skäringer:s instagramkonto delades där och den fastnade i mitt  medvetande:

miaskaringerlazar

Tidigare har jag försökt förklara det här för min man. Jag har formulerat det som att jag i stort sett varje dag vaknar som ett helt blankt blad. Det innebär att jag varje dag måste börja om från början. Jag behöver påminna mig själv om vem jag är, vem jag vill bli, var jag arbetar, vad jag arbetar med, vilka mina ståndpunkter och grundvärderingar är, vilka mina viktiga relationer är, vilka mål jag har på kort sikt och på lång sikt. Min hjärna startar helt enkelt dagen med att återställa systemet till ungefär där jag var igår när jag gick och la mig.

Visst har jag perioder då jag verkligen måste komma ihåg saker från dag till dag. Det kan vara allt från projekt på arbetet, omhändertagande av anhöriga, sångtexter som måste sitta kvar i huvudet till ett framträdande, etc. Vid dessa tillfällen löser min hjärna det genom att inte låta mig sova. Alls. Hur länge jag än ligger i sängen eller hur många får jag än har räknat. Klarvaken. Kanske slumrar till i några minuter för att vakna vid ”insomningsrycket”, men i stort har jag knappt sovit på hela natten. Det kan pågå i många nätter, veckor… Det finns tack och lov hjälpmedel för överaktiva hjärnsynapser.

För att återgå till mina ”normala dagar”: Systemåterställningen jag berättade om ovan brukar gå rätt så fort. Någonstans mellan morgonduschen och frukost är mitt system redo för en ny dag.

Men vissa dagar är det som att systemåterställningen hänger sig. Dessa dagar blir rörigare än vanligt, konstigare och jag känner mig än mer udda och utanför än på vanliga dagar (utanförskapet är min ständiga livskamrat). Visst hjälper det till viss del att kolla i min kalender vad som ska ske den dagen, men det är ju bara lösa tegelstenar. Utan murbruket där emellan, det som är jag, funkar det ändå inte. De dagarna drar jag fram ett av mina favoritmotton: ”Fake it ‘til you make it!” Det går bra att fejka emellanåt, för jag vet att det bara är tillfälligt. Förr i livet var det nästan varje dag. Nuförtiden är det bara på dåliga dagar. De dåliga dagarna är ändå rätt så få nu. Jag är tacksam!

Så. Adhd är min vän och min ovän. För varje framsida finns det en baksida. När jag medicinerar för att få bort baksidorna tappar jag frustrerande nog även delar av framsidorna.

Adhd-gruppen på Facebook har hjälpt mig så mycket mer än jag någonsin kunnat ana. Det att få dela med mig att mina lärdomar och ta del av andras… Insikten om att det utanförskap jag ständigt upplevt, upplevs av så många andra (även om vi alla har vår egen unika livshistoria och upplevelse förstås)… Det helar. Jag läker. Jag förlåter mig själv.

Med denna insikt firar jag påsk med min familj. Det är en familj som är brokig och annorlunda på flera sätt. Och jag älskar den/er! ❤

Glad påsk!

hand-painted-easter-eggs-P

 

 

2016 – om året som gått

Lämna en kommentar

nyar-bla

Ni som känner mig vet att jag en knepig relation till nyårsfirandet. För mig har det ofta handlat om ett melankoliskt årsbokslut för hur mitt liv fungerat. I år märker jag att den känslan (än så länge) håller sig borta och jag hoppas att det beror på att 2016 varit ett så pass viktigt och signifikant år för mig på så många sätt. Det har definierat mig som partner, dotter, vän och ja… som medmänniska. Men först höll alla nya insikter och hårda arbete på att krossa mig.

För min del blev 2016 ett av mina mer händelserika och turbulenta år. Mitt yngre jag trodde nog att 2011 skulle vara ett av de mest uppslitande iom en skilsmässa och 2013 ett av de sorgligaste då jag förlorade pappa. Men 2016 är helt klart med på ”prispallen”, som ett av de mest förvirrade åren. 2016 står för dissonans, för nya lärdomar, för insikten att ett år i mitt liv kan bjuda på både stor förtvivlan och stor lycka ungefär samtidigt. Kortfattat kan året sammanfattas med fokus på självkännedom och att lära mig våga stå upp för vem jag är och vad som får mig att må bra. Det är den positiva sidan av året, det som jag har möjligheten att uppleva nu när jag kommit ut på andra sidan. Men vägen dit har varit snårig.

I januari fick jag beskedet om jag har ADHD, att jag ÄR ADHD, att jag levt med det hela livet utan att ha en aning om det. Jag har skrivit om min adhd-diagnos under året och medicinerna. I mina inlägg har jag försökt hålla en informativ och saklig ton. Men inombords har jag upplevt stor förvirring kring vem jag är, vem jag varit och vem jag kan hoppas på att bli framåt. Ända sedan förra årsskiftet har jag läst och lyssnat mycket och ofta på olika föreläsningar via internet, läst böcker, försökt få min kropp att acceptera någon av de mediciner som finns att tillgå. Jag har i samråd med läkare och med god uppföljning från sjuksköterska fått testa Concerta, Ritalin, Elvanse. Just nu testar jag/använder jag Attentin (tabletter). Det verkar fungera som jag önskar, men härdad som jag blivit ropar jag inte hej riktigt ännu.

Under våren fick medicinen mig att tappa mycket i vikt. Aptiten försvann helt med Concerta och Ritalin. Hurray, tänkte jag som nästan alltid varit lite rundare än vad jag borde. Men det blev lite för bra… Min kropp har historiskt varit stark och haft ett stort överskott av energi som inneburit att jag uppskattat långa powerwalk i ett par timmar, gymträning ungefär lika länge och pga min rastlöshet i kroppen har jag ofta stått upp vid skrivbordet och arbetat. Trots min förlorade aptit levde jag på som om jag fortfarande var o-diagnosticerad och omedicinerad, dvs hade ett högt tempo i livet. Som det alltid varit innan. I maj sa min kropp stopp i form av ryggskott/nervsmärtor (mitt första någonsin och förhoppningsvis sista). Efter flera besök hos sjukgymnast har jag nu ett helkroppsprogram med terapeutiska gym-övningar. Långt från det explosiva träningsschema jag höll på med för drygt ett år sen. Ryggen och jag mår bättre nu och jag har det senaste 2-3 månaderna  börjat öka i vikt igen. Hellre lagom stor och utan smärta tänker jag nu för tiden.

Min semester i somras spenderade jag förvisso på bland annat både badstränder och golfbanor, men mitt huvud och hjärta var ständigt fokuserat på… ja. Det är fortfarande svårt att beskriva. Men… en kombination av mitt liv, mitt jag, förr, nu och framåt. Den tiden jag borde ha lagt på återhämtning spenderade jag med en psykologisk djupdykning inåt. Jag snubblade på boken En riktig människa i en bokhandel när jag innan semestern skulle köpa en bok att läsa på stranden. När jag läste beskrivningen på baksidan fick jag för mig att den skulle kunna hjälpa mig förstå mig själv och min diagnos bättre. Den hjälpte mig förvisso, men på ett mycket aggressivt sätt som jag inte var förberedd på alls. Jag grät floder när jag läste vissa partier för att igenkänningen både var hög, omtumlande och skrämmande. (Det finns förvisso mycket i boken som inte hör ihop med mitt liv eftersom jag, till skillnad från huvudrollspersonen, haft en ”trygg” uppväxt.) Efter att ha slukat boken, otroligt snabbt för att vara jag, började jag om och markerade saker i boken som jag kände igen. Och det blev så mycket markeringar…! Sedan dess och fram tills alldeles nyligen har jag burit runt på en sorg som… jag inte riktigt kan förklara ännu. Jag kan se mig själv som barn i olika situationer där jag känt mig udda, utanför, missförstådd, hånad, oälskad och samtidigt så förvirrad och ensam… utsatt. Mitt vuxna jag vill få hålla om det där lilla jaget och förklara, trösta och lugna det lilla barnet som var jag. Men det går ju inte. Tiden är förbi, situationerna har passerat för längesen, gjort är gjort, mina nya insikter får helt enkelt komma mig till godo framledes. Sorgen är inte lika påtaglig längre, men skvalpar fram inombords då och då.

Samtidigt med allt annat har jag också arbetat heltid. Det är visst inte helt vanligt att vuxna människor med ADHD orkar arbeta heltid har jag förstått. Jag får ge en stor eloge till min man som stöttat mig hela vägen, som tar hand om det mesta som rör hemmet och våra olika resor, umgänge, mm.

Jag nämnde mannen nyss. Mitt i detta mentala och psykiska virrvarr gifte jag mig med mannen i mitt liv. Det kan verka knepigt utifrån sett, men var absolut ett toppenbeslut! Det var så roligt och välbehövligt att få bryta mitt navelskådande med något verkligt, något fantastisk positivt och energigivande. Kärleken till och från min man helar mig och har alltid gjort det. När han friade var det helt självklart att svara ja. Vi gifte oss i slutet av september och efter det var det som att mitt 2016 vände från moll till dur.

Vi har fått gå en kurs om ADHD via landstinget som riktade sig till både patient och anhörig under hösten. Den var mycket givande för oss båda. Dels att gå kursen i sig och dels att få prata med andra vuxna som fått diagnosen sent i livet och hur det påverkat dem. Mental återhämtning är en av huvudpunkterna jag bär med mig från kursen. Jag har en luftigare kalender på fritiden och jag har börjat meditera. Inga stora händelser, jag smygstartar med 10 min några dagar/kvällar i veckan. Men det gör stor skillnad. Mitt minne förbättras och jag blir mindre lätt stressad när jag prioriterar att meditera.

Mannen och jag har haft som gemensamt fokus att skapa en vardag som fungerar för oss, för mig och mina ”bokstäver” och för honom. Det är förstås en ständigt pågående process, men vi har kommit långt från när vi började för ett år sedan och det får mig att se fram emot 2017. En tydlig förändring för det nya året och mitt välbefinnande är mitt nya jobb som jag just påbörjat. På min nya arbetsplats är teamkänslan en stark ledstjärna och sånt som förväntningar, krav och uppföljning är en naturlig del i deras vardag. Varje ledare/chef arbetar nära sina medarbetare och vill ge varje medarbetare möjlighet att utvecklas. Min roll är en bra mix av sådant jag redan kan och nya arbetsuppgifter. Jag ser fram emot att ha mer luft under vingarna 2017. Jag är redo!

2016 har varit ett spännande år med andra ord. Jag inser att jag blivit mer trygg i mig själv, mer insatt i vad jag kan och inte kan göra/syssla med och under vilka omständigheter. Min oro för att inte räcka till, över att inte vara som många andra är mycket mildare. Insikten om att jag är älskad och accepterad av de som står mig nära räcker väl som bekräftelse för mig nu. Livet har, enligt min egen uppfattning, blivit enklare och ljusare. Livet känns äntligen som ett spännande äventyr igen, som jag inte vill missa! Det finns så mycket jag vill göra och så lite tid…! 🙂

2016

Jag trodde skolorna blivit bättre…

Lämna en kommentar

…på att fånga upp det här med elevernas funktionsnedsättningar sedan 1990-talet.

Det var då jag gick i mellan- och högstadiet och min ADHD kanske borde ha fångats upp av någon form av skolsköterska eller annan vuxen i min omgivning. Men jag blev inte upptäckt. Jag var för ”välartad” för att vara tillräckligt problematisk för att min omgivning skulle ha reagerat. Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte.

Det enda jag minns på riktigt från den tiden är utanförskapet. Redan vid 10 års ålder hade jag börjat greppa att jag ”inte kunde bete mig som de andra”. Jag blev tidigt intresserad av människor och deras beteenden, la  alldeles för mycket tid på att sluka såpoperor som Dallas, Dynastin, Falcon Crest som sedan byttes ut mot tv-serier som Beverely Hills, Sex and The City, Greys Anatomy. Det var en typ av utbildning för mig. Det var så jag lärde mig hur ledsen såg ut, hur någon som ljög såg ut, hur någon som hånade en annan såg ut. Fördelen med såpor – som motpol till verkligheten jag tvingades genomlida varje dag – var att i tv-serierna var det så lätt att se vem som var fiende och vän. Det var en värld jag liksom behärskade och som innehöll få negativa överraskningar. Jag ger mig sjutton på att de där timmarna framför tv:n var det som gjorde mig till en bra butikssäljare, där jag började mitt yrkesliv. Jag kunde läsa av människor och visste ofta intuitivt vad de behövde höra för att köpa den där aktuella varan.

Efter några år i butiksvärlden ville jag läsa vidare och det var nog rätt logiskt att jag fastnade för Programmet med inriktning mot Personal- och arbetsliv. Varje kurs gav mig fler nycklar till människors beteenden.

Välartad. Högpresterande. Socialt kompetent. Orädd.  Engagerad. Inspirerande. Nätverkande.

Det är ord många andra använt för att beskriva mig och det gläder mig varje gång. För det har inte alltid varit så. Jag har inte alltid varit välartad, högpresterande, socialt kompetent, orädd, engagerad, inspirerande och nätverkande. Jag har varit raka motsatsen till allt det där när jag var ung… Barn. Barnet var rädd, undflyende, orolig, utanför, kroppsligt och socialt klumpig och burdus, rastlös, gränslös, naiv, rabiat, ifrågasättande, tjurig, trött och nådde sällan de resultat som jag eller andra önskade. Men ingen reagerade på det. Jag lyckades på något mirakulöst sätt få andra att uppfatta mig som för bra för att vara dålig och samtidigt  – så plågsamt mycket för dålig för att vara bra. I alla fall i mina egna ögon.

angry_little_girl

Jag har skyllt den där totala missen från de vuxna i skolan på att kunskapen i samhället kring ADHD inte var så hög DÅ. ADHD hade inte blivit så uppmärksammat som nu så det var kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammades. När jag dessutom jämfördes med brodern som var arketypen av ADHD, han agerade utåt där jag istället agerade inåt, så framstod jag nog som mer normalfungerande än jag i själva verket var. Min övertygelse har varit att om jag hade gått i skolan NU, då hade jag säkert uppmärksammats. För NU har de vuxna i skolorna lärt sig så mycket mer! Det trodde jag faktiskt.

Men så läste jag den här debattartikeln idag:
”Elever med diagnoser måste få rätt hjälp”