Arbetsliv och fria arbetstider

Fria arbetstider

Jag är en HR-utbildad akademiker som mest arbetat med rekrytering och lever tillsammans med en man som varit HR/Personalchef i flera olika industrier. När vi läser en sådan här artikel reagerar vi totalt olika. Jag går igång på nytänkandet, att någon både vill och kan utmana rådande former för företagande och vara villig att ”icke-optimera” vinsten i sitt bolag genom att fokusera på att skapa en flexibel arbetsmiljö för sina medarbetare. Min spontana instinkt är att nytänkande är bättre än gammal-tänk. Att beprövade metoder finns just för att någon, någon gång, någonstans, faktiskt vågade testa något nytt som med tiden blivit det som vi idag kallar för beprövat. ”Man måste våga för att vinna”, ”man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke”, ja ni förstår.

Sambon reagerar istället med frågor. Många, många frågor. Bra frågor. Som jag förstås inte kan svara på i och med att intervjun med Fredrik Fernström inte tog upp de saker som min erfarne personalchef till sambo frågar efter.

Jag bjuder på ett urval av de frågor som han och jag diskuterade, relaterat till artikeln:

  • Hur tolkar företagets chefer och personalavdelningen LAS respektive kollektivavtal?
  • Har/är de två företagen som Fredrik drivit anslutna till en arbetsgivarorganisation?
  • Hur reagerar fackliga förtroendemän kring fria arbetstider?
  • Vilken typ av människor anställer man till bolaget?
  • Hur homogena är arbetsgrupperna (dvs anställs bara människor som ”funkar som vi andra”)?
  • Vad händer/hur hanterar företagets chefer och personalavdelning situationen när någon inte levererar enligt sina uppsatta mål (a.k.a. inte arbetat tillräckligt)?

 

Den där passionen

En kursare till mig, från Uppsala universitet skrev häromdagen ett Pulse-inlägg på LinkedIn om att känna passion för det vi gör. Hennes inlägg börjar med meningen:

Att följa sin dröm, att arbeta med det som man är passionerad för och älskar är något som ofta förs fram som ett framgångsrecept.

Jo då. Jag vet om det här. Som personalvetare är det här inte en nyhet utan snarare något vi ständigt önskar se mer av hos både redan anställda och de som vi önskar anställa. Vid rekrytering söker vi ofta efter de som har driv, engagemang och just passion. Vi vill ha någon som vill TILL det aktuella jobbet istället för FRÅN det gamla. Det låter bra och vi tror på det själva. Även om vi någonstans ändå inser att verkligheten är mer komplex än så.

Passion. Det är verkligen ett problematiskt ord för mig. Passion är ett tillfälligt tillstånd. Ungefär som lycka. Något av en färskvara. Är det verkligen något vi, om vi tänker efter ett par steg till, vill förlita oss på vid rekrytering? Att välja den med högst nivå av passion? Det är lätt att svara ja på frågan. För vem vill inte umgås och bli inspirerad av passionerade medarbetare?

Passion för vad du gör… Ok. Det förutsätter ju att personen i fråga bara får arbeta en enda sak. Men så ser väldigt få organisationer ut. Eventuellt kan det fungera i stora globala verksamheter där du får utvecklas som specialist och var en kugge i ett större maskineri. Där din kugge handlar om just det du brinner för. Men hur många verksamheter ser ut så?

För mig tillkommer en del till i begreppet passion. Inte nog med att det är en färskvara som kommer och går plus att det gör varje individ till en egen liten silo, dessutom kräver passion bränsle och inspiration. Verksamheten/arbetsgivaren behöver alltså underhålla personens passion genom vidareutveckling, feedback, uppmuntran, förmåner och annan input. Eller? Förväntar sig arbetsgivarna som ropar efter medarbetares passion att den passionen ska leva för evigt? Blir inte det som att tro på ett stearinljus som aldrig slocknar?

Passion är jättebra. Missförstå mig rätt. Jag är personalvetare. Jag gillar passionerade medarbetare. Så klart! Men den här övertron på människors passion som jag tycker mig kunna se, får mig osäker på om vi ropar för högt efter något vi inte tänkt igenom vad det kan innebära…

 

o-passion-facebook-1014x507

 

Kandidata, Christer Olsson och frukost

Jag ska inte bli fånigt ”star-struck” tänker jag medan jag tar mig från Kungsträdgårdens t-banestation till Myntkabinettet. Det skulle ha regnat idag, men istället hade solen letat sig fram och jag gick längs med vattnet nära slottet i Stockholm. Förutsättningarna var  optimala för att gå ”all in” och dras med i känsloströmmar. Men jag är bättre än så, hinner jag tänka där jag går i en av Stockholms mest vackra miljöer. Jag är klokare än så.

Anledningen till min stålsättning var en inspirationsfrukost som företaget Kandidata bjudit in mig till. Där skulle Christer Olsson tala till församlingen… och frälsa oss alla. Det är förstås inte Kandidatas ord, utan mina egna. Som bottnar i att Christer Olsson bor på Öckerö. Som ligger nära och till och med ihopkopplad med Hönö. Hönö i sin tur var en central punkt i min frikyrkliga uppväxt. I många stycken en mycket trevlig punkt. Min mamma och jag åkte dit en vecka per år på Hönö-konferensen under mina ungdomsår. Där träffade jag mormor, moster och vänner. Jag fick ha mamma för mig själv en hel vecka vilket var ovanligt, vi solade, badade, träffade människor, sjöng i körer som leddes av kristna kör-moguler på den tiden och… ja… lyssnade på pastorer som talade till församlingen och frälste oss alla. En frikyrklig konferens ”at its best!” Men jag har vuxit upp. Jag har lämnat tron och livet i den sociala kontext som frikyrkan ofta innebär bakom mig och jag har idag en mycket skeptiskt syn på det som har med religion att göra och det som liknar frälsar-möten. Det är verkligen inte bara religiösa sammanhang som ägnar sig åt sådant, har jag märkt.

Så. Rustad till tänderna med försvarsmekanismer gick jag då in till denna inspirationsfrukost på Kungliga Myntkabinettet. Frukosten var god, kaffet likaså och jag hamnade i samspråk med både människor jag träffat tidigare och nya bekantskaper. Precis så jag uppskattar att mingel-tillfällen blir. Där hade de lyckats bra!

Efter ett tag och ett par för-talare från Kandidata var det då dag för Christer att prata med oss. Under hans samtal/föreställning registrerade jag sakligt hans retoriska knep. Han klappade i händerna för att poängtera saker och väcka morgontrötta stackare, han viskade i nästa sekund för att få oss mer intresserade av vad han hade att säga han utnyttjar sitt minspel maximalt. En kommunikativ expert som jag anar att han blivit efter många timmars övande vid spegel eller via videofilmade föredrag. Han växlade snabbt mellan skratt och allvar med tyngdpunkten på skratt och medan jag satt där tänkte jag fundersamt: ”hmm, jag har inte uppfattat honom som en sådan spexig lirare…”. Jag kände mig löjligt nöjd och säker där jag satt, att jag klarat min egen outtalade uppgift. Där satt jag och var väldigt analytisk och logisk. Jag hade inte alls blivit star-struck eller dragits med i något fånigt känslo-drev. Bravo till mig!

När Christer talat färdigt var det då dags för eftermingel. För att hålla fast vid min egen röda tråd för dagen tackade jag mina bordsgrannar för en trevligt start på dagen och gick ut och hämtade min jacka. Andra stod kvar och minglade och jag tror att en del ville få ett handslag med denne karismatiska Christer eller med Kandidatas VD Helen som också är en social virtuos. Ärligt talat tror jag inte det går att träffa någon från Kandidata och må dåligt efteråt. Det verkar vara härliga människor med sunda värderingar vilket ibland upplevs som ovanligt i en karriärinriktad stad som Stockholm. Jag är tacksam för att jag får uppleva båda sidor av myntet.

På väg mot min arbetsplats händer det ändå. Det där som jag inte tyckte borde hända. Jag kommer på mig själv att upprepa citat för mig själv som jag nyss hörde Christer säga. När jag går över bron och ser vattnet glittra i årets första sommarsol så får de där orden en plats och en mening inne i mitt huvud och i min mage. Situationer i mitt liv som förut varit oförklarliga för mig, tycks plötsligt mer förståeliga.

Det jag bär med mig som mest är att vissa saker tar tid på sig att gå från -Jaha  till -Ahaaaa! Den polett som ramlade ned hos mig idag var att intellekt inte är antingen IQ eller EQ. Det här har jag vetat länge. Men ändå. Idag fattade jag. Min ambition att ständigt vara saklig, analytisk, ifrågasättande och bortkopplad från mina känslor… är fel väg att gå. Min instinkt att stänga in mina känslor i ett enskilt internt rum drar iväg mig på villovägar ibland. Som en anställd på Kandiata – Caren – sa: ”Känslor är smarta!” Med andra ord är det dags för mig att lita på mina egna känslor. De vill inte besvära mig, de vill mig väl.

Det är då själva f…..n!

Års-summering

Idag hittade jag det här inlägget från HRSveriges blogg:

ihttp://blogg.hrsverige.nu/2015/01/19/ett-forsta-ar-som-hr-chef/

SVT:s HR-chef Gabriella Ekström summerar sitt första år i sin roll där och jag måste säga att hon har hunnit med en hel del!

Jag gillar idén om att alla borde summera sitt år. Själv gör jag det vid nyårsafton. Inte så tydligt och strukturerat som Gabriella eller ens i skrift, men ett mentalt bokslut gör jag: Är jag där jag borde vara, stämmer mitt liv just nu med mina livsmål framöver? Om det inte stämmer överens, vad kan jag göra för att förändra min väg framåt, vilka för- o nackdelar bär ev förändringar med sig? Den typen av frågor.

Hur gör du?

Human Relations

Slutsats: Jag behöver umgås med HR-människor oftare.

Ni kanske inte hängde med riktigt?

Ok.

Vi tar det från början.

Under en period har jag sett mig själv som en person som står långt ifrån vad jag uppfattat att många andra inom HR-skrået representerar. Utifrån det antagandet har jag sett mig själv som den felande länken, enligt devisen att så många andra yrkesverksamma inom HR kan inte ha fel. Därefter har jag plockat bort mig själv från ekvationen. Jag slapp vara arg, irriterad och frustrerad över så mycket och de andra … tja… märkte nog inget. Men som jag såg det fick de lugn och ro och kunde roa sig med vad de nu roade sig med… de dära HR-kollegorna som jag tyckte mig ha så litet gemensamt med.

Hur eller hur. Fascinerande saker hände när jag beslutade mig för att ställa mig bredvid och titta på. Plötsligt såg jag saker jag inte sett förut. Lite som att vara nykter på en fest där ingen annan är det. Precis som att fylla inte är så roligt som det verkar för en som är nykter, började jag se på saker inom HR i ett nytt sken och inse att Hej – mycket som etiketteras med HR är inte ens HR. Eller borde inte vara. Och mycket som borde vara där finns inte.

Ikväll har jag suttit med goda HR-vänner och diskuterat HR-frågor. Det är många veckor, ja till och med månader, sedan sist. Döm om min förvåning när jag sitter och diskuterar det jag nyligen uppmärksammat och upptäcker att de andra funderar över samma saker.

Insikten är glasklar. Jag är inte så långt ifrån de där andra HR-kollegorna som jag trodde.

Snarare är jag mitt ibland dem och hör hemma där.

Där också.

Post-kvinnodagsfunderingar

I morse läste jag SvD:s artikel om lägre vinst i bolag med kvinnlig VD som störde mig. Även DN har skrivit om resultatet som kommer från en analys gjord av Företagarna.

”Vår analys av lönsamheten i mer än 125.000 företag uppdelade på kvinnliga och manliga vd:ar gav ett entydigt resultat. Företag med kvinnlig vd har 12–17 procent lägre vinstmarginal än företag med manlig vd. Konkret innebär det att företag som leds av kvinnor i genomsnitt har 7,0 procent vinstmarginal medan företag som leds av män i genomsnitt har 8,4 procent. Vinstmarginalen är ett bra jämförelsemått, då det mäter resultatet som ett företag gör innan räntekostnader i förhållande till omsättningen.” (DN)

”Det kan låta som att det är små skillnader, men skillnader i vinstmarginal är så viktiga saker att det kan göra att när någon extern ska investera i ett bolag som går tio procent sämre så väljer man inte det bolaget” (SvD)

”Hon är medveten om att studien kan utnyttjas av personer som inte vill verka för jämställdhet.” (SvD)

”Till dem vill jag säga att jag, som feminist och ledamot i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, är övertygad om att arbetet för jämställdhet måste, för att vara trovärdigt och vinna i längden, bygga på solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon” (DN)

För mig som ser mig som feminist och jämställdhetsivrare är det här problematisk information att ta in. Direkt försökte jag hitta förklaringar till vad som kan utgöra skillnaden i vinstmarginal förutom den där kvinnan på VD-stolen. Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist nämner exempel på troliga orsaker i de bägge artiklarna. Orsakssamband som dessvärre inte är testade eller klarlagda utan blir mer av spekulationer (på tal om att bygga jämställdhetsarbetet på solida fakta). Den jag ställer högst tilltro till själv är:

”Men det kan lika gärna bero på att hur kvinnor och män bemöts i näringslivet.

– Den tradition som vi fortfarande har i affärslivet är att män som möter män bemöts mer lika än vad jag som kvinna bemöts av män. Det tror jag kan ha effekt på förhandlingssituationer, för företag blir det väldigt påtagligt när man gör affärer, säger hon.” (SvD)

Min uppfattning är att kvinnor fortfarande anses vara något av udda fåglar i företagsledningar. Kvinnorna blir sakta, sakta fler i ledningspositioner, men kvinnor är fortfarande en klar minoritet. Därmed tror jag att en kvinnlig VD:s förmåga blir ifrågasatt i högre grad än vad en manlig VD blir vid t.ex. förhandlingar, samarbeten eller upphandlingar. Som vid så många andra tillfällen tror jag att kvinnor även i företagsledningar behöver BEVISA sin förmåga – och gärna excellera –  för att nå dit män når enklare. För att män hellre gör business med andra män.

Det är min övertygelse.

Jag är partisk. Jag är kvinna som är övertygad om att även kvinnor har god förmåga nog att hantera VD-positioner. Därför är jag också övertygad om att problemet är strukturellt betonat snarare än bristande kompetens hos alla kvinnor på VD-positioner.

Hur uppfattar ni artiklarna?

Lästips – Äventyrens Ö

För ungefär ett år sedan skrev jag inlägget ”Stigma och mobbing” som fokuserade på den stigmatisering som det innebär att vara mobbad på en arbetsplats.

I en av kommentarerna fick jag ett bra lästips som jag missat. Läste det först idag, men det gör inget för det är fortfarande lika aktuellt:

De förtalade och utstötta

Inlägget kommer från bloggen Äventyrens Ö där de arbetar med teambuilding. Någon gång i livet hoppas jag att även jag får arbeta med teambuilding. Det var en av mina huvudanledningar till att jag började personalvetarutbildningen – att få hjälpa de arbetsgrupper som inte längre kan hjälpa sig själva. Tills dess läser jag gärna mer om hur arbetet kan gå till i praktiken via Äventyrens Ö. Tack för din positiva feedback och för ditt lästips – Mimmi Dahlström!