Sådär ja. Då har det gått drygt 6 månader igen, sedan jag skrev senast. Den här bloggen. Den har genomlevt så många olika skeenden i mitt liv. Den började som en ren HR/personalvetar-blogg. Höll den strikt till den typen av inlägg ända tills min skilsmässa för mer än 10 år sen nu. Sen förlorade jag min pappa. Sen fick jag diagnosen ADHD. Senaste året har ni fått läsa om min utmattning också. Jösses. Vad ska det bli av den här stackars bloggen egentligen? 🙈🤷🏼‍♀️

Jag vill egentligen gärna bli mer aktiv här. Men det krockar en del med att jag efter en arbetsdag vid datorn är rätt så less på datoranvändningen. 🤓 Så inläggen som tumlar runt i mitt huvud då och då kommer inte på pränt som jag önskar… 😬

För att knyta an till där jag var senast: Hur går det med min återhämtning nu då?

Förvånansvärt bra. Oftast! 😊👍 Inte hela tiden och långt ifrån varje dag, men jag arbetar 100% efter bästa förmåga och jag får det faktiskt att fungera. Plus att jag lyckas ha energi kvar till ett par fritidsintressen. Det har varit mitt mål. Att kunna orka mer i livet än bara arbetet.

Jag har ett nytt förhållningssätt till mitt arbete och mig själv, och tja… det mesta. I höstas kände jag mig fortfarande väldigt stressad över flera olika saker. Men så hade jag förmånen att kunna ta semester i 3 v över jul och nyår etc. Efter det är det som att huvudet och kroppen hamnade mer i synk. Jag oroar mig mindre, jag stressar upp mig för färre händelser, jag pausar mer naturligt nu… Dessutom. Jag har världens bästa stöd runt om mig i form av nära och kära, coachande chef och förstående och uppmuntrande kollegor. ❤️

Min största insikt är att jag aldrig hade klarat av det här ensam. Så mycket som jag har behövt bolla, fundera, analysera, vrida och vända på saker (oh yes till viss del även älta). 🙏🏻

Jag inser att jag inte alls verkar ha nämnt flytten vi gjort i förra inlägget, flytten från storstan till mindre ort några mil bort. (Arbetar kvar på samma företag, tåget tar bara dryga halvtimmen.) Jag är fortsatt mycket nöjd med vår flytt. Mitt huvud får det lugn och den vila det behöver nu. Det visar sig att mitt huvud som typ aldrig vilar inte mådde bra av att bo 10 år i en stad som aldrig sover och där nästan allt finns en t-baneresa bort. 🙄

Som jag nämnde lite kort i förra inlägget har jag börjat sjunga igen. Jag fick möjligheten att komma med i en riktigt rolig showgrupp/kör! Eller, fått möjligheten… Jag sökte mig till den, gjorde provsjungning/audition och fick efter det äran att komma med. Så uppenbarligen har jag sång-skills kvar fast jag inte lyckats fokusera ordentlig på mitt musikliv på flera år och mest gjort det alldeles för halvhjärtat de senare åren. Men nu så. Back on track! 👏🎵🎶

Samtidigt, i förhållande till återhämtning, rehab, nya vanor och beteenden, så är jag ju fortfarande jag. Det är ett problem emellanåt. Jag vill mycket, uppskattar tempo, nya lärdomar, utveckling och ja, det som gör livet roligt. Insikten om att jag behöver begränsa mig ännu mer i det där finns hos mig. Men förmågan… Den behöver jag verkligen fortsätta arbeta med. Det finns så mycket roligt att hänga med på, vara med i, engagera mig i… Men dygnet har ständigt för få timmar och veckorna för få dagar. Så jag måste välja. Prioritera. Det är superdupersvårt faktiskt.

Idag lyckades jag i alla fall prioritera vila. Har spenderat delar av dagen med att tanka d-vitamin och energi genom att hänga på vår terrass. Utsikten där gör mig så lugn i sinnet. Solvärmen som äntligen kom på besök lugnar ytterligare… Vissa dagar är livet så där extra härligt! ☀️😎