Tidigare trodde jag att jag befann mig i livet EFTER utmattningen. Att jag dragit lärdomar, kommit fram till slutsatser, förändrat mitt liv och mina förutsättningar till att aldrig mer framöver behöva ramla ner i samma svaghet. Nu inser jag att jag snarare befinner mig i livet MED utmattning. Den är min ständiga följeslagare i vad jag än företar mig, förvisso i olika styrka.
Utmattningen är inte akut särskilt ofta, just pga de många förändringar jag gjorde när jag var i min tidigare akuta fas. Men den är ständigt med mig. I tankar, i oro, i framtidsplaner, i allt.

Jag har arbetat 100% i ca ett år nu, efter min sjukskrivning. När jag började arbeta 100% såg jag det som en stor vinst! Jag firade, kände stor framtidstro och bar med mig en härlig ”jag gjorde det!”-attityd in i det då nya året 2022.

I år, 2023, börjar jag året med stark känsla av frustration istället. Livet har inte blivit så markant mycket lättare, bättre, jag har inte lärt mig hushålla så mycket mer med min energi och mina arbetsuppgifter suger fortfarande musten ur mig för ofta. Jag trivs fortsatt hos min arbetsgivare och med mina kollegor, jag tillhör de där som tycker det är roligt att arbeta. Ok, jag arbetar lite ”vettigare” idag. Jag är bättre (eller snarare mindre dålig) på att ta pauser under arbetsdagen, göra annat på fritiden, umgås med människor som får mig att tycka om mig själv och ger mig energi. Men kontentan kvarstår. Alltför ofta upplever jag att energin tar slut för fort.

Jag börjar verkligen ledsna på mina taskiga förutsättningar. Jag upplever livet och framtiden ungefär lika trist som januarivädret utanför fönstret. Samtidigt har ingen av mina chefer någonsin sagt till mig att jag inte levererar enligt deras förväntningar. Det ger mig hopp om att jag inte är så dålig som jag själv upplever mig. Vem vet, jag kanske till och med är bra…? Kanske är det här missnöjet jag har med mig själv snarare ett resultat av impostor syndrome som jag och många andra med ADHD dras med.

Så HUR kan jag få uppleva det goda självförtroende och arbetsglädje som borde följa med att andra är nöjda med mina resultat? Varför släpar jag istället runt på en mental sopsäck med skuld, dåligt samvete, skam som dessutom sätter igång perioder med ångest emellanåt?

Om en vecka får jag veta resultatet av mina blodprov inför eventuell nystart av ADHD-mediciner. En del i mina tankar om att försöka med tabletter igen är jag ska trivas bättre med mig själv och mitt liv. Att jag, genom att få mer lugn i huvudet ska kunna fokusera bättre, minnas mera, prioritera mina uppgifter bättre, hålla mig till de där bra planerna jag ständigt har för en arbetsdag osv.  Om så sker kanske jag också kan få uppleva mina egna prestationer som bättre. Att jag kan bedöma mig själv mer rättvist. Vad tror ni? Har jag än en gång för höga förväntningar på vad medicinering kan åstadkomma?

Troligen har jag det. Försöker ändå hålla mina förväntningar nere. Men håll ändå gärna tummarna för att blodproven ser så pass bra ut att jag åtminstone får testa. Tänk om jag kan börja uppleva mig själv som kompetent, kapabel, pålitlig och på sikt även få gott självförtroende/självkänsla…!