TSgate

Politik är inte lätt att skriva om, upplever jag… Det finns alltid någon som tycker att jag har fel, att jag inte har hela bilden, att jag inte har förstått vad det hela ”verkligen handlar om”. Så jag har under lång tid försökt att låta bli att skriva om politiska händelser, även om inspirationen kickat igång då och då. Men TSgate får mig ändå att ge mig in i debatten, för den är i mina ögon allvarlig. Samtidigt inser jag att båda lägren (dvs både höger/blå och vänster/röd) har sina poänger.

Jag ämnar inte hävda att jag har alla svar. Långt ifrån. Det här är snarare ett försök för mig själv att reda ut vad jag tänker. Kanske finns det fler som tänker som jag…?

På Twitter, där jag oftast yttrar mina politiska åsikter, var jag långt ifrån först på bollen. I början utgick jag ifrån att det här skulle utveckla sig till ännu en ”höna av en fjäder”-debatt som så mycket annat varit sedan valet 2014. Det är ju lite grejen med minoritetsregering, mycke snack – lite verkstad. Men så började jag ändå ana oråd. Den där Maria Ågren hade ju verkligen givit ut (i mina ögon) otroligt känslig information till främmande människor i andra länder. Det kunde väl ändå inte vara på riktigt…? Det måste väl ändå vara vår hederliga gammelmedia som vinklar det tokigt? Så där som vi blivit vana vid att de gör….?

Vi alla som arbetat i normala arbeten med uppgifter som ändå rör PUL vet ju att det är viktigt att hålla koll på människors integritet, att inte ge ut eller ens spara för mycket information. Hur kan en GD för en myndighet, som troligen sparar otroligt mycket mer information om varje person i sina system, inte ha insikten om att det rör sig om otroligt känslig information…?

Som jag ser det är det så många saker som inte stämmer i den här situationen. Så mycket dubbelspel, så många frågetecken, så många mörkanden, så många ministrar som vill försvara sig/rädda sig själva, så stor opposition som vill vinna politiska poänger… en oberoende granskning vore mycket välkommet. Visst. KU-anmälningarna haglar och de kommer göra en bedömning om vilka som gjort lagbrott och inte. Men det etiska? Vem/vilka bedömer vad som borde ha gjorts utifrån ett etiskt perspektiv?

Å andra sidan. Etik. Vem håller på med etik nu för tiden? För att veta vad som vore etiskt bra beslut behöver vi som land erkänna att vi har värderingar. Men det har vi väl inte längre? För värderingar kan verka kränkande för de människor som inte delar dem. Så rent politiskt uppfattar jag att vi i Sverige inte har några gemensamma värderingar. Däremot har Socialdemokraterna en hel drös av egna värderingar som delas av deras väljare… Ca 27,3 % av befolkningen. De flesta väljarna i Sverige delar alltså inte Socialdemokraternas värderingskarta, hur den än må se ut. Det är i mina ögon problematiskt.

Så. S meddelade den 27/7 vid en presskonferens att Johansson och Ygeman byts ut, Hultqvist stannar. Mer om S motiv till det kan du läsa här. Det argument som jag faktiskt tyckte var skäligt igår när jag hörde Löfven prata på presskonferensen var att Sverige har stora säkerhetspolitiska utmaningar framöver och EU likaså. Så här en dag senare och massvis med lästa tweets  från höger och vänster har jag ändrat mig. Jag har svårt att tro att det svenska försvarsarbetet helt slutar fungera bara för att Hultqvist inte längre sitter på sin position.  Vad händer i så fall om Hultqvist blir sjukskriven i längre perioder eller än värre, dör…? Skulle stupröret vara så känsligt att Sveriges försvarspolitik helt havererar för att någon annan tar över…? Jag skulle inte tro det.

Hultqvist må inte ha haft en roll som officiellt KRÄVDE att han skulle VB:a information vidare till Statsministern, men i mina ögon BORDE han ändå ha valt att göra det. Han hade informationen, Statsministern hade behövt den, så varför sa han inget? Vilka är Hultqvists motiv till att han inte borde meddelat Löfven? Mer än att hans roll egentligen inte krävde det, menar jag? Hur kan en ett statsråd ha en så kortsiktig syn, det luktar lite ”det stod inte i min arbetsbeskrivning, därför har jag inte gjort något fel” över det hela. Den attityden kan väl vara befogad på lägre nivåer, men nej. I mina ögon håller den inte för ett statsråd.

Sen kommer förstås en följdfråga på det här. Om Hultqvist kunde tycka att det var en god idé att undanhålla denna typ av information från Statsministern, vilken annan typ av information kommer han att undanhålla framöver? Det är ju det som är kruxet med förtroende…

Samtidigt. Jag kan ärligt meddela att Hultqvist är en av de få statsråd i S regering som jag haft förtroende för i sin roll fram tills nyss. Det finns många inom oppositionen som tycker att han bör få sitta kvar just därför. ”For old times sake”. Jag upplevde något liknande igår när jag lyssnade på S presskonferens. Men efter ett evigt vägande fram och tillbaka landar jag i principer. Och till viss del i vad som verkar rimligt. Om två andra statsråd frivilligt avgått/uppmanats att avgå (jag vet, det hävdas att de avgått frivilligt, jag bara köper det inte) för att de undanhållit information från Statsministern, varför ska inte den tredje gå samma väg? För att vi gillar honom? För att han tidigare varit bra? För att han ger ett sympatiskt intryck? För att han eventuellt lyckas vara en ulv i fårakläder?

Är det inte det som satt regeringen i den här soppan från början? För att det pågått en hel del s.k. vänskapskorruption (vilket inte är ett dugg snällare ord än korruption) där Löfven m.fl. valt partikompisar snarare än människor med rätt kompetens…? I och med att jag själv arbetat inom rekrytering och interim uthyrning av arbetskraft har jag länge funderat kring hur tillsättningar i staten, på myndigheter, kommuner och i landsting går till. Ledare som misslyckats på sina tidigare poster får allt som oftast en ny fin titel inom något år. Som om de premieras för att misslyckas. ”Testa gärna igen, funkar det inte har vi nya roller för dig, till slut ska vi nog hitta rätt åt dig”. Jämför det med en egen företagare som gått i konkurs, och som sedan försöker söka sig ett nytt jobb efter det… I privata näringslivet ses inte misslyckanden med lika blida ögon. På gott och ont i och för sig. Näringslivet kan vara onödigt hårt ibland, ”Survival of the fittest”…

Förvånansvärt nog sammanfattar Jan Björklund (!!) mina funderingar på ett bra sätt här:

 

 

 

 

Arbetsliv och fria arbetstider

Fria arbetstider

Jag är en HR-utbildad akademiker som mest arbetat med rekrytering och lever tillsammans med en man som varit HR/Personalchef i flera olika industrier. När vi läser en sådan här artikel reagerar vi totalt olika. Jag går igång på nytänkandet, att någon både vill och kan utmana rådande former för företagande och vara villig att ”icke-optimera” vinsten i sitt bolag genom att fokusera på att skapa en flexibel arbetsmiljö för sina medarbetare. Min spontana instinkt är att nytänkande är bättre än gammal-tänk. Att beprövade metoder finns just för att någon, någon gång, någonstans, faktiskt vågade testa något nytt som med tiden blivit det som vi idag kallar för beprövat. ”Man måste våga för att vinna”, ”man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke”, ja ni förstår.

Sambon reagerar istället med frågor. Många, många frågor. Bra frågor. Som jag förstås inte kan svara på i och med att intervjun med Fredrik Fernström inte tog upp de saker som min erfarne personalchef till sambo frågar efter.

Jag bjuder på ett urval av de frågor som han och jag diskuterade, relaterat till artikeln:

  • Hur tolkar företagets chefer och personalavdelningen LAS respektive kollektivavtal?
  • Har/är de två företagen som Fredrik drivit anslutna till en arbetsgivarorganisation?
  • Hur reagerar fackliga förtroendemän kring fria arbetstider?
  • Vilken typ av människor anställer man till bolaget?
  • Hur homogena är arbetsgrupperna (dvs anställs bara människor som ”funkar som vi andra”)?
  • Vad händer/hur hanterar företagets chefer och personalavdelning situationen när någon inte levererar enligt sina uppsatta mål (a.k.a. inte arbetat tillräckligt)?

 

Svenny Kopp om ADHD & Autism

Årets semester spenderas med att lära känna mig själv på nytt. Att ha fått en diagnos är ju bra, det ger mig nya glasögon att se mig själv genom. Samtidigt ger det att jag har ett helt liv med erfarenheter som jag inte haft rätt glasögon på mig när jag tolkat eller lärt mig saker ifrån. I den bästa av världar hade jag varit en person som kunde ignorera det som varit och bara vara nöjd med att framtiden troligen blir lättare för mig. Men jag funkar inte så.

På vägen till min egen självkännedom har jag hittat en hel del bra och informativa videoklipp på Youbube, av alla ställen. För mig har Youtube varit en webkanal som mest erbjudit mig komiska klipp som t.ex. roliga katter, ryska mäns ”road rage”, knasiga reklamfilmer och liknande. Jag har inte sökt ”riktig” information där särskilt ofta. Under våren och sommaren 2016 har jag insett att Youtube blivit så mycket mer än så. När hände det? Nu ser jag en mycket lärorik informationskanal, minsann!

Det klipp som jag uppskattat allra mest (hittills) är egentligen två klipp:

Svenny Kopp har sedan 1990-talet arbetat som överläkare på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken (BUP) och på avdelningen för barnneuropsykiatri (BNK) samt Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. För närvarande deltidsarbetar hon som vuxenpsykiater på Stenblommans vårdcentral i Kungsbacka.
– Åren 1999-2001 var Svenny Kopp projektansvarig för ”Flickprojektet” en omfattande klinisk undersökning av flickor med ADHD, autismspektrumstörning och Tourette syndrom.
– År 2010 disputerade hon i ämnet på avhandlingen ”Girls with Social and/or Attention Impairments”.
– Hösten 2015 påbörjades en uppföljningsstudie av Flickprojektet. Denna studie beräknas pågå i tre år (med intervjuer av 100 kvinnor och 60 kontroller samt databearbetning). Kvinnorna är nu mellan 18 och 34 år.

Svenny Kopp menar att det är nödvändigt att dela upp pojkar och flickor när man talar om psykiska problem för att ge utrymme åt flickorna som är mycket underdiagnosticerade. Det är flickorna själva som upptäcker att allt inte står rätt till, och det brukar vara vid skolstarten. De har svårt att hänga med i skolarbetet och klara av det sociala livet. Därefter märker föräldrarna det, och sist uppmärksammar lärarna att en flicka har problem. Pojkar diagnosticeras oftast i 11-12årsåldern, flickor söker läkare i 11-17årsåldern. Ju fler år som går innan diagnos har fastställts, desto sämre självförtroende får flickan.

Svenny Kopp sammanfattar ADHD såhär: man är som alla andra men har svårt att reglera tankar och känslor. Svårt att vara tillräckligt alert och svårt att reglera aktivitetsnivån. ”Man vet vad man ska göra men kommer inte till skott”, och som ett exempel tar hon IKEA-hyllan som legat och väntat på att monteras i ett par år. (De tre textstycken som beskriver Svenny Kopp och hennes arbete har jag lånat antingen från den här sidan eller den här .)

Jo, jag vet. Det är långa Youtube-klipp jag länkat till ovan. Jag håller med. Men vet ni, när intresset och viljan finns så gör det inget. Själv såg/lyssnade jag på dem i omgångar – vilket ju är möjligt tack vare teknikens alla underverk. Det passar mig mycket bra att jag själv kan välja när jag vill se klippen och från flera olika enheter. Alla enheterna mindes var jag slutade titta senast. Såg någon kvart här och någon kvart där och vips var jag klar. För mig var klippen mycket klargörande och jag kunde pausa, tänka efter, se en bit till, pausa, tänka, se en bit till… Verkligen bearbeta på djupet.

För er som vill veta ännu mer om Svenny och hennes arbete kan jag rekommendera Victoria Qvarnströms blogginlägg Svenny Kopps avhandling om diagnosflickor behöver mer spridning

 

The Big Short

Jag har semester. Plötsligt har jag tid att titta på film…

Igår tittade vi på The Big Short som du kan läsa mer om här: http://www.imdb.com/title/tt1596363/ 

I ärlighetens namn är jag en people-person och inte ekonom, och jag är definitivt inte särskilt väl bevandrad i finansvärlden som jag redan innan filmen förstått har en helt egen syn på ekonomi. Under åren 2007/2008 var jag en fattig student vid Uppsala universitet och drabbades därför inte alls mycket av den ekonomiska kraschen som filmen handlar om. Inte mer än att det varit hopplöst att få arbete som personalvetare sedan dess, vill säga. Vid högkonjunktur satsar företag gärna på personalfrågor och administration men vid lågkonjunkturer eller än värre dras många/alla dessa funktioner in. Jag minns att jag då och då hasplade ur mig den käcka kommentaren ”Äntligen lönar det sig mer att vara personen utan buffert och marginaler. Eftersom jag inget har att investera har jag inte heller något att förlora!”

Nu ville jag alltså förstå mer av vad som hände när världens ekonomi föll. Filmen är pedagogiskt upplagd, om än i ett forcerat/speedat tempo, med förklaringar på både ekonomers språk och andras. Även metaforer och bilder används för att förklara de olika fenomenen. Om jag ser filmen en sisådär 3 ggr till med pausknappen och anteckningsblock framför mig kommer jag nog hänga med ”på riktigt”. Nu hängde jag med hjälpligt och mår mest bara illa av mina nya insikter. Att filmen avslutas med att (åtminstone) de amerikanska bankerna fortfarande håller på med liknande mygel, bedrägerier, ruffel och båg som innan 2007 får mig att må än sämre. En enda person verkar ha straffats i USA för bedrägerierna. Några fjuttiga år för en fjuttig händelse om filmens information är rätt.

Det är här jag blir fundersam. Filmen visar en version av vad som hände. Hur vet jag vad som är sant och vad som är falskt? I och med att jag inte är insatt i branschen har jag ju inte en susning om vad som stämmer, vare sig om det som hände då eller nu. Men hur eller hur. Illamåendet sitter där i min maggrop och kommer så att göra ett bra tag till. Människan som släkte är inte att lita på, deras drivkrafter däremot. Hitta en människas drivkraft/motivation och du kan bättre förutse vilka steg denne kommer ta framledes…

Mårten Blomkvist på DN har skrivit en rescension om filmen:  http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-big-short/ 

Hans text behandlar inte filmen främst. Den handlar om kritik mot svensk filmindustri och på vilka grunder industrin ratar vissa skådespelare. Hur det kan bli författarens viktigaste poäng när han just sett en film om världens ekonomiska fall är för mig helt ofattbart. Hans drivkraft tänker jag fundera på idag…

Konstig dag

Men oj vilken konstig dag det här visade sig bli. Med tanke på mina konstiga drömmar under natten till idag borde jag kanske ha anat det.

Jag tänker på alla de gånger jag fått läsa på Twitter att jag är rasist, att jag inte bryr mig om de svaga (som om jag tillhörde de som är starka), att jag inte har empatisk förmåga, att jag är dum i huvudet… Allt för att jag ville diskutera volymen på invandring till Sverige. Därför att jag velat alla oss alla väl genom att se upp innan vi kör rätt in i kaklet.

Fascist – glömde jag. Det har jag också kallats.

Jag tystnade förstås. Jag slutade skriva om det jag tyckte var viktigt och har fokuserat på ”blaj-tweets” under en längre tid. Som tur är har flera andra fortsatt påpeka obalansen.

Nu, äntligen, står regeringsförespråkarna Löfven och Romson där framför kamerorna. De säger det där jag inte fick skriva. Nu är det uppenbarligen ok att prata om volymer. Nu pratar de till och med tydligt om att minska volymerna. Nu när kaoset redan är här, när det är för sent att åstadkomma det som regeringen verkar vilja åstadkomma. NU – är det ok.

Tove Lifvendahl har skrivit en bra text om den helomvändning regeringen presenterade vid presskonferensen tidigare idag. Läs den gärna via länken: Dom kallar det ”ansvar”

Östermalmstorg-kaoset

Det finns så mycket som spårat ur i den här veckans nöjesfält där SD, SL och Östermalmstorg varit huvudsakliga attraktioner. Många är vi som förfärats över idén att ordet inte längre är fritt och lika många är de som tycker att det är helt ok att inskränka den friheten.

I början var jag en stillsam Twitter-följare av debatten som pågick och väntade med spänning på mina tweeps info i frågan. Men när jag vaknade i morse fanns bara en gnagande känsla av nederlag kvar. Ingen vinner nämligen. Den ena sidan dumförklarar den andra som i sin tur dumförklarar sina motståndare tillbaka.

Jag anar att vänster-aktivister tycker att de vann något när de idag nåddes av information att SD:s reklamaffischer tas ned p g a den säkerhetsrisk som nedtagandet av affischerna skulle kunna dra med sig. Det enda gruppen aktivister egentligen vann var en indirekt dumförklaring från SL som tydligen anser vänster-aktivister inte vara tillräkneliga nog att ta ned affischer utan att ramla ned och slå sig. Som små barn. Som de små, kortsiktiga barn de gärna vill uppvisa sig vara. Om och om igen.

Jag vill även poängtera att nedtagandet av affischer på inget sätt tar bort alla de personer i Sverige som väljer att rösta på ett parti som SD. Alla de människorna finns kvar med sina åsikter och synvinklar på saker även om vänster-grupper tar bort affischer. Så vad ska de ta bort nästa gång? Människors förmåga att tänka självständigt, att skapa sig en egen uppfattning? Bunta ihop och slå ihjäl oliktänkande så att de försvinner?

Efter veckans karusellåkning har bara en sak blivit tydligt för mig. Jag inser en liten del av varför kommunism oftast, om inte alltid, slutar i diktatur och massgravar…

 

På prov: Sex timmars arbetsdag

Jag ska villigt erkänna att jag har varit mycket skeptisk till den här idén med att låta personalen arbeta 6 timmar men ändå få betalt för heltid. Min tanke har direkt gått till de småföretagare jag känner och som inte skulle ha råd att betala sin personal mer pengar för mindre utfört arbete/dag hur gärna de än velat. Lite torrt har jag konstaterat att den enda arbetsgivaren som skulle ha råd, eller åtminstone kunna ta sig råd, att förändra sin verksamhet på det viset vore Staten/Landstingen.

Ändå blir jag glad att det numera faktiskt finns ett pilotprojekt där den här idén testas i praktiken. Nu är det alltså dags att se om idealisterna har haft rätt i sin övertygelse om att fler ska få arbete, men arbeta mindre och samtidigt åstadkomma mer. Så här i uppstarten av piloten verkar kostnaden vara överkomlig för aktuellt landsting. Däremot är jag fortfarande skeptisk när det kommer till småföretagen…

Här är sjukhuset som kör sextimmarsdagar

Mölndal