Arbetsliv och fria arbetstider

Fria arbetstider

Jag är en HR-utbildad akademiker som mest arbetat med rekrytering och lever tillsammans med en man som varit HR/Personalchef i flera olika industrier. När vi läser en sådan här artikel reagerar vi totalt olika. Jag går igång på nytänkandet, att någon både vill och kan utmana rådande former för företagande och vara villig att ”icke-optimera” vinsten i sitt bolag genom att fokusera på att skapa en flexibel arbetsmiljö för sina medarbetare. Min spontana instinkt är att nytänkande är bättre än gammal-tänk. Att beprövade metoder finns just för att någon, någon gång, någonstans, faktiskt vågade testa något nytt som med tiden blivit det som vi idag kallar för beprövat. ”Man måste våga för att vinna”, ”man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke”, ja ni förstår.

Sambon reagerar istället med frågor. Många, många frågor. Bra frågor. Som jag förstås inte kan svara på i och med att intervjun med Fredrik Fernström inte tog upp de saker som min erfarne personalchef till sambo frågar efter.

Jag bjuder på ett urval av de frågor som han och jag diskuterade, relaterat till artikeln:

  • Hur tolkar företagets chefer och personalavdelningen LAS respektive kollektivavtal?
  • Har/är de två företagen som Fredrik drivit anslutna till en arbetsgivarorganisation?
  • Hur reagerar fackliga förtroendemän kring fria arbetstider?
  • Vilken typ av människor anställer man till bolaget?
  • Hur homogena är arbetsgrupperna (dvs anställs bara människor som ”funkar som vi andra”)?
  • Vad händer/hur hanterar företagets chefer och personalavdelning situationen när någon inte levererar enligt sina uppsatta mål (a.k.a. inte arbetat tillräckligt)?

 

Den där passionen

En kursare till mig, från Uppsala universitet skrev häromdagen ett Pulse-inlägg på LinkedIn om att känna passion för det vi gör. Hennes inlägg börjar med meningen:

Att följa sin dröm, att arbeta med det som man är passionerad för och älskar är något som ofta förs fram som ett framgångsrecept.

Jo då. Jag vet om det här. Som personalvetare är det här inte en nyhet utan snarare något vi ständigt önskar se mer av hos både redan anställda och de som vi önskar anställa. Vid rekrytering söker vi ofta efter de som har driv, engagemang och just passion. Vi vill ha någon som vill TILL det aktuella jobbet istället för FRÅN det gamla. Det låter bra och vi tror på det själva. Även om vi någonstans ändå inser att verkligheten är mer komplex än så.

Passion. Det är verkligen ett problematiskt ord för mig. Passion är ett tillfälligt tillstånd. Ungefär som lycka. Något av en färskvara. Är det verkligen något vi, om vi tänker efter ett par steg till, vill förlita oss på vid rekrytering? Att välja den med högst nivå av passion? Det är lätt att svara ja på frågan. För vem vill inte umgås och bli inspirerad av passionerade medarbetare?

Passion för vad du gör… Ok. Det förutsätter ju att personen i fråga bara får arbeta en enda sak. Men så ser väldigt få organisationer ut. Eventuellt kan det fungera i stora globala verksamheter där du får utvecklas som specialist och var en kugge i ett större maskineri. Där din kugge handlar om just det du brinner för. Men hur många verksamheter ser ut så?

För mig tillkommer en del till i begreppet passion. Inte nog med att det är en färskvara som kommer och går plus att det gör varje individ till en egen liten silo, dessutom kräver passion bränsle och inspiration. Verksamheten/arbetsgivaren behöver alltså underhålla personens passion genom vidareutveckling, feedback, uppmuntran, förmåner och annan input. Eller? Förväntar sig arbetsgivarna som ropar efter medarbetares passion att den passionen ska leva för evigt? Blir inte det som att tro på ett stearinljus som aldrig slocknar?

Passion är jättebra. Missförstå mig rätt. Jag är personalvetare. Jag gillar passionerade medarbetare. Så klart! Men den här övertron på människors passion som jag tycker mig kunna se, får mig osäker på om vi ropar för högt efter något vi inte tänkt igenom vad det kan innebära…

 

o-passion-facebook-1014x507

 

På prov: Sex timmars arbetsdag

Jag ska villigt erkänna att jag har varit mycket skeptisk till den här idén med att låta personalen arbeta 6 timmar men ändå få betalt för heltid. Min tanke har direkt gått till de småföretagare jag känner och som inte skulle ha råd att betala sin personal mer pengar för mindre utfört arbete/dag hur gärna de än velat. Lite torrt har jag konstaterat att den enda arbetsgivaren som skulle ha råd, eller åtminstone kunna ta sig råd, att förändra sin verksamhet på det viset vore Staten/Landstingen.

Ändå blir jag glad att det numera faktiskt finns ett pilotprojekt där den här idén testas i praktiken. Nu är det alltså dags att se om idealisterna har haft rätt i sin övertygelse om att fler ska få arbete, men arbeta mindre och samtidigt åstadkomma mer. Så här i uppstarten av piloten verkar kostnaden vara överkomlig för aktuellt landsting. Däremot är jag fortfarande skeptisk när det kommer till småföretagen…

Här är sjukhuset som kör sextimmarsdagar

Mölndal

Års-summering

Idag hittade jag det här inlägget från HRSveriges blogg:

ihttp://blogg.hrsverige.nu/2015/01/19/ett-forsta-ar-som-hr-chef/

SVT:s HR-chef Gabriella Ekström summerar sitt första år i sin roll där och jag måste säga att hon har hunnit med en hel del!

Jag gillar idén om att alla borde summera sitt år. Själv gör jag det vid nyårsafton. Inte så tydligt och strukturerat som Gabriella eller ens i skrift, men ett mentalt bokslut gör jag: Är jag där jag borde vara, stämmer mitt liv just nu med mina livsmål framöver? Om det inte stämmer överens, vad kan jag göra för att förändra min väg framåt, vilka för- o nackdelar bär ev förändringar med sig? Den typen av frågor.

Hur gör du?

Human Relations

Slutsats: Jag behöver umgås med HR-människor oftare.

Ni kanske inte hängde med riktigt?

Ok.

Vi tar det från början.

Under en period har jag sett mig själv som en person som står långt ifrån vad jag uppfattat att många andra inom HR-skrået representerar. Utifrån det antagandet har jag sett mig själv som den felande länken, enligt devisen att så många andra yrkesverksamma inom HR kan inte ha fel. Därefter har jag plockat bort mig själv från ekvationen. Jag slapp vara arg, irriterad och frustrerad över så mycket och de andra … tja… märkte nog inget. Men som jag såg det fick de lugn och ro och kunde roa sig med vad de nu roade sig med… de dära HR-kollegorna som jag tyckte mig ha så litet gemensamt med.

Hur eller hur. Fascinerande saker hände när jag beslutade mig för att ställa mig bredvid och titta på. Plötsligt såg jag saker jag inte sett förut. Lite som att vara nykter på en fest där ingen annan är det. Precis som att fylla inte är så roligt som det verkar för en som är nykter, började jag se på saker inom HR i ett nytt sken och inse att Hej – mycket som etiketteras med HR är inte ens HR. Eller borde inte vara. Och mycket som borde vara där finns inte.

Ikväll har jag suttit med goda HR-vänner och diskuterat HR-frågor. Det är många veckor, ja till och med månader, sedan sist. Döm om min förvåning när jag sitter och diskuterar det jag nyligen uppmärksammat och upptäcker att de andra funderar över samma saker.

Insikten är glasklar. Jag är inte så långt ifrån de där andra HR-kollegorna som jag trodde.

Snarare är jag mitt ibland dem och hör hemma där.

Där också.

Post-kvinnodagsfunderingar

I morse läste jag SvD:s artikel om lägre vinst i bolag med kvinnlig VD som störde mig. Även DN har skrivit om resultatet som kommer från en analys gjord av Företagarna.

”Vår analys av lönsamheten i mer än 125.000 företag uppdelade på kvinnliga och manliga vd:ar gav ett entydigt resultat. Företag med kvinnlig vd har 12–17 procent lägre vinstmarginal än företag med manlig vd. Konkret innebär det att företag som leds av kvinnor i genomsnitt har 7,0 procent vinstmarginal medan företag som leds av män i genomsnitt har 8,4 procent. Vinstmarginalen är ett bra jämförelsemått, då det mäter resultatet som ett företag gör innan räntekostnader i förhållande till omsättningen.” (DN)

”Det kan låta som att det är små skillnader, men skillnader i vinstmarginal är så viktiga saker att det kan göra att när någon extern ska investera i ett bolag som går tio procent sämre så väljer man inte det bolaget” (SvD)

”Hon är medveten om att studien kan utnyttjas av personer som inte vill verka för jämställdhet.” (SvD)

”Till dem vill jag säga att jag, som feminist och ledamot i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, är övertygad om att arbetet för jämställdhet måste, för att vara trovärdigt och vinna i längden, bygga på solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon” (DN)

För mig som ser mig som feminist och jämställdhetsivrare är det här problematisk information att ta in. Direkt försökte jag hitta förklaringar till vad som kan utgöra skillnaden i vinstmarginal förutom den där kvinnan på VD-stolen. Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist nämner exempel på troliga orsaker i de bägge artiklarna. Orsakssamband som dessvärre inte är testade eller klarlagda utan blir mer av spekulationer (på tal om att bygga jämställdhetsarbetet på solida fakta). Den jag ställer högst tilltro till själv är:

”Men det kan lika gärna bero på att hur kvinnor och män bemöts i näringslivet.

– Den tradition som vi fortfarande har i affärslivet är att män som möter män bemöts mer lika än vad jag som kvinna bemöts av män. Det tror jag kan ha effekt på förhandlingssituationer, för företag blir det väldigt påtagligt när man gör affärer, säger hon.” (SvD)

Min uppfattning är att kvinnor fortfarande anses vara något av udda fåglar i företagsledningar. Kvinnorna blir sakta, sakta fler i ledningspositioner, men kvinnor är fortfarande en klar minoritet. Därmed tror jag att en kvinnlig VD:s förmåga blir ifrågasatt i högre grad än vad en manlig VD blir vid t.ex. förhandlingar, samarbeten eller upphandlingar. Som vid så många andra tillfällen tror jag att kvinnor även i företagsledningar behöver BEVISA sin förmåga – och gärna excellera –  för att nå dit män når enklare. För att män hellre gör business med andra män.

Det är min övertygelse.

Jag är partisk. Jag är kvinna som är övertygad om att även kvinnor har god förmåga nog att hantera VD-positioner. Därför är jag också övertygad om att problemet är strukturellt betonat snarare än bristande kompetens hos alla kvinnor på VD-positioner.

Hur uppfattar ni artiklarna?

Lästips – Äventyrens Ö

För ungefär ett år sedan skrev jag inlägget ”Stigma och mobbing” som fokuserade på den stigmatisering som det innebär att vara mobbad på en arbetsplats.

I en av kommentarerna fick jag ett bra lästips som jag missat. Läste det först idag, men det gör inget för det är fortfarande lika aktuellt:

De förtalade och utstötta

Inlägget kommer från bloggen Äventyrens Ö där de arbetar med teambuilding. Någon gång i livet hoppas jag att även jag får arbeta med teambuilding. Det var en av mina huvudanledningar till att jag började personalvetarutbildningen – att få hjälpa de arbetsgrupper som inte längre kan hjälpa sig själva. Tills dess läser jag gärna mer om hur arbetet kan gå till i praktiken via Äventyrens Ö. Tack för din positiva feedback och för ditt lästips – Mimmi Dahlström!