Igår la jag ut en text på IG & FB om hur less jag var på att vara jag. Den texten fick mer uppmärksamhet än jag trott och jag kom på att den typen av texter nog snarare borde finnas med här också.

Sådana dagar finns alltså också. Jag brukar inte skriva om det så ofta, för jag vill gärna visa utåt att jag har kontroll. Men jag har ju inte alltid kontroll. Ibland känns hjärnan mest som en virvelvind av tankar och känslor som jag inte lyckas rå på. Jag har en del knep och tricks för mig som ofta funkar, men vissa dagar funkar inget. Så här kommer en text från en dag med känslo- och tankestorm:

Min knäppa Adhd. Nu har jag arbetat sista dagen innan semestern. Jag har längtat efter min semester. Pratat om den nästan ständigt. Nu har jag ju då alltså semester. Jag borde vara fylld av glädje. Men istället känner jag lite sorg, saknad, förvirring och lätt oro. Vad 17, liksom. Njut nurå, förbaskade huvud och kropp! Det kommer väl, får jag hoppas.

Men det tål att fundera på, det här med att ha varit workaholic. Hur många andra beroenden räknas det med att man ska kunna sköta som vanlig efteråt? Liksom göra det i lagom doser och inte bli beroende igen…?

Jag försöker ständigt hålla mig själv tillbaka, att inte gå all-in som jag brukar, ha distans, hålla isär mig som person och mina resultat på jobbet…. Med shit, vad det tär på mig. Att inte gå all-in. Samtidigt som jag vet/har tvingats lära mig att det är mitt all-in som på sikt gör mig sjuk…

Så vissa dagar surar jag över tingens j-vla oordning. Att adhd, och numera även utmattning, landade just på mig. För det suger. Stort. Ibland.

Jag tröstar mig med att det bara är ibland numera. Inte ens ofta längre. Så något gör jag ju ändå rätt i min rehab. Med den insikten känns det lite bättre att ta paus, dvs gå på semester.