En lördag i juli

Efter det senaste blogginlägget jag skrev inser att jag andra kan få uppfattningen att mitt liv mest består av mörker. Så är det inte.

I många delar har jag ett bra liv. På det privata planet har jag en familj som vill mig väl, som stöttar och backar upp mig när jag behöver det. Dessutom har jag förmånen att arbeta för en arbetsgivare som jag trivs hos med underbara kollegor. Företagets värderingar stämmer dessutom väl överens med mina egna. Ekonomiskt är jag långt ifrån rik men har äntligen en ekonomisk situation som innebär att jag kan bära mina egna kostnader och en och annan utsvävning. Det ni! Mycket i mitt liv är så fantastiskt bra och det går inte en dag utan att jag tackar… tja, kalla det min lyckliga stjärna, då religion är något jag försöker lämna bakom mig.  Jag är tacksam, så evinnerligt tacksam!

Livet är sällan bara lycka eller bara elände. Ständigt finns de båda med i mina dagar. Andra har benämnt det som att de har en ängel och en djävul på axlarna, yin och yang, etc.

De av er som har lärt känna mig mer nyligen har nog bilden av att jag är en person som verkar vara glad och lättsam, vilket jag också är. Också. Jag är bra på att imitera ett sådant beteende och kan till och med trivas med att gömma mig bakom en sådan fasad. Men min inre person, kärnan, är svårmodig, eftertänksam och skeptisk. Jag vill ständigt lära mig av mina misstag, bli en bättre upplaga av mig själv, undvika samma fallgropar som andra trampat i, utveckla snarare än att förvalta och endast det bästa resultatet är gott nog åt mig. Jag har lätt att spinna igång och svårt att varva ned. Det uppstår ofta situationer där jag vet att jag gjort det bästa jag kan men känslan som följer mig är ändå att det inte varit tillräckligt. Det i sin tur föder ångest, oro, dåligt självförtroende och ja, ska jag vara krass så är jag faktiskt en rätt så neurotisk person. Samtidigt föder det kreativitet och jag kan krångla mig ur många problem, hitta nya lösningar på gamla frågor, etc. Jag gör det som brukar kallas ”tänker utanför boxen”. Själv funderar jag inte över boxen alls, söker bara lösningar och förbättringar/utvecklingsområden. Så jag kan se mig själv i ögonen på kvällen när jag ska sova.

Delar av samhället har börjat försöka ”hotta upp” npf-diagnoser, inkl adhd, på olika sätt. Vi har t.e.x. boken ”Fördel ADHD”, boken ”Underbara ADHD – den svåra superkraften”, nätverket (eller vad man nu ska kalla det) ”Brilliant Minds”. Gott så. Jag gillar initiativen förstås. Får flashbacks till Arbetsförmedlingens TV-reklam från 2011 med budskapet ”se kraften när du anställer”. Det är ju så. Vi alla har saker vi gör bra och saker vi gör mindre bra, med eller utan npf.

Det jag däremot oroar mig för är de eventuella snedvridna förväntningarna som kan komma att läggas på personer med npf som anställs med fokus på att tänka nytt, på att utveckla, förbättra och vara entreprenörer. Det går ju liksom inte att sätta oss i ett rum och säga ”varsågod, var nu kreativ åt oss mellan kl 8-17, 5 dagar i veckan”. Vi med ADHD t.ex. vi fungerar snarare som Don Draper i Mad Men. Det är något som arbetsgivare behöver ha med i beräkningen, stå ut med och till viss del möjliggöra. Frihet under ansvar helt enkelt. Men inte för mycket frihet. Och inte för mycket ansvar. Men visst. I rätt miljö, med rätt förutsättningar och rätt inspiration samt en tillåtande atmosfär – så som jag upplever att jag har det just nu, då funkar vi lika bra som vem som helst annars.

Jag vill även påminna om en sak till. NPF är ett väldigt märkligt och vitt begrepp. Att klumpa ihop individer i grupp blir sällan bra. Titta bara på människor med adhd och människor med autism – de mår bra av olika saker i olika typer av miljöer. Vad gäller ADHD består även den gruppen av många olika typer av individer. ADHD är ett samlingsbegrepp för en drös olika problemområden inom uppmärksamhet, impulskontroll och överaktivitet. Vissa människor upplever bara problem med några av dessa områden, andra inom alla. En del har mild svårighetsgrad, andra har det betydligt tuffare. Som sagt, det är problematiskt att klumpa ihop individer i grupperingar. Vad ”en person med npf behöver” skiftar mycket från person till person.

Detta tar oss till min nästa iakttagelse. Något som hittills främst myndigheter har börjat med. Nämligen generella regler som gäller ALLA med npf, som t.ex. ADHD. Ingen med adhd kommer längre att kunna bli antagen som polis till exempel. De verkar inte heller få göra lumpen. En person som söker till polisyrket eller försvarsmakten men som inte är lämplig för tjänsten hoppas jag sållas ut vid testerna de behöver göra innan, vare sig personen i fråga har npf eller ej. Jag har svårt att se vilken funktion detta generella förbud för med sig, förutom att stigmatisera människor med redan ifrågasatta diagnoser.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta reda på vilka faktorer som kan förklara regionala skillnader i diagnostisering och läkemedelsbehandling av adhd. Jag tycker det är bra. Ju mer klargörande utredningar, forskningsstudier o.dyl. som görs, ju bättre! Just nu verkar samhället vara på väga in på två parallella vägar samtidigt. Den ena vägen pekar på att vi med npf är livsfarliga monster som inte kan hantera ansvarsfulla uppgifter, den andra att vi har superkrafter och är något unikt och eftersträvansvärt. Min helt privata tes är att vi är en drös med individer som har svårt för en del saker och är riktigt bra på andra områden. Precis som alla er andra. Vad tror ni?

thoughts

TSgate

Politik är inte lätt att skriva om, upplever jag… Det finns alltid någon som tycker att jag har fel, att jag inte har hela bilden, att jag inte har förstått vad det hela ”verkligen handlar om”. Så jag har under lång tid försökt att låta bli att skriva om politiska händelser, även om inspirationen kickat igång då och då. Men TSgate får mig ändå att ge mig in i debatten, för den är i mina ögon allvarlig. Samtidigt inser jag att båda lägren (dvs både höger/blå och vänster/röd) har sina poänger.

Jag ämnar inte hävda att jag har alla svar. Långt ifrån. Det här är snarare ett försök för mig själv att reda ut vad jag tänker. Kanske finns det fler som tänker som jag…?

På Twitter, där jag oftast yttrar mina politiska åsikter, var jag långt ifrån först på bollen. I början utgick jag ifrån att det här skulle utveckla sig till ännu en ”höna av en fjäder”-debatt som så mycket annat varit sedan valet 2014. Det är ju lite grejen med minoritetsregering, mycke snack – lite verkstad. Men så började jag ändå ana oråd. Den där Maria Ågren hade ju verkligen givit ut (i mina ögon) otroligt känslig information till främmande människor i andra länder. Det kunde väl ändå inte vara på riktigt…? Det måste väl ändå vara vår hederliga gammelmedia som vinklar det tokigt? Så där som vi blivit vana vid att de gör….?

Vi alla som arbetat i normala arbeten med uppgifter som ändå rör PUL vet ju att det är viktigt att hålla koll på människors integritet, att inte ge ut eller ens spara för mycket information. Hur kan en GD för en myndighet, som troligen sparar otroligt mycket mer information om varje person i sina system, inte ha insikten om att det rör sig om otroligt känslig information…?

Som jag ser det är det så många saker som inte stämmer i den här situationen. Så mycket dubbelspel, så många frågetecken, så många mörkanden, så många ministrar som vill försvara sig/rädda sig själva, så stor opposition som vill vinna politiska poänger… en oberoende granskning vore mycket välkommet. Visst. KU-anmälningarna haglar och de kommer göra en bedömning om vilka som gjort lagbrott och inte. Men det etiska? Vem/vilka bedömer vad som borde ha gjorts utifrån ett etiskt perspektiv?

Å andra sidan. Etik. Vem håller på med etik nu för tiden? För att veta vad som vore etiskt bra beslut behöver vi som land erkänna att vi har värderingar. Men det har vi väl inte längre? För värderingar kan verka kränkande för de människor som inte delar dem. Så rent politiskt uppfattar jag att vi i Sverige inte har några gemensamma värderingar. Däremot har Socialdemokraterna en hel drös av egna värderingar som delas av deras väljare… Ca 27,3 % av befolkningen. De flesta väljarna i Sverige delar alltså inte Socialdemokraternas värderingskarta, hur den än må se ut. Det är i mina ögon problematiskt.

Så. S meddelade den 27/7 vid en presskonferens att Johansson och Ygeman byts ut, Hultqvist stannar. Mer om S motiv till det kan du läsa här. Det argument som jag faktiskt tyckte var skäligt igår när jag hörde Löfven prata på presskonferensen var att Sverige har stora säkerhetspolitiska utmaningar framöver och EU likaså. Så här en dag senare och massvis med lästa tweets  från höger och vänster har jag ändrat mig. Jag har svårt att tro att det svenska försvarsarbetet helt slutar fungera bara för att Hultqvist inte längre sitter på sin position.  Vad händer i så fall om Hultqvist blir sjukskriven i längre perioder eller än värre, dör…? Skulle stupröret vara så känsligt att Sveriges försvarspolitik helt havererar för att någon annan tar över…? Jag skulle inte tro det.

Hultqvist må inte ha haft en roll som officiellt KRÄVDE att han skulle VB:a information vidare till Statsministern, men i mina ögon BORDE han ändå ha valt att göra det. Han hade informationen, Statsministern hade behövt den, så varför sa han inget? Vilka är Hultqvists motiv till att han inte borde meddelat Löfven? Mer än att hans roll egentligen inte krävde det, menar jag? Hur kan en ett statsråd ha en så kortsiktig syn, det luktar lite ”det stod inte i min arbetsbeskrivning, därför har jag inte gjort något fel” över det hela. Den attityden kan väl vara befogad på lägre nivåer, men nej. I mina ögon håller den inte för ett statsråd.

Sen kommer förstås en följdfråga på det här. Om Hultqvist kunde tycka att det var en god idé att undanhålla denna typ av information från Statsministern, vilken annan typ av information kommer han att undanhålla framöver? Det är ju det som är kruxet med förtroende…

Samtidigt. Jag kan ärligt meddela att Hultqvist är en av de få statsråd i S regering som jag haft förtroende för i sin roll fram tills nyss. Det finns många inom oppositionen som tycker att han bör få sitta kvar just därför. ”For old times sake”. Jag upplevde något liknande igår när jag lyssnade på S presskonferens. Men efter ett evigt vägande fram och tillbaka landar jag i principer. Och till viss del i vad som verkar rimligt. Om två andra statsråd frivilligt avgått/uppmanats att avgå (jag vet, det hävdas att de avgått frivilligt, jag bara köper det inte) för att de undanhållit information från Statsministern, varför ska inte den tredje gå samma väg? För att vi gillar honom? För att han tidigare varit bra? För att han ger ett sympatiskt intryck? För att han eventuellt lyckas vara en ulv i fårakläder?

Är det inte det som satt regeringen i den här soppan från början? För att det pågått en hel del s.k. vänskapskorruption (vilket inte är ett dugg snällare ord än korruption) där Löfven m.fl. valt partikompisar snarare än människor med rätt kompetens…? I och med att jag själv arbetat inom rekrytering och interim uthyrning av arbetskraft har jag länge funderat kring hur tillsättningar i staten, på myndigheter, kommuner och i landsting går till. Ledare som misslyckats på sina tidigare poster får allt som oftast en ny fin titel inom något år. Som om de premieras för att misslyckas. ”Testa gärna igen, funkar det inte har vi nya roller för dig, till slut ska vi nog hitta rätt åt dig”. Jämför det med en egen företagare som gått i konkurs, och som sedan försöker söka sig ett nytt jobb efter det… I privata näringslivet ses inte misslyckanden med lika blida ögon. På gott och ont i och för sig. Näringslivet kan vara onödigt hårt ibland, ”Survival of the fittest”…

Förvånansvärt nog sammanfattar Jan Björklund (!!) mina funderingar på ett bra sätt här:

 

 

 

 

Jag trodde skolorna blivit bättre…

…på att fånga upp det här med elevernas funktionsnedsättningar sedan 1990-talet.

Det var då jag gick i mellan- och högstadiet och min ADHD kanske borde ha fångats upp av någon form av skolsköterska eller annan vuxen i min omgivning. Men jag blev inte upptäckt. Jag var för ”välartad” för att vara tillräckligt problematisk för att min omgivning skulle ha reagerat. Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte.

Det enda jag minns på riktigt från den tiden är utanförskapet. Redan vid 10 års ålder hade jag börjat greppa att jag ”inte kunde bete mig som de andra”. Jag blev tidigt intresserad av människor och deras beteenden, la  alldeles för mycket tid på att sluka såpoperor som Dallas, Dynastin, Falcon Crest som sedan byttes ut mot tv-serier som Beverely Hills, Sex and The City, Greys Anatomy. Det var en typ av utbildning för mig. Det var så jag lärde mig hur ledsen såg ut, hur någon som ljög såg ut, hur någon som hånade en annan såg ut. Fördelen med såpor – som motpol till verkligheten jag tvingades genomlida varje dag – var att i tv-serierna var det så lätt att se vem som var fiende och vän. Det var en värld jag liksom behärskade och som innehöll få negativa överraskningar. Jag ger mig sjutton på att de där timmarna framför tv:n var det som gjorde mig till en bra butikssäljare, där jag började mitt yrkesliv. Jag kunde läsa av människor och visste ofta intuitivt vad de behövde höra för att köpa den där aktuella varan.

Efter några år i butiksvärlden ville jag läsa vidare och det var nog rätt logiskt att jag fastnade för Programmet med inriktning mot Personal- och arbetsliv. Varje kurs gav mig fler nycklar till människors beteenden.

Välartad. Högpresterande. Socialt kompetent. Orädd.  Engagerad. Inspirerande. Nätverkande.

Det är ord många andra använt för att beskriva mig och det gläder mig varje gång. För det har inte alltid varit så. Jag har inte alltid varit välartad, högpresterande, socialt kompetent, orädd, engagerad, inspirerande och nätverkande. Jag har varit raka motsatsen till allt det där när jag var ung… Barn. Barnet var rädd, undflyende, orolig, utanför, kroppsligt och socialt klumpig och burdus, rastlös, gränslös, naiv, rabiat, ifrågasättande, tjurig, trött och nådde sällan de resultat som jag eller andra önskade. Men ingen reagerade på det. Jag lyckades på något mirakulöst sätt få andra att uppfatta mig som för bra för att vara dålig och samtidigt  – så plågsamt mycket för dålig för att vara bra. I alla fall i mina egna ögon.

angry_little_girl

Jag har skyllt den där totala missen från de vuxna i skolan på att kunskapen i samhället kring ADHD inte var så hög DÅ. ADHD hade inte blivit så uppmärksammat som nu så det var kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammades. När jag dessutom jämfördes med brodern som var arketypen av ADHD, han agerade utåt där jag istället agerade inåt, så framstod jag nog som mer normalfungerande än jag i själva verket var. Min övertygelse har varit att om jag hade gått i skolan NU, då hade jag säkert uppmärksammats. För NU har de vuxna i skolorna lärt sig så mycket mer! Det trodde jag faktiskt.

Men så läste jag den här debattartikeln idag:
”Elever med diagnoser måste få rätt hjälp”

 

The Big Short

Jag har semester. Plötsligt har jag tid att titta på film…

Igår tittade vi på The Big Short som du kan läsa mer om här: http://www.imdb.com/title/tt1596363/ 

I ärlighetens namn är jag en people-person och inte ekonom, och jag är definitivt inte särskilt väl bevandrad i finansvärlden som jag redan innan filmen förstått har en helt egen syn på ekonomi. Under åren 2007/2008 var jag en fattig student vid Uppsala universitet och drabbades därför inte alls mycket av den ekonomiska kraschen som filmen handlar om. Inte mer än att det varit hopplöst att få arbete som personalvetare sedan dess, vill säga. Vid högkonjunktur satsar företag gärna på personalfrågor och administration men vid lågkonjunkturer eller än värre dras många/alla dessa funktioner in. Jag minns att jag då och då hasplade ur mig den käcka kommentaren ”Äntligen lönar det sig mer att vara personen utan buffert och marginaler. Eftersom jag inget har att investera har jag inte heller något att förlora!”

Nu ville jag alltså förstå mer av vad som hände när världens ekonomi föll. Filmen är pedagogiskt upplagd, om än i ett forcerat/speedat tempo, med förklaringar på både ekonomers språk och andras. Även metaforer och bilder används för att förklara de olika fenomenen. Om jag ser filmen en sisådär 3 ggr till med pausknappen och anteckningsblock framför mig kommer jag nog hänga med ”på riktigt”. Nu hängde jag med hjälpligt och mår mest bara illa av mina nya insikter. Att filmen avslutas med att (åtminstone) de amerikanska bankerna fortfarande håller på med liknande mygel, bedrägerier, ruffel och båg som innan 2007 får mig att må än sämre. En enda person verkar ha straffats i USA för bedrägerierna. Några fjuttiga år för en fjuttig händelse om filmens information är rätt.

Det är här jag blir fundersam. Filmen visar en version av vad som hände. Hur vet jag vad som är sant och vad som är falskt? I och med att jag inte är insatt i branschen har jag ju inte en susning om vad som stämmer, vare sig om det som hände då eller nu. Men hur eller hur. Illamåendet sitter där i min maggrop och kommer så att göra ett bra tag till. Människan som släkte är inte att lita på, deras drivkrafter däremot. Hitta en människas drivkraft/motivation och du kan bättre förutse vilka steg denne kommer ta framledes…

Mårten Blomkvist på DN har skrivit en rescension om filmen:  http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-big-short/ 

Hans text behandlar inte filmen främst. Den handlar om kritik mot svensk filmindustri och på vilka grunder industrin ratar vissa skådespelare. Hur det kan bli författarens viktigaste poäng när han just sett en film om världens ekonomiska fall är för mig helt ofattbart. Hans drivkraft tänker jag fundera på idag…

Den röda tråden

Steve Jobs

Steve Jobs nämner i sitt välkända tal som citatet kommer ifrån att vi bara kan connect the dots i efterhand. Livets röda tråd framträder först i eftertänksamheten… Under en period har jag funderat mycket kring min personlighet, mina värderingar, vem jag är och hur jag trivs med mig själv. Min önskan att förbättra mig själv så jag blir någon jag själv är stolt över och kan acceptera finns ständigt. I det arbetet har jag läst många gamla dagboksanteckningar och kan skönja en röd tråd: Jag har ständigt skämts över min person, alla aspekter av den, men har försökt komma förbi skammen  och samtidigt hoppats på att lura mig själv lite genom att agera stark, tuff, tålig och positiv.

Genom åren har jag blivit bra på att vara logisk, analytisk och stänga av kontakten med mina känslor. Min hjärna har varit inriktad på ständig problemlösning där problemformuleringen har varit ”Hur blir jag en person som jag själv kan stå ut med vara? Hur gör jag för att fungera som en sån person borde fungera?” Mina dagböcker från förr är fyllda med olika analyser om vad som gått snett för mig i olika relationer, situationer och händelser. Varje analys slutar med mycket likartade formuleringar: ”Nästa gång ska jag vara mer  … /Imorgon ska jag sluta med… / På nästa jobb ska jag minsann komma ihåg att…”

Min yngre upplaga verkar ha haft en stor tilltro, eller åtminstone förhoppning, att mitt äldre jag skulle ha lärt mig mängder med saker på vägen. Att jag, via varje nedskrivet ord fyllt av ånger, skuld, skam, sorg och frustration, skulle få tillgång till en manual eller facit till livets olika skeenden. Så här i efterhand kan jag konstatera att livet inte funkar så. Självklart har jag mognat och självklart har jag lärt mig en hel del av mina tidigare misstag. Inget är förgäves, det är inte så. Däremot har jag fokuserat alldeles för mycket på detaljer när jag borde ha fokuserat på helheten. Min helhet. Vem jag är, vad jag kan, vad jag har för förutsättningar och vad jag har för problemområden. Det ser jag nu i efterhand. Typiskt Steve att få rätt…

Idag är jag vuxen… mer än vuxen, och jag har fortfarande stora problem att ta in att jag inte klarar allt det som jag önskar att jag klarade. Nu har jag till och med en bokstavskombination för det jag är och inte är. Ni kanske tror att en diagnos per automatik hjälper mig vidare framåt men snarare är det tvärtom. Jag studsar mellan ytterligheterna ”jaha, jag har adhd, då ska jag inte ha så höga förväntningar på livet, karriären, relationer med tanke på vad statistiken visar” och ”jag tänker minsann inte begränsa mig pga en fånig bokstavsdiagnos. Jag har inte kommit ända hit genom att fega”. Någonstans där emellan ligger förstås det vinnande konceptet, men jag hittar inte dit. Än.

Jag är otroligt kluven till mitt val att medicinera adhd. Å ena sidan märker jag att den hjälper mig med det jag tidigare hade svårt med. Framförallt i yrkeslivet. Å andra sidan funderar jag på om jag inte istället borde lägga tid och energi att skapa ett liv där jag – som jag är – passar bättre.

Mitt i alla dessa funderingar hittade jag youtube-klipp om ADHD som jag varmt kan rekommendera. Jag kände igen mig i många aspekter de berättar om och hoppas att det kan ge er utan ADHD en bättre inblick i hur liv med ADHD kan te sig. För mig var det läkande att höra andra säga saker som jag själv har tänkt så många gånger. Personerna i filmen har hittat fram till en plats i livet där de ser sin ADHD som en tillgång. Mitt mål är att även jag ska komma fram till den inställningen, även om jag inte lyckats än.

Östermalmstorg-kaoset

Det finns så mycket som spårat ur i den här veckans nöjesfält där SD, SL och Östermalmstorg varit huvudsakliga attraktioner. Många är vi som förfärats över idén att ordet inte längre är fritt och lika många är de som tycker att det är helt ok att inskränka den friheten.

I början var jag en stillsam Twitter-följare av debatten som pågick och väntade med spänning på mina tweeps info i frågan. Men när jag vaknade i morse fanns bara en gnagande känsla av nederlag kvar. Ingen vinner nämligen. Den ena sidan dumförklarar den andra som i sin tur dumförklarar sina motståndare tillbaka.

Jag anar att vänster-aktivister tycker att de vann något när de idag nåddes av information att SD:s reklamaffischer tas ned p g a den säkerhetsrisk som nedtagandet av affischerna skulle kunna dra med sig. Det enda gruppen aktivister egentligen vann var en indirekt dumförklaring från SL som tydligen anser vänster-aktivister inte vara tillräkneliga nog att ta ned affischer utan att ramla ned och slå sig. Som små barn. Som de små, kortsiktiga barn de gärna vill uppvisa sig vara. Om och om igen.

Jag vill även poängtera att nedtagandet av affischer på inget sätt tar bort alla de personer i Sverige som väljer att rösta på ett parti som SD. Alla de människorna finns kvar med sina åsikter och synvinklar på saker även om vänster-grupper tar bort affischer. Så vad ska de ta bort nästa gång? Människors förmåga att tänka självständigt, att skapa sig en egen uppfattning? Bunta ihop och slå ihjäl oliktänkande så att de försvinner?

Efter veckans karusellåkning har bara en sak blivit tydligt för mig. Jag inser en liten del av varför kommunism oftast, om inte alltid, slutar i diktatur och massgravar…

 

På prov: Sex timmars arbetsdag

Jag ska villigt erkänna att jag har varit mycket skeptisk till den här idén med att låta personalen arbeta 6 timmar men ändå få betalt för heltid. Min tanke har direkt gått till de småföretagare jag känner och som inte skulle ha råd att betala sin personal mer pengar för mindre utfört arbete/dag hur gärna de än velat. Lite torrt har jag konstaterat att den enda arbetsgivaren som skulle ha råd, eller åtminstone kunna ta sig råd, att förändra sin verksamhet på det viset vore Staten/Landstingen.

Ändå blir jag glad att det numera faktiskt finns ett pilotprojekt där den här idén testas i praktiken. Nu är det alltså dags att se om idealisterna har haft rätt i sin övertygelse om att fler ska få arbete, men arbeta mindre och samtidigt åstadkomma mer. Så här i uppstarten av piloten verkar kostnaden vara överkomlig för aktuellt landsting. Däremot är jag fortfarande skeptisk när det kommer till småföretagen…

Här är sjukhuset som kör sextimmarsdagar

Mölndal