2016 – om året som gått

nyar-bla

Ni som känner mig vet att jag en knepig relation till nyårsfirandet. För mig har det ofta handlat om ett melankoliskt årsbokslut för hur mitt liv fungerat. I år märker jag att den känslan (än så länge) håller sig borta och jag hoppas att det beror på att 2016 varit ett så pass viktigt och signifikant år för mig på så många sätt. Det har definierat mig som partner, dotter, vän och ja… som medmänniska. Men först höll alla nya insikter och hårda arbete på att krossa mig.

För min del blev 2016 ett av mina mer händelserika och turbulenta år. Mitt yngre jag trodde nog att 2011 skulle vara ett av de mest uppslitande iom en skilsmässa och 2013 ett av de sorgligaste då jag förlorade pappa. Men 2016 är helt klart med på ”prispallen”, som ett av de mest förvirrade åren. 2016 står för dissonans, för nya lärdomar, för insikten att ett år i mitt liv kan bjuda på både stor förtvivlan och stor lycka ungefär samtidigt. Kortfattat kan året sammanfattas med fokus på självkännedom och att lära mig våga stå upp för vem jag är och vad som får mig att må bra. Det är den positiva sidan av året, det som jag har möjligheten att uppleva nu när jag kommit ut på andra sidan. Men vägen dit har varit snårig.

I januari fick jag beskedet om jag har ADHD, att jag ÄR ADHD, att jag levt med det hela livet utan att ha en aning om det. Jag har skrivit om min adhd-diagnos under året och medicinerna. I mina inlägg har jag försökt hålla en informativ och saklig ton. Men inombords har jag upplevt stor förvirring kring vem jag är, vem jag varit och vem jag kan hoppas på att bli framåt. Ända sedan förra årsskiftet har jag läst och lyssnat mycket och ofta på olika föreläsningar via internet, läst böcker, försökt få min kropp att acceptera någon av de mediciner som finns att tillgå. Jag har i samråd med läkare och med god uppföljning från sjuksköterska fått testa Concerta, Ritalin, Elvanse. Just nu testar jag/använder jag Attentin (tabletter). Det verkar fungera som jag önskar, men härdad som jag blivit ropar jag inte hej riktigt ännu.

Under våren fick medicinen mig att tappa mycket i vikt. Aptiten försvann helt med Concerta och Ritalin. Hurray, tänkte jag som nästan alltid varit lite rundare än vad jag borde. Men det blev lite för bra… Min kropp har historiskt varit stark och haft ett stort överskott av energi som inneburit att jag uppskattat långa powerwalk i ett par timmar, gymträning ungefär lika länge och pga min rastlöshet i kroppen har jag ofta stått upp vid skrivbordet och arbetat. Trots min förlorade aptit levde jag på som om jag fortfarande var o-diagnosticerad och omedicinerad, dvs hade ett högt tempo i livet. Som det alltid varit innan. I maj sa min kropp stopp i form av ryggskott/nervsmärtor (mitt första någonsin och förhoppningsvis sista). Efter flera besök hos sjukgymnast har jag nu ett helkroppsprogram med terapeutiska gym-övningar. Långt från det explosiva träningsschema jag höll på med för drygt ett år sen. Ryggen och jag mår bättre nu och jag har det senaste 2-3 månaderna  börjat öka i vikt igen. Hellre lagom stor och utan smärta tänker jag nu för tiden.

Min semester i somras spenderade jag förvisso på bland annat både badstränder och golfbanor, men mitt huvud och hjärta var ständigt fokuserat på… ja. Det är fortfarande svårt att beskriva. Men… en kombination av mitt liv, mitt jag, förr, nu och framåt. Den tiden jag borde ha lagt på återhämtning spenderade jag med en psykologisk djupdykning inåt. Jag snubblade på boken En riktig människa i en bokhandel när jag innan semestern skulle köpa en bok att läsa på stranden. När jag läste beskrivningen på baksidan fick jag för mig att den skulle kunna hjälpa mig förstå mig själv och min diagnos bättre. Den hjälpte mig förvisso, men på ett mycket aggressivt sätt som jag inte var förberedd på alls. Jag grät floder när jag läste vissa partier för att igenkänningen både var hög, omtumlande och skrämmande. (Det finns förvisso mycket i boken som inte hör ihop med mitt liv eftersom jag, till skillnad från huvudrollspersonen, haft en ”trygg” uppväxt.) Efter att ha slukat boken, otroligt snabbt för att vara jag, började jag om och markerade saker i boken som jag kände igen. Och det blev så mycket markeringar…! Sedan dess och fram tills alldeles nyligen har jag burit runt på en sorg som… jag inte riktigt kan förklara ännu. Jag kan se mig själv som barn i olika situationer där jag känt mig udda, utanför, missförstådd, hånad, oälskad och samtidigt så förvirrad och ensam… utsatt. Mitt vuxna jag vill få hålla om det där lilla jaget och förklara, trösta och lugna det lilla barnet som var jag. Men det går ju inte. Tiden är förbi, situationerna har passerat för längesen, gjort är gjort, mina nya insikter får helt enkelt komma mig till godo framledes. Sorgen är inte lika påtaglig längre, men skvalpar fram inombords då och då.

Samtidigt med allt annat har jag också arbetat heltid. Det är visst inte helt vanligt att vuxna människor med ADHD orkar arbeta heltid har jag förstått. Jag får ge en stor eloge till min man som stöttat mig hela vägen, som tar hand om det mesta som rör hemmet och våra olika resor, umgänge, mm.

Jag nämnde mannen nyss. Mitt i detta mentala och psykiska virrvarr gifte jag mig med mannen i mitt liv. Det kan verka knepigt utifrån sett, men var absolut ett toppenbeslut! Det var så roligt och välbehövligt att få bryta mitt navelskådande med något verkligt, något fantastisk positivt och energigivande. Kärleken till och från min man helar mig och har alltid gjort det. När han friade var det helt självklart att svara ja. Vi gifte oss i slutet av september och efter det var det som att mitt 2016 vände från moll till dur.

Vi har fått gå en kurs om ADHD via landstinget som riktade sig till både patient och anhörig under hösten. Den var mycket givande för oss båda. Dels att gå kursen i sig och dels att få prata med andra vuxna som fått diagnosen sent i livet och hur det påverkat dem. Mental återhämtning är en av huvudpunkterna jag bär med mig från kursen. Jag har en luftigare kalender på fritiden och jag har börjat meditera. Inga stora händelser, jag smygstartar med 10 min några dagar/kvällar i veckan. Men det gör stor skillnad. Mitt minne förbättras och jag blir mindre lätt stressad när jag prioriterar att meditera.

Mannen och jag har haft som gemensamt fokus att skapa en vardag som fungerar för oss, för mig och mina ”bokstäver” och för honom. Det är förstås en ständigt pågående process, men vi har kommit långt från när vi började för ett år sedan och det får mig att se fram emot 2017. En tydlig förändring för det nya året och mitt välbefinnande är mitt nya jobb som jag just påbörjat. På min nya arbetsplats är teamkänslan en stark ledstjärna och sånt som förväntningar, krav och uppföljning är en naturlig del i deras vardag. Varje ledare/chef arbetar nära sina medarbetare och vill ge varje medarbetare möjlighet att utvecklas. Min roll är en bra mix av sådant jag redan kan och nya arbetsuppgifter. Jag ser fram emot att ha mer luft under vingarna 2017. Jag är redo!

2016 har varit ett spännande år med andra ord. Jag inser att jag blivit mer trygg i mig själv, mer insatt i vad jag kan och inte kan göra/syssla med och under vilka omständigheter. Min oro för att inte räcka till, över att inte vara som många andra är mycket mildare. Insikten om att jag är älskad och accepterad av de som står mig nära räcker väl som bekräftelse för mig nu. Livet har, enligt min egen uppfattning, blivit enklare och ljusare. Livet känns äntligen som ett spännande äventyr igen, som jag inte vill missa! Det finns så mycket jag vill göra och så lite tid…! 🙂

2016

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s