Så där ja. Tiden går fort även när en inte har så roligt. Eller. Jag har haft delvis roligt i alla fall. När jag skrev senast var det april. Nu är det november. 2021. Samma år i alla fall. Alltid något… 😉

I våras fick jag alltså inse att jag var en av alla de som drabbats av utmattning pga alla förändringar som Covid-19 inneburit i min vardag. Både yrkesmässigt och privat. För mig handlade det främst om en kombination av Covid-restriktionerna, oron för att någon i min närhet (eller jag för den delen) skulle dö av Covid, oron för att jag med ADHD inte skulle kunna klara av alla påfrestningar som Covid slängde in i mitt liv samt en fantastisk överbelastning på jobbet. Jag väljer ordet fantastisk på slutet för jag var så länge glad för att jag hade jobbet kvar och att vi dessutom hade en hög arbetsbelastning som jag kunde hänge mig åt när Covid-tillvaron slog till. För att slippa hantera min egen oro kunde jag alltid arbeta lite till. För arbetsuppgifterna tog liksom aldrig slut. Det fanns alltid något mer jag kunde göra. Folk som känt mig genom livet vet att mitt favorittema är ”jag ska bara…” och under Covid nådde det där helt nya nivåer. Min man fick påminna mig flera gånger om för att jag skulle släppa datorn och ta en kaffepaus eller äta lunch eller så, och jag själv fick påminna mig flera gånger varje gång de mer basala behoven slog till och jag behöver ta en bio-brake. I efterhand inser jag att det inte alls var normalt. Men där och då kändes det helt normalt och jag upplevde mig själv som lyckligt lottad som hade jobb att göra när livet inte kunde erbjuda mig så mycket mer. Jag satte så många affärer och livet lekte! Ett tag…

Jag trodde länge att jag skulle kunna arbeta vidare med anpassade uppgifter och sköta min rehab lite på sidan. I maj fick jag inse att den planen inte alls funkade för mig då min ångest bara blev svårare och svårare att manövrera för mig. Historiskt har träning hjälp mig med detta, men när kroppen vägrar/inte orkar så gick det ju inte. När jag började äta ångestdämpande tabletter (om än bara ibland) så insåg jag att min önskade väg inte fungerade. Så nu sitter jag här och har just överlevt min första vecka med arbete på 75%. Vid varje ökning i arbetstid har jag känt mig lika knäckt. Först från helt sjukskriven (dvs 0%) till 25%, sen 50% och nu 75%. Det tar ca 2-3 veckor att landa i den nya tillvaron.

Första veckan tänker jag ”shit, det här kommer aldrig att gå!” och stress/ångestnivåerna slår i taket. Jag är lika slut som man blir när man precis gjort sin första vecka på ett nytt jobb. Fast jag är kvar på mitt ”gamla vanliga jobb”. Borde vara hur enkelt som helst tänkte jag. Men nope. Inget i det här är enkelt, har det visat sig. Helgen efter den där första veckan går mest åt till att grubbla över tingens o-ordning och sömnen blir därefter, dvs dåligt med återhämning även under helgen. Vilket får till följd att jag inte alls känner mig särskilt i fas för vecka 2.

Sedan, när jag kommer till vecka 2 på ny nivå vågar jag hoppas att det kanske ändå kan komma att fungera. På fredagen är jag lite mindre slut och jag lyckas bättre med återhämtningen den helgen och därmed mer mentalt redo för vecka 3 på samma nivå.

Vecka 3 blir sen mer och mer normaliserad. Det är ofta då jag orkar komma igång med fritidsaktiviteter igen. Träningen t.ex. den som jag behöver för att bygga upp min motståndskraft. Den kommer ofta igång ungefär här. Som min husläkare en gång sa… ”Ditt liv behöver ju bestå av mer än bara arbete.” Jag hade ärligt talat glömt att livet innan Covid bestod av mer än bara arbete. Men så var det ju.

Sen är det vips dags att öka i tid igen. Å då börjar som sagt hela processen om med vecka 1 enligt ovan…

Nu ska jag inte vara alltför negativ dock. Det går ändå rätt så bra. Sakta men säkert är jag ju på rätt väg. Jag har inte behövt backa ned i tid en enda gång ännu. Jag är öppen för att det kan gå åt det hållet också, men hittills har kropp och huvud arbetat med mig framåt. Det är inte alla förunnat.

Dessutom har jag de mest fantastiska människorna runt omkring mig i detta, både privat och i yrkeslivet. Så känner stort stöd och support från alla håll faktiskt. Det är antagligen något fel på mig, men jag var inte helt övertygad om att det skulle vara så, post-utmattning.

I återhämtningsarbetet, som jag sysslar mycket med nu, är det stort fokus på att göra saker som får mig att må bra, saker som ger mig energi tillbaka. Det visar sig att jag är riktigt dålig på det här att ta hand om mig själv. Jag känner mig väldigt egoistisk när jag gör saker som får mig att må bra. Vad är det för fel på mig som känner så? Vad i mitt liv var det som formade mig så? Att min instinktiva känsla blir skam och skuld när jag lägger min tid på sådant som får mig att må bra? Borde inte det snarare vara kärnan av min tillvaro?

Så. Jag försöker tänka tillbaka på saker som gjort mig glad eller fått mig att må bra historiskt. Skrivandet är en sån grej. Jag har alltid skrivit i olika former. Som barn/tonåring var det dagbok, sen övergick det i dikter, bloggar kom efter det… Så nu är jag här igen. Försöker formulera en text, samla mina tankar.

Promenader har alltid givit mig tid till reflektion. I alla år har jag promenerat för att ”rensa huvudet”. På senare tid har min träning handlat mer om utmaning och resultat, framåtanda och personbästa. Nu har jag börjat promenera igen. Dels för att får ned mina ångestnivåer. Få andningen på plats. Samtidigt ger det mig tid till att reflektera.

Jag har även börjat sjunga i kör igen. Något jag har gjort till och från genom hela livet. Men inte under Covid-tiden, då det ju stängde ned hela kör-Sverige. Men nu är jag igång igen.

Så. Kontentan är: Ja, jag har ADHD. Men det var inte ADHD som gjorde mig utmattad. Det var Covid. Covid-restriktionerna och isoleringen fick mig att tappa bort vem jag är och flera av de viktiga pusselbitar jag behöver i livet för att må bra. Förhoppningsvis är den värsta perioden över nu, så jag kan fortsätta addera viktiga pusselbitar i livet för att må bättre framåt. Om inte, ger mig åtminstone möjligheten nu att vara i bättre form om restriktionerna ”börjar om”.

Håll era tummar för mig! 😊