Alldeles för ofta funderar jag över vad jag ska göra sen. Efter det här jobbet, efter det här projektet, efter den här lärdomen. Min interna utvecklingskurva är aldrig nog snabb eller nog hög, om ni frågar mig. Som instinkt pressar jag mig själv hårt och jag står sällan still på en punkt särskilt länge. Jag lär mig gärna lite om mycket och förstår inte riktigt de människor som gillar att stå still, de som vill fördjupa sig och bli expertkunniga i ett område. Hur roligt det området än må vara.

Jag har fått för mig att specialist på något sätt är bättre att vara än det jag anar att jag är – nämligen generalist. Någon gång har jag fått lära mig att det genererar högre poäng på anställningsbarhets-skalan att vara specialist. På senare år har jag därför försökt lära mig att stanna. Att stå still. Att vila i nuet och lära mig saker djupare. Det har fungerat någorlunda bra. Men allra mest stressar det mig. Det bildas en gnagande känsla i mellangärdet och i magen som jag måste låtsas om att den inte finns där. Fast den visst finns där.

Nyligen insåg jag att jag behöver vara i rörelse för att må bra. Att rörelse bara är något dåligt om jag väljer att se det som dåligt. Det finns säkerligen människor som anser mig vara för flyttbar, för nyfiken på nya utmaningar både i arbetslivet och privat, för intresserad av saker jag inte förstår och för engagerad för mitt eget bästa. Själv tycker jag att jag är bra. Att jag duger. Att jag får mycket gjort och har mycket kvar att uträtta.

Så, vem är jag?
Ifrågasättande är något av mina paradgrenar och normbilder är något jag varken passar in i eller förstår vitsen med. Jag  är en go-getter. En överlevare. Ibland har jag strategier jag navigerar efter, andra gånger väljer jag en ”go with the flow”-attityd. Jag är en doer och en tänkare – samtidigt och ibland omväxlande. Det förvirrar människor.

Min slutsats: Jag är en människa som lyckas med att vara ingenting och allt på en gång.