Rekryteringsbolagens rävjakt efter talangerna

Idag ställde Johannes Sundlo en fråga på Twitter:

Min spontana tanke blev först ”Nej, för sjutton, Facebook är mitt vardagsrum på internet, jag vill inte ha dit mina arbetsgivare såvida jag inte själv har bjudit in dem dit!” Därefter fick jag mer information kring hur och vad @jsundlo hade i tanken. Sen tänkte jag lite till. Vad jag förstår har Academic Work löst det så att kandidater kan hämta upp sin information från Facebook när de registrerar sin användarprofil hos A.W. – d.v.s. en självvald upphämtning av information där A.W. inte ser kandidatens profil utan hämtar bara relevant information så att kandidaten inte behöver fylla i sina uppgifter i CV:t på så många olika ställen. Smart tänkt. Jag gillart!

Men mitt i det där virrvarvet innan, när jag inte hade förstått rätt uppstod följande diskussion mellan mig och @jsundlo:

convers 130108

Är det så? Måste ‘vi’ det? Och vilka är i så fall ‘vi’ – är det rekryteringsbolagen som vill hitta talangerna innan sina konkurrenter som är representerar vi:et eller är det kandidaterna som vill hitta sina nästa arbetsgivare?

Vidare funderade jag på om rekryterings- och konsultbolagen hela tiden söker efter nya kanaler att nå sina kandidater och därför ”nästlar” in sig på de plattformar där kandidater hänger, NÄR och VAR tillåts kandidater då att vara privata och ifred? Är inte risken stor att rekryteringsbolagen i och med det agerandet, med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet till slut tar över och förgör hela kandidat-härligheten som fanns där tidigare?

Det går rykten om att 80- och 90-talister har börjat stänga mer och mer av sina profiler på LinkedIn så att vi = rekryteringsbolag inte ska kunna ringa dem så mycket. Andra rykten cirkulerar som gör gällande att de yngre generationerna inte är lika glada i Facebook nu när deras mammor, pappor, far- och morföräldrar också finns där. Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan nästa stora plattform dyker upp och den lär inte heta vare sig LinkedIn, Facebook/Instagram eller Twitter. Vad den/de än heter vågar jag ändå lova att stället inom kort kommer  att invaderas av många rekyterings- och konsultbolag.

Ibland undrar jag om det inte vore enklare om bolagen arbetade lika hårt med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet för att skapa ett bättre anställningserbjudande. Ett så bra erbjudande att kandidaterna söker sig till dem självmant istället för att bolagen ska behöva bedriva en variant av engelsk rävjakt på sina talangfulla kandidater. Vore inte det en utmanande tanke?

Fox&foxhounds

”Ropen skalla ekonomi åt alla”

Minns ni mitt inlägg ”Ekonomer vs personalvetare”? Jag fick en hel del reaktioner på min fråga, främst på HR-timmen på Twitter (som är varje onsdag kl 20-21, använd hashtag #hrsve).

Nu har Magnus Dalsvall beskrivit sin syn på saken i sitt inlägg på HRsociety: ”Ropen skalla ekonomi åt alla”, eller är HR bra som det är?

Behöver jag tillägga att jag håller med honom?

#HRunconf

Jag har stått emot mycket hjärntvätt under mina år. Efter en kristen uppfostran och den medföljande kristna sociala kontrollen som inte riktigt bet, några utfrysningsår i skolåldern, en och annan relation där andra försökt visa mig ”min plats”, har jag ändå hittat min egen person i allt det där. Jag har kunnat se igenom mycket, kunnat dementera vissa saker, accepterat andra saker. Ingen annan har kunnat förstöra min ”mojo” under någon längre tid. Visst. Jag har varit på mentala safari-turer där jag har fått hugga ner mycket skymmande växtlighet men i slutändan har jag ändå hittat min egen väg. For better and for worse. Mycken frustration och många tårar har det kostat, men jag hävdar ändå att det varit värt det.

Vad jag däremot insett ganska nyligen är att jag inte lyckats mota den hjärntvätt jag själv har gett mig. Den där rösten i mitt huvud som säger att jag inget kan, att jag inte är bra nog, att jag måste jobba hårdare, att jag alltid kommer att vara nr 2 (eller 3,4,5,6). Den rösten har fått fritt spelrum. Jag ursäktar gärna min existens och hävdar inte med bestämdhet att mina slutsatser är korrekta. Jag VET att jag kan och är kapabel till mycket, men känslan säger mig att det inte är tillräckligt.

Den 26-27 augusti hade jag förmånen att vara med på #HRunconf. Det var otroligt spännande och utvecklande dagar. Dels skulle jag – en arbetssökande nykomling i branschen – få träffa människor som är verksamma i den bransch jag försöker ta mig fram i och dels skulle jag äntligen få träffa flera av mina tweeps. Vi som diskuterat HR-frågor över internet, bland annat på den s.k. HR-timmen som går av stapeln kl 20-21 på onsdagar på Twitter (#hrsve). Det var spännande i sig, att se om jag skulle känna igen alla från deras avatarer, och  – skulle de känna igen mig? Min hjärntvätt trogen tror jag sällan att andra ska veta vem jag är, minnas mig, men det gjorde de.

Det som jag upplevde som mest magiskt med de där dagarna på #HRunconf är att jag aldrig, inte ens en sekund, kände mig dum, liten, okunnig, nyutexad. Plötsligt satt jag och diskuterade t ex HR:s framtid med människor som arbetat inom HR-branschen i många år utan att det kändes det minsta underligt. Inte ens för mig. Jag märkte att människor jag såg upp till faktiskt aktivt lyssnade på mig. Wow!

Rösten i mitt huvud har fått stark konkurrens. Äntligen! Mitt engagemang för HR, ledarskap, organisationsutveckling och dess framtida utveckling har fått sig ett rejält uppswing! Jag ser möjligheter var jag tidigare började se hopplöshet, både vad gäller HR:s position i företagen som min egen situation.

Datum för #HRunconf 2012 är fastställda till 20-21/4. Jag hoppas att vi blir många som är där då som får möjligheten att diskutera HR-frågor bortom aspekter som hierarkier, titlar och erfarenhetstävlan. Det här måste bara bli framtidens stora HR-happening!

Nedan hittar ni vad andra deltagare skrivit om #HRunconf:

 

Lev väl!

Besatt av Twitter

Twitter är en aldrig sinande ström av tweets, som kan liknas vid statusuppdateringarna på Facebook. Fast ändå inte. Tweets är snabbare, mer i realtid, mer personliga, mer direkta… MER! Twitter och tweets är som Facebook och statusuppdateringar på knark.

Vi som älskar Twitter inser snart att vi måste hitta strategier för att märkas i mängden. Vi vill höras, märkas, få svar och få followers. Det är verkligen inte roligt att Twittra ensam. Den stora grejen med Twitter, för min del, är den enkla och oftast snabba dialogen jag kan ha, d.v.s. samspelet, med andra människor. Men för att ha samspel krävs att hitta tweeps som du känner att du har något gemensamt med. I början kunde jag spendera timmar med sökning, läsning, bedömning av andras twitterfeeds för att se om personen var någon jag hade lust att förknippas med. Inte för att jag var tvungen, utan för att det var så spännande och roligt! Slutligen hittade jag en lista som  underlättade en hel del för mig – tack för det Johannes Sundlo.

Mina nära och kära tackar dig nog ännu mer, skulle jag tro. I min ”Twitter-barndom” var jag nog oartig både en och två gånger. Stefan Lidén beskriver i ett inläggsin blogg hur han fastnar mer i Twitter-feeden #mel2011 än i själva TV-programmet som var utgångspunkten. Det är så lätt hänt att fastna. Tiden har en förmåga att flyga iväg medan man twittrar. ”Jag ska bara svara…” är nog en av mina mest uttjatade kommentarer här hemma.

Well, nu för tiden är jag Twitter-besatt. Så enkelt är det. Det finns inget annat socialt forum jag hellre använder. Sure, jag strö-använder Facebook också, men inte alls i samma utsträckning som Twitter. Om jag vore tvungen att välja mellan dem fick Facebook stryka på foten – helt klart!

 

Säljsekten

Jag har jobbat på The Phone House. Självklart blev jag nyfiken på Dokumet Inifrån-avsnittet Säljsekten#saljsekten ). Jag hann inte se hela programmet, men förstår nog ändå vad SVT ville visa för bild av företaget.

Själv är jag kluven mot The Phone House personalpolitik. Jag var det redan när jag arbetade där som extrasäljare i en av deras butiker under studietiden. Ganska snabbt hade jag en klar bild av att The Phone House inte var företaget jag skulle bli gammal på och det berodde framförallt på att den personalsyn ledningen verkade ha inte alls passade ihop med hur jag ansåg att det borde gå till. Det var mitt val att inte bli långrandig där. Inte deras.

The Phone House är tydliga med vilken arbetskraft de vill ha. Eller fel. The Phone House är tydliga med vilken typ av arbetskraft de inte vill ha. Man är inte bättre än vad den senaste veckans/månadens säljstatistik visar att du är. Håller du inte måttet ser de till att du inte vill vara kvar. Förhoppningsvis ser det annorlunda ut om du arbetat där länge, annars borde inte så många arbeta kvar i flera år, vilket många faktiskt gör. Och trivs. Eller åtminstone vantrivs de inte nog för att leta annan sysselsättning.

För att lyckas med den typ av försäljning som The Phone House (och många andra säljföretag inom elektronikbranschen) jobbar med krävs det att du är något av en adrenalin-junkie. Du måste få dina adrenalinkickar av att ha gjort en bra deal, att ha lyckats övertyga någon om att köpa något de från början inte alls hade tänkt köpa. Av omvärlden kallas det manipulation, i säljyrket kallas det för att måla en tavla. Du måste kunna måla ditt motiv så bra att andra tror att den är äkta. I början av ”Säljsekten” nämns hur mycket pengar rekordsäljare tjänat. Redan här målar företagsledaren, fast den här gången för en blivande anställd istället för en kund.

Rekordsäljare finns alltid, inte bara hos The Phone House, utan hos alla säljfokuserade företag. De säljarna är oftast inte särskilt bra  medmänniskor. De är antagligen manipulativa, ser i stort bara till sin egen och företagets plånbok, de är ofta nonchalanta/otrevliga mot kunder med reklamationsärenden, osv. De här personerna är å andra sidan inte heller anställda för att vara bra medmänniskor, utan bra säljare. Och de lyckas, de där rekordsäljarna.

Alltså. Man kan diskutera fram och tillbaka huruvida ett företag tar sitt ansvar för personalen. Själv upplever jag det som att The Phone House tar bra hand om sina bästa och sina bra säljare/anställda och gärna gör sig av med övriga. Helst så fort som möjligt och ibland på ett på gränsen till oetiskt sätt.

Samtidigt är de tydliga med vilken typ av anställda de vill ha. Jag är en förespråkare av att företagsledningar själva ska få välja ut vilka de vill ha som anställda och att anställningstryggheten på individnivå ibland står i vägen för det. Ju tydligare ett företag är med vad de förväntar sig av individen, desto enklare blir det ju för individen att ta ställning till om det företaget är det rätta.

I mitt fall blev svaret nekande. The Phone House och jag blev inte gamla ihop. Det är helt ok. Inga hard feelings från min sida. Jag ville inte vara där. Jag gick.

Puff

Ibland snubblar jag över riktigt bra inlägg. Minns inte var jag fick tipset att läsa på den här sajten, men gissningsvis var det via Twitter. Känns som att jag får den mesta vettiga information därifrån just nu.

Den här gången var det dessutom en hel inläggsserie! Det är en ”how-to” för småföretagare som vill in och nosa på sociala medier. Många småföretagare har inte tiden eller orken att sätta sig in i de olia alternativ som den sociala världen på webben kan erbjuda dem.

Här finns alltså en lättöverskådlig förklaring i 3 delar:

Sociala Medier för Småföretagare – Del 1

Sociala Medier för Småföretagare – Del 2

Sociala Medier för Småföretagare – Del 3