Det här är min favoritstund på dagen. Jag har insett med åren att inte alla gillar det här med ensamluncher, men jag ser det som en perfekt stund för eftertanke, återhämtning och nya infallsvinklar på någon tankenöt som cirkulerar kring mig.
Visst, jag gillar att ha lunchsällskap oxå, men inte varje dag. Emellanåt vill jag helt enkelt ha möjlighet att få kvalitetstid med mig själv. Lunchtimmen är perfekt för det!
Jag har haft samma profilbild på LinkedIn i ca 2 år. Ibland har jag bytt bild men då använt bilder som varit ännu äldre. Normalt trivs jag inte med att bli ”seriöst fotograferad” för jag är självkritisk som få och tycker sällan jag får till den där optimala minen.
Häromdagen tog jag tag i problemet med mitt utdaterade profilfoto. Jag gjorde mig till, fixade håret, make-upen, klädseln, letade efter ljuset i rummet (en riktig fotograf hade troligen valt ett annat ljus men jag försökte i alla fall), jag poserade, tog massor av selfies och valde den jag upplevde blev den bästa. Ingen blev förstås bra nog i egen mening men jag var i alla fall tillräckligt nöjd för att lägga upp den som profilbild på LinkedIn. i min värld sa den ”jag är trevlig OCH kompetent” Ganska snabbt skrev en vän ”Bra foto” och allt var frid och fröjd.
Ett tag. Senare samma dag sa sambon ”Du kunde väl ha kostat på dig ett leende.”
Ja jo njae, eller jo, jag ler ju liksom i mjugg. Räcker inte det? Mitt svar till sambon höll på att bli ”Men mamma!” för det kändes som en kommentar mamma skulle kunna ha sagt. ”Du är ju så mycket sötare när du ler!”
Ja jo njae eller jo, det är jag ju. Men är det söt jag vill va på LinkedIn. Borde jag inte hellre vilja vara kompetent och stolt?
Nu har det gott ett par dagar. Utan att egentligen mena det tittar jag mer noga på mina kontakters profilbilder. Och de flesta ler, både kvinnor och män. Tjejer ler ännu mer.
Är det leendet som gör bilden? Är det så enkelt att alla bilder blir bra om någon ler? Jag har läst någonstans att våra blickar dras till bilden men personen som ler. Men om alla profilbilder har någon som ler? Blir det tvärtom då?
Hur tänker ni kring profilbilder? Vad vill ni att era bilder ska förmedla? Har ni någon hidden agenda eller tar ni en snabbselfie i farten och slänger ut?
Att jag överanalyserat profilbilden är väl vid det här läget uppenbart tydligt.
I morse läste jag SvD:s artikel om lägre vinst i bolag med kvinnlig VD som störde mig. Även DN har skrivit om resultatet som kommer från en analys gjord av Företagarna.
”Vår analys av lönsamheten i mer än 125.000 företag uppdelade på kvinnliga och manliga vd:ar gav ett entydigt resultat. Företag med kvinnlig vd har 12–17 procent lägre vinstmarginal än företag med manlig vd. Konkret innebär det att företag som leds av kvinnor i genomsnitt har 7,0 procent vinstmarginal medan företag som leds av män i genomsnitt har 8,4 procent. Vinstmarginalen är ett bra jämförelsemått, då det mäter resultatet som ett företag gör innan räntekostnader i förhållande till omsättningen.” (DN)
”Det kan låta som att det är små skillnader, men skillnader i vinstmarginal är så viktiga saker att det kan göra att när någon extern ska investera i ett bolag som går tio procent sämre så väljer man inte det bolaget” (SvD)
”Hon är medveten om att studien kan utnyttjas av personer som inte vill verka för jämställdhet.” (SvD)
”Till dem vill jag säga att jag, som feminist och ledamot i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, är övertygad om att arbetet för jämställdhet måste, för att vara trovärdigt och vinna i längden, bygga på solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon” (DN)
För mig som ser mig som feminist och jämställdhetsivrare är det här problematisk information att ta in. Direkt försökte jag hitta förklaringar till vad som kan utgöra skillnaden i vinstmarginal förutom den där kvinnan på VD-stolen. Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist nämner exempel på troliga orsaker i de bägge artiklarna. Orsakssamband som dessvärre inte är testade eller klarlagda utan blir mer av spekulationer (på tal om att bygga jämställdhetsarbetet på solida fakta). Den jag ställer högst tilltro till själv är:
”Men det kan lika gärna bero på att hur kvinnor och män bemöts i näringslivet.
– Den tradition som vi fortfarande har i affärslivet är att män som möter män bemöts mer lika än vad jag som kvinna bemöts av män. Det tror jag kan ha effekt på förhandlingssituationer, för företag blir det väldigt påtagligt när man gör affärer, säger hon.” (SvD)
Min uppfattning är att kvinnor fortfarande anses vara något av udda fåglar i företagsledningar. Kvinnorna blir sakta, sakta fler i ledningspositioner, men kvinnor är fortfarande en klar minoritet. Därmed tror jag att en kvinnlig VD:s förmåga blir ifrågasatt i högre grad än vad en manlig VD blir vid t.ex. förhandlingar, samarbeten eller upphandlingar. Som vid så många andra tillfällen tror jag att kvinnor även i företagsledningar behöver BEVISA sin förmåga – och gärna excellera – för att nå dit män når enklare. För att män hellre gör business med andra män.
Det är min övertygelse.
Jag är partisk. Jag är kvinna som är övertygad om att även kvinnor har god förmåga nog att hantera VD-positioner. Därför är jag också övertygad om att problemet är strukturellt betonat snarare än bristande kompetens hos alla kvinnor på VD-positioner.
Hur uppfattar ni artiklarna?
För ungefär ett år sedan skrev jag inlägget ”Stigma och mobbing” som fokuserade på den stigmatisering som det innebär att vara mobbad på en arbetsplats.
I en av kommentarerna fick jag ett bra lästips som jag missat. Läste det först idag, men det gör inget för det är fortfarande lika aktuellt:
Inlägget kommer från bloggen Äventyrens Ö där de arbetar med teambuilding. Någon gång i livet hoppas jag att även jag får arbeta med teambuilding. Det var en av mina huvudanledningar till att jag började personalvetarutbildningen – att få hjälpa de arbetsgrupper som inte längre kan hjälpa sig själva. Tills dess läser jag gärna mer om hur arbetet kan gå till i praktiken via Äventyrens Ö. Tack för din positiva feedback och för ditt lästips – Mimmi Dahlström!
När jag läste Svenska Dagbladet till frukost i morse fångade en text från Henrik Ennarts blogg mitt intresse:
Forskare: Myt att äldre minns sämre
Min egen övertygelse när jag hör yngre människor diskutera äldre personers bristande förmåga har varit att det måste vara fel. Därför blev jag glad över att läsa följande:
Bilden av att äldre blir allt mer trögtänkta är väl etablerad. Den har dessutom stöd i många studier.
Men enligt tyska forskare som använt avancerad datasimulering är detta helt fel. Bilden av försämrade kognitiva förmågor beror på felaktigt konstruerade testmetoder som inte tar hänsyn till den enorma mängd information som de äldres hjärnor matat in och hanterar.
Ur ett arbetsgivarperspektiv har äldre personer många fördelar som jag anser väger upp den där ”höga lönen” som en del nämner som negativ sak då det gäller att anställa äldre. Fördelarna är bland annat att de ofta är klara med småbarns-åren vilket innebär få VAB-dagar, de kan även fokusera bättre på sitt arbete eftersom deras barn klarar sig mer själva. Men framförallt har de äldre många gånger något som yngre saknar – Livserfarenhet, arbetslivserfarenhet och en trygg känsla för sina egna pros & cons. Allt gynnar ju arbetsgivaren!
Det är inte utan att jag behöver fundera vidare på: Varför förekommer åldersdiskriminering överhuvudtaget?
Jag var på väg att skicka iväg mina ansökningshandlingar till en tjänst som Personalspecialist vid Sveriges Radios personalavdelning idag. Tills jag hade läst deras annonstext. Här kommer ett citat därifrån:
I rollen som personalspecialist ser vi att du har stor integritet, är trygg i dig själv, kan jobba självständigt och har ett flexibelt förhållningssätt. Du har mycket god samarbetsförmåga och har lätt för att skapa och bibehålla relationer. Vidare vill vi att du som personalspecialist har god analytisk förmåga och ett strukturerat arbetssätt. Du behöver även i rollen ha förmåga att se frågeställningar i ett helhetsperspektiv.
Okeeej…
Jag ska ha stor integritet och vara trygg i mig själv samtidigt som jag ska ha MYCKET GOD samarbetsförmåga och har lätt för att skapa och bibehålla relationer. Hur tänker SR sig att en person som både har integritet och är trygg i sig själv ska bete sig för att inte stöta sig med andra människor någonsin – vilket faktiskt är en sida av att ha just MYCKET GOD samarbetsförmåga och bibehålla relationer?
Vidare söker SR en person som ska kunna arbeta självständigt och FLEXIBELT och samtidigt vara analytisk och STRUKTURERAD. I min värld är flexibilitet motpol till struktur. Tänker jag snett här?
Och deras idé kring analytisk förmåga; SRs variant av analys är att arbeta enskild med analyser, medan jag har intrycket av att analyser blir än bättre om de bollas och stöts och blöts med andra…?
Nej, personalvetare på Sveriges Radio. Ni får inte mina ansökningshandlingar förrän ni själva lärt er skriva en bra annons. Eller åtminstone bestämt er för vad ni faktiskt vill ha. Gärna båda! Den här texten säger mig: ”Tjena vi vill ha en tulipanaros! Vi vet inte vad vi ska med den till men vi har hört att det är bra med såna!”
Jag har fantastiska vänner. Så många, så omtänksamma, så hjälpsamma! Inspirerad av Vargkasks blogginlägg om de personer som förgyller hennes liv, upprepar jag gärna hennes ord – ”Lycka och tacksamhet. Inser hur lyckligt lottad jag är och försöker efter bästa förmåga att ta tillvara stunderna.”
Som inte det vore nog har jag också en underbar sambo som stöttar mig, är mitt bollplank och som hjälper mig se rakt fram när jag själv bara förmår flacka med blicken. Han är värd sin vikt i guld. Vilket jag gladeligen skulle betala, om jag bara lyckades få bukt med min nuvarande akilleshäl, d v s mitt uppstartande av arbetslivet i HR-branschen i Stockholm. Denna HR-metropol där alla vill testa lyckan och få når ända fram.
Hittills har jag arbetat med olika roller inom bemannings- och rekryteringsbranschen. Det finns mycket jag kunde skriva om branschens för- och nackdelar. Jag hoppar över det för det hjälper ingen. Däremot önskar jag gå vidare från den smala delen av HR-branschen för att fortsättningsvis börjar arbeta med bredare HR-arbete.
Så. Ännu ett branschbyte i mitt liv eller i alla fall ett halvt. Det har inte varit lätt att byta bransch tidigare och jag räknar inte med att det ska vara lätt den här gången heller. Å andra sidan är det just utmaningar som engagerar mig. Jag är en av få som blir uttråkad när mitt liv ”rullar på”. Då börjar jag oroa mig för att jag har missat någon viktig avfart på vägen.
Det är december 2013. Jag kostar på mig en speed-sammanfattning av mitt år:
Januari: Arbetssökande – Fick rekryteringsuppdrag där vi alla 5 räknade med förlängning men i slutänden fick 10 konsulter gå hem
Maj: Arbetssökande – jag startade nästan bolag tillsammans med en man jag knappt kände, inom rekrytering i byggbranschen, vi kom dock inte överens om detaljerna
Juni: Arbetssökande – Hjälpte sjuk pappa att flytta med hjälp av flera underbara personer Juli: Arbetssökande – intervjuades av nystartat rekryteringsbolag i Stockholm
Augusti: Arbetssökande – vakade över väldigt sjuk pappa – begravde pappa – fick provanställning hos det nystartade rekryteringsbolaget i Stockholm
December: provanställning avbröts – Arbetssökande.
Kortfattat: Mitt 2013 slutar på samma sätt som det började. Det är ok. Jag är ok. Det är så många bitar i mitt liv som äntligen landat på rätt plats. Jag har ett liv som på många punkter är bättre än någonsin. Det vore nästan oförskämt om mitt arbetsliv kom i ordning samma år som allt annat. Så – jag kan vänta lite till på det. Jag har ändå fullt upp just nu. Med att frottera mig i vänskap och kärlek.
