På prov: Sex timmars arbetsdag

Jag ska villigt erkänna att jag har varit mycket skeptisk till den här idén med att låta personalen arbeta 6 timmar men ändå få betalt för heltid. Min tanke har direkt gått till de småföretagare jag känner och som inte skulle ha råd att betala sin personal mer pengar för mindre utfört arbete/dag hur gärna de än velat. Lite torrt har jag konstaterat att den enda arbetsgivaren som skulle ha råd, eller åtminstone kunna ta sig råd, att förändra sin verksamhet på det viset vore Staten/Landstingen.

Ändå blir jag glad att det numera faktiskt finns ett pilotprojekt där den här idén testas i praktiken. Nu är det alltså dags att se om idealisterna har haft rätt i sin övertygelse om att fler ska få arbete, men arbeta mindre och samtidigt åstadkomma mer. Så här i uppstarten av piloten verkar kostnaden vara överkomlig för aktuellt landsting. Däremot är jag fortfarande skeptisk när det kommer till småföretagen…

Här är sjukhuset som kör sextimmarsdagar

Mölndal

Post-kvinnodagsfunderingar

I morse läste jag SvD:s artikel om lägre vinst i bolag med kvinnlig VD som störde mig. Även DN har skrivit om resultatet som kommer från en analys gjord av Företagarna.

”Vår analys av lönsamheten i mer än 125.000 företag uppdelade på kvinnliga och manliga vd:ar gav ett entydigt resultat. Företag med kvinnlig vd har 12–17 procent lägre vinstmarginal än företag med manlig vd. Konkret innebär det att företag som leds av kvinnor i genomsnitt har 7,0 procent vinstmarginal medan företag som leds av män i genomsnitt har 8,4 procent. Vinstmarginalen är ett bra jämförelsemått, då det mäter resultatet som ett företag gör innan räntekostnader i förhållande till omsättningen.” (DN)

”Det kan låta som att det är små skillnader, men skillnader i vinstmarginal är så viktiga saker att det kan göra att när någon extern ska investera i ett bolag som går tio procent sämre så väljer man inte det bolaget” (SvD)

”Hon är medveten om att studien kan utnyttjas av personer som inte vill verka för jämställdhet.” (SvD)

”Till dem vill jag säga att jag, som feminist och ledamot i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, är övertygad om att arbetet för jämställdhet måste, för att vara trovärdigt och vinna i längden, bygga på solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon” (DN)

För mig som ser mig som feminist och jämställdhetsivrare är det här problematisk information att ta in. Direkt försökte jag hitta förklaringar till vad som kan utgöra skillnaden i vinstmarginal förutom den där kvinnan på VD-stolen. Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist nämner exempel på troliga orsaker i de bägge artiklarna. Orsakssamband som dessvärre inte är testade eller klarlagda utan blir mer av spekulationer (på tal om att bygga jämställdhetsarbetet på solida fakta). Den jag ställer högst tilltro till själv är:

”Men det kan lika gärna bero på att hur kvinnor och män bemöts i näringslivet.

– Den tradition som vi fortfarande har i affärslivet är att män som möter män bemöts mer lika än vad jag som kvinna bemöts av män. Det tror jag kan ha effekt på förhandlingssituationer, för företag blir det väldigt påtagligt när man gör affärer, säger hon.” (SvD)

Min uppfattning är att kvinnor fortfarande anses vara något av udda fåglar i företagsledningar. Kvinnorna blir sakta, sakta fler i ledningspositioner, men kvinnor är fortfarande en klar minoritet. Därmed tror jag att en kvinnlig VD:s förmåga blir ifrågasatt i högre grad än vad en manlig VD blir vid t.ex. förhandlingar, samarbeten eller upphandlingar. Som vid så många andra tillfällen tror jag att kvinnor även i företagsledningar behöver BEVISA sin förmåga – och gärna excellera –  för att nå dit män når enklare. För att män hellre gör business med andra män.

Det är min övertygelse.

Jag är partisk. Jag är kvinna som är övertygad om att även kvinnor har god förmåga nog att hantera VD-positioner. Därför är jag också övertygad om att problemet är strukturellt betonat snarare än bristande kompetens hos alla kvinnor på VD-positioner.

Hur uppfattar ni artiklarna?

Myten om äldres bristande förmåga

När jag läste Svenska Dagbladet till frukost i morse fångade en text från Henrik Ennarts blogg mitt intresse:

Forskare: Myt att äldre minns sämre

Min egen övertygelse när jag hör yngre människor diskutera äldre personers bristande förmåga har varit att det måste vara fel. Därför blev jag glad över att läsa följande:

Bilden av att äldre blir allt mer trögtänkta är väl etablerad. Den har dessutom stöd i många studier.

Men enligt tyska forskare som använt avancerad datasimulering är detta helt fel. Bilden av försämrade kognitiva förmågor beror på felaktigt konstruerade testmetoder som inte tar hänsyn till den enorma mängd information som de äldres hjärnor matat in och hanterar.

Ur ett arbetsgivarperspektiv har äldre personer många fördelar som jag anser väger upp den där ”höga lönen” som en del nämner som negativ sak då det gäller att anställa äldre. Fördelarna är bland annat att de ofta är klara med småbarns-åren vilket innebär få VAB-dagar, de kan även fokusera bättre på sitt arbete eftersom deras barn klarar sig mer själva. Men framförallt har de äldre många gånger något som yngre saknar – Livserfarenhet, arbetslivserfarenhet och en trygg känsla för sina egna pros & cons. Allt gynnar ju arbetsgivaren!

Det är inte utan att jag behöver fundera vidare på: Varför förekommer åldersdiskriminering överhuvudtaget? 

Sveriges Radios tulipanaros

Jag var på väg att skicka iväg mina ansökningshandlingar till en tjänst som Personalspecialist vid Sveriges Radios personalavdelning idag. Tills jag hade läst deras annonstext. Här kommer ett citat därifrån:

I rollen som personalspecialist ser vi att du har stor integritet, är trygg i dig själv, kan jobba självständigt och har ett flexibelt förhållningssätt. Du har mycket god samarbetsförmåga och har lätt för att skapa och bibehålla relationer. Vidare vill vi att du som personalspecialist har god analytisk förmåga och ett strukturerat arbetssätt. Du behöver även i rollen ha förmåga att se frågeställningar i ett helhetsperspektiv.

Okeeej…

Jag ska ha stor integritet och vara trygg i mig själv samtidigt som jag ska ha MYCKET GOD samarbetsförmåga och har lätt för att skapa och bibehålla relationer. Hur tänker SR sig att en person som både har integritet och är trygg i sig själv ska bete sig för att inte stöta sig med andra människor någonsin – vilket faktiskt är en sida av att ha just MYCKET GOD samarbetsförmåga och bibehålla relationer?

Vidare söker SR en person som ska kunna arbeta självständigt och FLEXIBELT och samtidigt vara analytisk och STRUKTURERAD. I min värld är flexibilitet motpol till struktur. Tänker jag snett här?

Och deras idé kring analytisk förmåga; SRs variant av analys är att arbeta enskild med analyser, medan jag har intrycket av att analyser blir än bättre om de bollas och stöts och blöts med andra…?

Nej, personalvetare på Sveriges Radio. Ni får inte mina ansökningshandlingar förrän ni själva lärt er skriva en bra annons. Eller åtminstone bestämt er för vad ni faktiskt vill ha. Gärna båda! Den här texten säger mig: ”Tjena vi vill ha en tulipanaros! Vi vet inte vad vi ska med den till men vi har hört att det är bra med såna!”

tulipana

 

Director of Fun

Nu är alltså tiden här. Tiden då jag inte längre har koll på vad som händer, när framtiden springer ifrån mig och jag står kvar och förundrat står kvar och tänker:

– Vad hände nu?

Häromdagen läste jag Johannes Sundlos inlägg ”Man vet saker. Tror man. – #045 av #blogg100”. Jag läste den och log. För visst är det så, att nästa generation som istället för att födas med silversked i mun nästan föddes med en smartphone i näven kommer driva och utveckla tekniken till nya dimensioner. Och jag log för jag trodde att jag skulle le när den här dagen kom. När jag står och tänker:

– Vad hände nu?

Men nu var det inte ett tekniskt underverk som fick mig att stå och undra. Det var en yrkestitel.

Director of Fun

Enligt min sökning på LinkedIn har 790 personer på LinkedIn nämnt Director of Fun i sin profil. Det är betydligt fler än jag trodde jag skulle hitta. För jag trodde titeln var ny, och kanske till och med en påhittad titel. Men nej, den verkar finnas på riktigt. Nyfiken som jag är började jag googla. Jag hittade bland annat inlägget ”10 Head-scratching Job Titles” hos ere.net där följande rader beskriver en liknande förvirring kring titeln som jag själv går runt med:

As I read through the applicant’s accomplishments and responsibilities, I could see that it was clearly a marketing-type position. It stuck out, just not in a good way.

What may have seemed like a great little thing to have on a business card as an attention-getter had now turned into a liability. Nobody knows what a “Director of Fun” does.

Ok. Jag googlade vidare och hamnade på Minecraft ”Director Of Fun” Interview. Där fick jag mitt svar. Det är en event-planerare. Ok. Så. När jag planerade min förra arbetsgivares mässmonter och andra happenings – var jag en Director of Fun då? När jag och mina kompisar planerar och arrangerar HRunconf är vi alla Directors of Fun hos den ideella föreningen HRunconf då?

Nej. Jag fattar fortfarande inte.

Jag inser nu att så här kommer resten av mitt liv att se ut. Drivna och ivriga 80-och 90-talister kommer hitta på fler roliga och förvirrande nya flashiga titlar som jag kommer ha svårt att placera och förstå. Å ena sidan störs jag av att de yngre inte kan lära sig att använda de ord som redan finns istället för att hitta på nya. Å andra sidan imponeras jag av de yngre generationernas innovativa lösningar på att snirkla sig in på en för dem svåråtkomlig arbetsmarknad.  Det ser ut som om de tagit ett vanligt eventjobb och gjort om det till något betydligt snyggare och bättre. Vare sig vi vill det eller inte så blir det lättare att komma vidare i yrkeslivet med en titel som inneburit huvudansvar för något.

Så. Det är nu det har hänt. Framtiden sprang ifrån mig och jag står här med tanken:

-Vad hände nu?
Men vänta nu …. kanske jag just blev Director of Reflections?

”Ropen skalla ekonomi åt alla”

Minns ni mitt inlägg ”Ekonomer vs personalvetare”? Jag fick en hel del reaktioner på min fråga, främst på HR-timmen på Twitter (som är varje onsdag kl 20-21, använd hashtag #hrsve).

Nu har Magnus Dalsvall beskrivit sin syn på saken i sitt inlägg på HRsociety: ”Ropen skalla ekonomi åt alla”, eller är HR bra som det är?

Behöver jag tillägga att jag håller med honom?

Praktisk kunskap

Varje gång jag sätter mig vid min dator påminns jag om att jag är en person med stor dos teoretisk ideologi och vad jag vill kalla ”sunt förnuft” som i många situationer leder mig rätt på livets snåriga och kvistiga stig framåt. Vad jag också påminns om när jag sätter mig vid min dator är att jag lever med en person som har en stor dos av vad jag saknar – praktiskt kunnande, utövande, erfarenhet.

Bredvid min dator ligger en stor hög med broschyrer, böcker och annan information om hur HR-tjänstemän ska/borde hantera de anställdas löner.

Någonstans i nivå med sjuksköterskornas skri på högre löner i sommar och handels strejkhot gav jag mig in i en diskussion om hur jag tyckte att lösningen borde se ut. Många gånger lyckas jag faktiskt vinna gehör för mina naiva och teoretiska förslag. Att övertyga andra är något jag blivit bra på under mina år som butikssäljare. Jag är så bra på det att jag inte ens funderat över att övertygning är vad jag ofta sysslar med i många av de diskussioner jag hamnar i. Men nu. Här. I det här ämnet. Nä. Det gick inte. Jag hade inget att komma med. Nada. Nicht.

Lagen styr. Praxis styr. IF Metall styr. Jösses. Massor av saker styr svenska lönebildningen.  Ja, förutom teoretisk ideologi och sunt förnuft då. Det funkar inte alls att applicera på svensk lönebildning om jag förstått det hela rätt.

Så. Högen ligger där bredvid min dator och påminner mig om jag måste läsa på för att förstå. Så självklart. Så enkelt. Ändå undviker jag högen. Är lite rädd för att min insikt kommer att bli att ingenting kan förändras, att lönebildningen är vad den är p.g.a. svenska arbetslivets historia, praxis och lagar. Fy sjutton vilken tråkig insikt. Jag lämnar högen åt sitt öde, partiellt bortglömd bredvid min dator…