Rekryteringsbolagens rävjakt efter talangerna

Idag ställde Johannes Sundlo en fråga på Twitter:

Min spontana tanke blev först ”Nej, för sjutton, Facebook är mitt vardagsrum på internet, jag vill inte ha dit mina arbetsgivare såvida jag inte själv har bjudit in dem dit!” Därefter fick jag mer information kring hur och vad @jsundlo hade i tanken. Sen tänkte jag lite till. Vad jag förstår har Academic Work löst det så att kandidater kan hämta upp sin information från Facebook när de registrerar sin användarprofil hos A.W. – d.v.s. en självvald upphämtning av information där A.W. inte ser kandidatens profil utan hämtar bara relevant information så att kandidaten inte behöver fylla i sina uppgifter i CV:t på så många olika ställen. Smart tänkt. Jag gillart!

Men mitt i det där virrvarvet innan, när jag inte hade förstått rätt uppstod följande diskussion mellan mig och @jsundlo:

convers 130108

Är det så? Måste ‘vi’ det? Och vilka är i så fall ‘vi’ – är det rekryteringsbolagen som vill hitta talangerna innan sina konkurrenter som är representerar vi:et eller är det kandidaterna som vill hitta sina nästa arbetsgivare?

Vidare funderade jag på om rekryterings- och konsultbolagen hela tiden söker efter nya kanaler att nå sina kandidater och därför ”nästlar” in sig på de plattformar där kandidater hänger, NÄR och VAR tillåts kandidater då att vara privata och ifred? Är inte risken stor att rekryteringsbolagen i och med det agerandet, med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet till slut tar över och förgör hela kandidat-härligheten som fanns där tidigare?

Det går rykten om att 80- och 90-talister har börjat stänga mer och mer av sina profiler på LinkedIn så att vi = rekryteringsbolag inte ska kunna ringa dem så mycket. Andra rykten cirkulerar som gör gällande att de yngre generationerna inte är lika glada i Facebook nu när deras mammor, pappor, far- och morföräldrar också finns där. Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan nästa stora plattform dyker upp och den lär inte heta vare sig LinkedIn, Facebook/Instagram eller Twitter. Vad den/de än heter vågar jag ändå lova att stället inom kort kommer  att invaderas av många rekyterings- och konsultbolag.

Ibland undrar jag om det inte vore enklare om bolagen arbetade lika hårt med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet för att skapa ett bättre anställningserbjudande. Ett så bra erbjudande att kandidaterna söker sig till dem självmant istället för att bolagen ska behöva bedriva en variant av engelsk rävjakt på sina talangfulla kandidater. Vore inte det en utmanande tanke?

Fox&foxhounds

Facebook – våga vara FEL?

Det här är något som jag jobbar mycket med privat nu. Normalt är jag en person som vill vara till lags, vill vara den som är RÄTT, som gör RÄTT, säger RÄTT, tänker RÄTT. Det är en inbyggd reflex jag har, sen kan det diskuteras var det kommer ifrån, men det släpper jag. Samtidigt som jag är en person som strävar efter perfektion stör jag mig mycket på Facebook-vänners statusuppdateringar där det som sprids är just RÄTT händelser. Statusuppdateringar är det allra tydligaste tecknet på att fenomenet personal branding kommit för att stanna.

Så var det inte när jag började använda Facebook 2006 (eller var d 2007?). Eller i alla fall uppfattade jag det inte så då. Nu – 2011 – har Facebook tappat stinget som jag ser det. Jag går fortfarande in där och kollar läget och konstaterar allt som oftast: ”Ja, fortfarande tråkigt”. Som Facebook fungerar nu ser jag det mestadels som en reklampelare för både företag och privatpersoner.

Själv har jag fått försvara min egen öppenhet på Facebook mer än en gång den senaste tiden. Uppenbarligen använder jag Facebook FEL. Jag har haft en önskan att visa på äkthet och autencitet, har velat fungera som en motpol till den otroligt tillrättalagda och plastiga yta jag själv blir så uttråkad av och irriterad på. Samtidigt väcks ändå frågan: Vill jag verkligen det? Vill jag vara den som går i bräschen för öppenhet och autencitet? Vill jag verkligen vara den som verkar ha en skruv lös, eftersom jag uppenbarligen inte förstår hur Facebook bör användas? Vill jag vara den som anses vara FEL? Hur blir det med mitt egna personal branding-arbete då? Är det värt risken?

Jag lever i en förgången tid. En tid när Facebook var ett vardagsrum. Mitt vardagsrum. Där jag hade kontakt med mina nära vänner och där jag kunde vara mig själv. Den tiden är förbi. Eller. Mitt vardagsrum är fyllt av väldigt många människor nu för tiden. Vilket iofs är ett i-landsproblem utan dess like och dessutom ett ”kärt besvär”. En del känner jag väl och de känner mig väl, andra är bekanta och en del är helt enkelt mer vänners vänner än mina egna vänner. Förr kunde jag skriva statusuppdateringar som var halft ogenomtänkta utan några större risker. Det fungerade just för att det var mina nära vänner som läste. Mina goda vänner som kan mig, mina intentioner, mitt tankesätt – och därmed förstod vad det var jag försökte förmedla även när jag  inte lyckades formulera mig RÄTT.

Alltså. Jag känner att mitt framtida Facebook-användande avkräver mig på en strategi. Vill – alternativt vågar – jag vara FEL? Eller ska jag vara min inbyggda reflex trogen, rätta in mig i ledet och försöka formatera om mig till RÄTT?

 

Besatt av Twitter

Twitter är en aldrig sinande ström av tweets, som kan liknas vid statusuppdateringarna på Facebook. Fast ändå inte. Tweets är snabbare, mer i realtid, mer personliga, mer direkta… MER! Twitter och tweets är som Facebook och statusuppdateringar på knark.

Vi som älskar Twitter inser snart att vi måste hitta strategier för att märkas i mängden. Vi vill höras, märkas, få svar och få followers. Det är verkligen inte roligt att Twittra ensam. Den stora grejen med Twitter, för min del, är den enkla och oftast snabba dialogen jag kan ha, d.v.s. samspelet, med andra människor. Men för att ha samspel krävs att hitta tweeps som du känner att du har något gemensamt med. I början kunde jag spendera timmar med sökning, läsning, bedömning av andras twitterfeeds för att se om personen var någon jag hade lust att förknippas med. Inte för att jag var tvungen, utan för att det var så spännande och roligt! Slutligen hittade jag en lista som  underlättade en hel del för mig – tack för det Johannes Sundlo.

Mina nära och kära tackar dig nog ännu mer, skulle jag tro. I min ”Twitter-barndom” var jag nog oartig både en och två gånger. Stefan Lidén beskriver i ett inläggsin blogg hur han fastnar mer i Twitter-feeden #mel2011 än i själva TV-programmet som var utgångspunkten. Det är så lätt hänt att fastna. Tiden har en förmåga att flyga iväg medan man twittrar. ”Jag ska bara svara…” är nog en av mina mest uttjatade kommentarer här hemma.

Well, nu för tiden är jag Twitter-besatt. Så enkelt är det. Det finns inget annat socialt forum jag hellre använder. Sure, jag strö-använder Facebook också, men inte alls i samma utsträckning som Twitter. Om jag vore tvungen att välja mellan dem fick Facebook stryka på foten – helt klart!

 

Nytt år, ny sysselsättning

För tillfället är jag rätt out of the loop vad gäller vilka diskussioner som hänt i min twitterfeed. Jag har absolut noll koll på vad som händer på Facebook eller LinkedIn. När jag läste ett blogginlägg senast minns jag knappt! Som tur är finns HRSveriges blogg som hjälper mig att få en överblick om vad som sker på HR-sidan av mina sociala medier. Jag gillar framförallt de inlägg som tituleras ”Veckans HR”.

Anledningen till min sociala-medier-frånvaro beror delvis på att jag fått ny anställning. Jag kan numera presentera mig som administratör för en rekryteringsfirma på orten där jag bor. Jag skriver inget företagsnamn än, för jag vet inte hur deras policy för sådant är ännu. De är inte aktiva användare av vare sig LinkedIn eller Twitter. Facebook har jag inte kollat, men gissar att de inte cirkulerar flitigt där heller. Jag kanske kan omvända dem? 😉

Well. Nytt jobb som sagt. På ett företag som jag länge velat få in en fot hos. Det känns för bra för att vara sant, men det är sant. De är väldigt professionella och seriösa i vad de företar sig. Stämningen på kontoret är god och alla beter sig som vuxna människor.

Det är en väldigt stor (och efterlängtad) skillnad från den lekstuga jag kom ifrån. Skriver inte namnet på det företaget heller. Inte i dagsläget i alla fall. Men det har varit äldre, slibbiga herrar, dryga sexistiska skämt (från de äldre herrarna – förstås) och en aktivt nedtryckande ton mot yngre nykomlingar generellt och yngre kvinnliga nykomlingar får akta sig lite extra.

Nu slipper jag det där. Jag kan sluta tänka på att försöka förutse andras nycker och lynniga beteende, nu kan jag fokusera på det jag faktiskt är betald för att göra, mina arbetsuppgifter.

Ovälkomna ord och #volvogate

Det finns vissa ord som får mig att gå i spinn på ett mycket negativt sätt. Några av dem är solidaritet, lojalitet, godtycklighet. Dessa ord används alldeles för ofta i sammanhang där man vill visa makt alternativt att få andra människor att ”rätta in sig i ledet” med hjälp av skam- och skuldeffekter. Jag går varesig igång på maktutövning eller skrämseltaktik.

Igår läste jag ett blogginläggrekryteringsbloggen som påminde mig om dessa ovälkomna ord. Inläggsförfattaren Yvonne Dahlberg fick mig att tappa hakan en bit. Det handlar om de tre personer som fick gå ifrån sina anställningar på grund av en statusuppdatering på Facebook med tillhörande kommentarer. Jag vet inte vad jag häpnade över mest. Att Yvonne inte ansåg att det var något konstigt med att säga upp en anställd p.g.a. en statusuppdatering (som med mina ögon mätt inte ens var särskilt outstanding) eller att hon direkt försvarade Volvo och dess samarbetande rekryteringsbolag utan någon som helst kritisk inställning till företagens handlande.

På sätt och vis kan jag hålla med Yvonne om att illojalitet borde vara grund för uppsägning, men då menar jag upprepade illojalitetsproblem. Samtidig kan ledningsgrupper välja att se såna här utspel som ett tecken på något. Kanske finns det strukturproblem på arbetsplatsen (varav ordvalet ”dårhus” i statusuppdateringen), det kan vara ett tecken på att närmsta arbetschefen inte har kapaciteten att leda gruppen att få rätt saker gjort vid rätt tillfälle, etc. Vad är då bästa lösningen? Att kicka den som belyser ett eventuellt problem eller våga ta en diskussion med densamme? Så mycket självdistans ska väl en chef ändå ha att hon/han vågar ta upp frågan ”vad är det du är missnöjd med?”

Jag vet var jag står.

Nu gissar jag att Yvonne arbetar med just rekrytering på något större bolag som Manpower, Poolia eller liknande. Kanske har den diskussion som verkar uppstått kring att det ev. underlättat för Volvo att  göra sig av med personal snabbt med hjälp av rekryteringsbolag blivit hennes akilleshäl, att det fått henne att reagera istället för att fundera. Eller så är hon  övertygad om att företagen hanterat saken rätt.

Jag kan bara säga att jag inte håller med och att jag förespråkar empati, eftertänksamhet och framförallt kommunikation.