Happyvitamin – Be.Happy

BE HAPPY!

Det är förstås extra viktigt om du är kvinna, fru och mamma. Det är så viktigt att du behöver köpa kapslar som hjälper dig att vara den där lyckliga, fantastiska och morgonpigga superduper-människan som ska klara av att städa hemmet medan man och barn fortfarande sover.

Ni har säkert också sett denna frustrerande TV-reklam. Den visar den morgonpigga mamman med välstajlad tränings-outfit som är på väg ut genom dörren. Hon är så underbart lycklig förstås – för det ska ju kvinnor alltid vara – och mjuk och vänlig. Innan hon fladdrar förbi de nyss uppstigna, dvs mannen och sonen, kysser hon sin son på kinden. Sonen ryggar äcklat undan när mamman vill pussa honom och det ska ju mammor tåla. Ja rent av skratta åt och tralla vidare mot träning och alla andra göromål som mammor måste handha varje dag. Med det där fantastiska colgate-leendet påkllistrat hela dagen.För man och barn vill ju inte behöva se eller umgås med en irriterad, trött och grinig mamma. Någonsin.

Tacka sjutton för att det krävs koffein i de där kapslarna som ska rädda den allsmäktiga kvinnan som hinner med och klarar allt! Dessvärre tror jag inte koffein är tillräckligt för att vanliga kvinnor ska leva upp till denna skeva bild som Happyvitamin målar upp kring hur kvinnor förväntas vara och bete sig.

Först hade jag tänkt lägga till deras reklamfilm här i blogginlägget också, så att ni som missat den själva kan se hur idiotisk den är. Men – Hell no! – att jag tänker hjälpa Happyvitamin att sprida sin nid-bild av kvinnor.

Morgonmänniska = förlegad norm?

För flera år sedan skrev jag ett inlägg om A-människor vs. B-människor. Det inlägget skrev jag alltså för länge sedan och jag har med tiden danats om till mer av en hybridmänniska. Lite A och lite B, dvs anstränger mig hårt för att uppfattas som en A-människa i veckorna för att lagom till helgen go all in och njuta av att vara en B-människa på helgerna.

Än idag ser jag sprickor i vad arbetsgivare önskar när de anställer människor. De vill helst ha människor som fungerar som robotar. Som vaknar och går upp samma tider varje dag. Men när de är vakna ska det vara kreativa och nytänkande. Gärna varje dag mellan kl 8-17. För det är ju så kreativitet fungerar. Verkligen.

Min avslutning på mitt blogginlägg från 2010 var:

Jag förstår varifrån normen om 8-17-människor, dvs A-människor, kommer ifrån, men jag förstår inte varför den normen lever kvar nu när den typ av samhälle som normen grundar sig på är utdöende.

Idag läste jag en artikel i SvD Näringsliv som behandlar samma ämne, nämligen morgonmänniskor vs kvällsmänniskor. Är morgonmänniskor per automatik mer produktiva eller effektiva än kvällsmänniskor? Artikeln hette ”Karriärraketen startar i svinottan”. Som att det vore ett faktum – ”om du inte går upp i svinottan kan du glömma din karriärraket!”

(Det skulle för övrigt vara intressant att veta vilka kriterier SvD Näringslivs författare använt sig av för att bestämma vad som räknas som en karriärraket. Vad som skiljer en vanlig tråkig karriär mot en så mycket häftigare Karriärraket…)

En bit ned i texten. Förlåt mig. Jag menar – en BRA BIT ned i texten kan vi läsa följande kommentar från Samuel West som forskar om kreativitet och organisationspsykologi vid Lunds universitet:

”Att vara morgonpigg är en statusmarkör som går långt tillbaka i tiden, enligt Samuel West.
– Det finns en seglivad föreställning om att den som går upp tidigt har mer disciplin och en högre moral än någon som är vaken till sent på natten. Men vi måste inte längre gå upp klockan fem för att mjölka korna. För de flesta räcker det med att vara på jobbet klockan åtta.”

Tack Samuel.

Men du kunde väl ändå ha sagt klockan nio…?

 

 brokenalarmclock

Stackars, stackars bloggen.

Det måste vara något fel på mig. Jag hittar liksom inte längre tiden till att skriva längre. Det är inte det att jag inte vill. Det är inte det att jag inte hittar inspiration. Men jag har blivit bekväm och än värre – feg.

Jag har gått och blivit sådan där person jag inte förstod tidigare. En sån som inte helt vågar stå upp för mitt kunnande eller mina åsikter i olika frågor. Ni som hängt med mig ett tag vet att den här bloggen startades av en HR-nörd som levde och andades HR-relaterade frågeställningar dagligen. Jag anser mig vara förhållandevis kunnig inom det området. Där vågar jag sticka ut hakan just för att jag vet vad jag skriver om.

Nu för tiden är jag mer aktiv som samhälls… debattör är ett för starkt ord. Men samhälls-tyckare? Jag tycker mycket och ofta. På Twitter. 140 tecken har blivit mitt sätt att uttrycka mig på nu. Ibland har jag fått en ingivelse att skriva blogginlägg om samhällsfrågor jag engagerat mig i på Twitter men upplever genast att jag kan för lite i ämnet för att skriva ett inlägg. Varje gång.

‘So what’ om jag vet/kan för lite? Om jag har fel får väl någon påpeka det till mig? Det brukar gå ganska fort att få veta att något jag skrivit varit felaktigt på internet. Men samtidigt. Vem vill klampa i klaveret offentligt? Bättre att vara tyst kanske? Eller inte?

Vad händer egentligen med en samhällsdebatt där bara de som verkligen kan ett område får uttrycka sin synpunkt?

Jag ställer mig fortfarande frågande till om internet verkligen behöver ännu en blogg som ifrågasätter samhällets normer, strukturer och olater. Än mer ifrågasätter jag om jag är någon som tillför debatten en ny vinkel eller mest bara kommer att trampa runt i andras större fotspår.

Men mest av allt ifrågasätter jag om jag verkligen har ryggrad nog att tydligt stå upp för vad jag tror på och sedan även ta de konsekvenser som kan medfölja? Inte för att jag är extrem i mina åsikter. Men ändå.

question-63916_640

 

Post-kvinnodagsfunderingar

I morse läste jag SvD:s artikel om lägre vinst i bolag med kvinnlig VD som störde mig. Även DN har skrivit om resultatet som kommer från en analys gjord av Företagarna.

”Vår analys av lönsamheten i mer än 125.000 företag uppdelade på kvinnliga och manliga vd:ar gav ett entydigt resultat. Företag med kvinnlig vd har 12–17 procent lägre vinstmarginal än företag med manlig vd. Konkret innebär det att företag som leds av kvinnor i genomsnitt har 7,0 procent vinstmarginal medan företag som leds av män i genomsnitt har 8,4 procent. Vinstmarginalen är ett bra jämförelsemått, då det mäter resultatet som ett företag gör innan räntekostnader i förhållande till omsättningen.” (DN)

”Det kan låta som att det är små skillnader, men skillnader i vinstmarginal är så viktiga saker att det kan göra att när någon extern ska investera i ett bolag som går tio procent sämre så väljer man inte det bolaget” (SvD)

”Hon är medveten om att studien kan utnyttjas av personer som inte vill verka för jämställdhet.” (SvD)

”Till dem vill jag säga att jag, som feminist och ledamot i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, är övertygad om att arbetet för jämställdhet måste, för att vara trovärdigt och vinna i längden, bygga på solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon” (DN)

För mig som ser mig som feminist och jämställdhetsivrare är det här problematisk information att ta in. Direkt försökte jag hitta förklaringar till vad som kan utgöra skillnaden i vinstmarginal förutom den där kvinnan på VD-stolen. Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist nämner exempel på troliga orsaker i de bägge artiklarna. Orsakssamband som dessvärre inte är testade eller klarlagda utan blir mer av spekulationer (på tal om att bygga jämställdhetsarbetet på solida fakta). Den jag ställer högst tilltro till själv är:

”Men det kan lika gärna bero på att hur kvinnor och män bemöts i näringslivet.

– Den tradition som vi fortfarande har i affärslivet är att män som möter män bemöts mer lika än vad jag som kvinna bemöts av män. Det tror jag kan ha effekt på förhandlingssituationer, för företag blir det väldigt påtagligt när man gör affärer, säger hon.” (SvD)

Min uppfattning är att kvinnor fortfarande anses vara något av udda fåglar i företagsledningar. Kvinnorna blir sakta, sakta fler i ledningspositioner, men kvinnor är fortfarande en klar minoritet. Därmed tror jag att en kvinnlig VD:s förmåga blir ifrågasatt i högre grad än vad en manlig VD blir vid t.ex. förhandlingar, samarbeten eller upphandlingar. Som vid så många andra tillfällen tror jag att kvinnor även i företagsledningar behöver BEVISA sin förmåga – och gärna excellera –  för att nå dit män når enklare. För att män hellre gör business med andra män.

Det är min övertygelse.

Jag är partisk. Jag är kvinna som är övertygad om att även kvinnor har god förmåga nog att hantera VD-positioner. Därför är jag också övertygad om att problemet är strukturellt betonat snarare än bristande kompetens hos alla kvinnor på VD-positioner.

Hur uppfattar ni artiklarna?

Lästips – Äventyrens Ö

För ungefär ett år sedan skrev jag inlägget ”Stigma och mobbing” som fokuserade på den stigmatisering som det innebär att vara mobbad på en arbetsplats.

I en av kommentarerna fick jag ett bra lästips som jag missat. Läste det först idag, men det gör inget för det är fortfarande lika aktuellt:

De förtalade och utstötta

Inlägget kommer från bloggen Äventyrens Ö där de arbetar med teambuilding. Någon gång i livet hoppas jag att även jag får arbeta med teambuilding. Det var en av mina huvudanledningar till att jag började personalvetarutbildningen – att få hjälpa de arbetsgrupper som inte längre kan hjälpa sig själva. Tills dess läser jag gärna mer om hur arbetet kan gå till i praktiken via Äventyrens Ö. Tack för din positiva feedback och för ditt lästips – Mimmi Dahlström!

Kvinnligt nätverkande

Jag förstår mig inte på förutsättningarna för kvinnligt nätverkande. Frågan är om jag ens är intresserad av kvinnligt nätverkande. Men jag tror det. Eller trodde.

För ett tag sedan tog jag en första kontakt med ett större kvinnligt nätverk i Sverige och bad om information kring deras verksamhet. Först fick jag inget svar. När jag väl fick det såg jag att mitt mail fastnat i deras spam-filter vilket är intressant. Jag kan väl inte vara den första som kontaktar dem från en jobb-mailadress? Är det till och med så illa att alla förfrågningar till det kvinnliga nätverket som kommer utanför den egna sfären landar i spamfiltret? Förhoppningsvis, och troligen, inte.

Svaret visade sig handla förvånansvärt lite om det kvinnliga nätverket. Däremot ville de att jag skulle skriva om mig själv så de visste var de skulle placera mig då olika nätverksgrupper hade lite olika inriktningar. Fine, tänkte jag och jag skrev ihop några rader om mig själv. Jag var väldigt tydlig – i och med att jag nu fått veta att de hade olika grupper för olika intressen – för jag ville verkligen inte hamna i en grupp som inte tilltalade mig. Hello, mitt nätverkande behöver liksom ändå vara till fördel för mig. Så självcentrerad erkänner jag att jag är.

Så. Jag var tydlig kring flera olika saker. Jag vill gärna umgås med andra kvinnor. Efter att ha flyttat runt en hel del i livet försöker jag nu skapa mig en sfär med likasinnade människor, och då gärna innehållandes fler kvinnor. Jag var också tydlig med att jag bor i en liten lägenhet med sambo och utan barn, därav är jag förhållandevis ointresserad att spendera mina nätverksträffar med att diskutera blöjor, barnuppfostran, heminredning eller byte av kak- och bulldegsrecept. Däremot diskuterar jag gärna samhällets uppgång och fall, politik, företagande/arbetsmarknaden och andra liknande frågor.

Jag har inte fått svar. Det har gått ett par-tre veckor. Och jag är inte förvånad.

Jag märker mer och mer att kvinnor i min närhet mer än gärna pratar om sina fantastiska barn eller en fantastisk soffa de just köpt på ROOM (och nu är jag ute på hal is för jag vet inte ens om ROOM finns längre, eller hur ute det är, men ni fattar vad jag försöker säga) eller propsar på att det här muffinsreceptet är så himla gott ”Du bara måste prova själv!”

Å ja ba…: Eeeh, tack, men nej tack…!

Till syvende och sist upplever jag att det är min förlust. Faktiskt. Jag får – mot min vilja – ett rätt ensidigt nätverk med många män och få kvinnor. Men jag blir uttråkad av att höra andra kvinnor prata om sina barn, sina hem, sina fantastiska män tja, allt annat än om sig själva. Jag vill ju höra dem prata om sig själva, om sina härliga livsöden som fört dem dit de är idag. Vad som fick dem att välja just den utbildningen de valt, just det området de bor i, just det arbete de har idag – allt sånt där som gör dem till sin fantastiska person. Då känns det som ett antiklimax när svaret blir – för att min man sa att det var ett bra område, min man tyckte att det bilmärket var bra, barnen behövde närheten till skolan, arbetet gav mig möjlighet att slippa välja mellan arbete och mina barn (a.k.a. förtroendetid), etc.

Jag är medveten om att jag riskerar att trampa vänner och bekanta på tårna nu. Det är verkligen inte min mening! Det här är bara min reaktion på att män i min omgivning verkar kunna ha familj och hus utan att bara kunna prata om familj och hus. Kvinnorna i min omgivning – not so much (det finns förstås undantag i bägge läger, som alltid!)

Jag får grubbla vidare kring det här. Troligen passar jag bättre i intresse-baserade nätverk… Tråkigt men inte förvånande.

Ointressant bakgrund?

Idag pratade jag med en person som jag just håller på att lära känna. Vi började prata om vår bakgrund. Ni vet, arv och miljö, arv kontra miljö och så vidare. Hen förklarade att hens föräldrar var från annat land och att det får sina följder i hens person. Jag ville förstås inte vara sämre och berättade att mina föräldrar båda var från Sverige.

Mitt huvud blev blankt. Vad var det nu jag ville få sagt med det? Nu var personen jag pratade med en verbalt kunnig person som pratade på om sina föräldrar, sitt liv och några av de vägval hen gjort på vägen.

Själv var mitt eget huvud fortfarande blankt. Jag gick runt med känslan av att ha gjort självmål. Hur kommer det sig att jag är så dåligt insatt i vad det säger om mig att båda mina föräldrar också är födda i Sverige? Säger vår historia och bakgrund överhuvudtaget speciellt mycket om hur vi är som människor idag – just här och nu?

Jag vill svara NEJ. Men är inte övertygad om att jag har rätt då.

I min yrkesroll tittar jag mycket på CV, historik, vad personer valt och gjort för att ta sig fram till där de är idag. Men privat bryr jag mig väldigt lite om vad mina bekanta eller vänner varit med om tidigare i livet. Det som jag prioriterar i mina nära relationer är vad andra och jag själv står för idag. Här och nu. Vilka värderingsgrunder styr dig? Vilka mål har du? Var är du på väg? Vad vill du?

Men det är hur jag fungerar det. Hur fungerar du? Är andra människors historia viktig för dig, och i så fall varför?

 Livets trappa