Vid dagens brunch läste jag Åtgärder ska riva hinder mellan skola och arbetsliv där SvD informerar om Miljöpartiets förslag till hur dessa hinder bör rivas. Min uppfattning är att Miljöpartiet lever i någon form av idealistiskt samhälle. Nedan följer mina spontana funderingar kring vad jag läste:

– Alla unga ska ha haft ett sommarjobb och praktik när de slutar gymnasieskolan, sade Esabelle Dingizian, ungdomspolitisk talesperson för MP, innan hon började beskriva samtliga åtgärder.

OK. Hur gör MP med de unga som har det så bra hemma att de inte behöver arbeta på sommarloven? Ska de individerna då ”tvångsarbeta” under ett par somrar för att MP tycker att ”alla unga ska ha haft ett sommarjobb”? Var ska de unga sommarjobba? Vem ska fixa de arbetstillfällena som krävs? Staten, kommunen, landstingen, företagen? Luddigt värre tycker jag.

På den digra listan står åtgärder för bättre sommarjobb, fler praktikplatser för de unga, handledarutbildning för företag och en entreprenörsutbildning – bland annat. (Se faktaruta.)

Bättre sommarjobb? Vad innebär det? Vem ska bedöma vad som är ett bättre sommarjobb? MP eller den unga som söker sommarjobbet? Eller arbetsgivaren som erbjuder jobbet?

Handledarutbildning bygger ju på att företagen har luft nog i sina organisationer och arbetsgrupper att någon kan avstå sina arbetsguppgifter för att istället vara handledare för nykomna ungdomar. Känns det realistiskt när vi häromdagen kunde läsa att Unionen går ut med kritik mot att allt fler arbetar övertid i för hög utsträckning?

Utbildning i entreprenörsskap? Hmm. Nej. Det här är bara fel. Hur kan du utbilda någon i att vara kreativ, tänka utanför lådan, vara orädd för att gå emot rådande normer och praxis? Hur utbildar vi någon till att vara en risktagare med sitt arbetet och sin affärsidé som främsta hobby i livet? Either you got it or you don’t!

Esabelle Dingizian säger till SvD att det i stort handlar om att öka flexibiliteten i systemet för att på så sätt minska risken för ”inlåsning”. Den punkt hon lyfter först av de tio är just att alla studier måste vara högskoleförberedande:

– Det är viktigt att inte stänga igen dörrarna så tidigt, tycker vi. Man ska kunna välja om senare, vi vet inte hur arbetsmarknaden ser ut, säger hon.

Av samma anledning tycker hon att det är särskilt viktigt att teoretiker också kan bli praktiker:

– Det är också ett sätt att öppna upp och kunna möta den arbetsmarknad som finns. I dag har vi stor inlåsning i skolan.

Också studie- och yrkesvägledningens roll måste tas på större allvar, tycker Esabelle Dingizian.

Ledsen att vara den som spräcker Esabelles idealiska bubbla. ”Inlåsningen” ligger primärt inte i skolsystemet (vilket jag antar är det system hon menar) utan i arbetslivet. Delvis pga den missmatchning som arbetsgivare och rekryterare ständigt arbetar med att upprätthålla, delvis pga den brist på luft som organisationer har idag till följd av idel kostnadsbesparingar under lång tid. Det finns idag inte resurser att utbilda nytillkomna individer på arbetsplatser. De ska helst vara redo att hoppa in från dag ett.

Enligt Dingizian uppfattas de yrkesförberedande utbildningarna många gånger som ”andra klassens gymnasium” av ungdomarna själva.

– Det är ett feltänk hos Jan Björklund. Jag tror att han hade en tanke om att de som inte vill plugga eller inte har bra betyg kan gå där, men det gör att det blir en konstig uppdelning mellan ungdomarna. Vi måste plocka bort den uppdelningen.

Jag skulle vilja ha en källa på den här undersökningen hon halvt hänvisar till med orden ‘”av ungdomarna själva”. Själv var jag så skoltrött vid tid för gymnasium att jag, om jag hade kunnat, gärna hade valt ett tvåårigt program.

Jag ser mycket hellre att vi återtar systemet med KOMVUX. Varför det försvann vet jag fortfarande inte? Optimalt. Folk läste det gymnasium de kände för. Sedan när de blivit äldre och säkrare på vad de ville bli läste många vidare, ofta i kombination med ett väl fungerande yrkesliv. Att tvinga elever att veta vad de ska bli innan de börjar högstadiet för att få rätt nivå på betyg för den utbildning de ska gå i gymnasiet för att sedan hamna rätt på universitet och högskola uppfattar jag som en mild variant på barnmisshandel.

Också studie- och yrkesvägledningens roll måste tas på större allvar, tycker Esabelle Dingizian.

– Den ska hjälpa de unga till de rätta valen och ge bilden av hur det faktiskt ser ut. Så att man inte väljer utifrån sina egna föreställningar.

Saknar ungdomar tillräcklig kunskap om arbetsmarknaden?

– Ja, absolut.

Här är vi faktiskt överens. Ungdomar saknar tillräcklig kunskap om arbetsmarknaden. Det är vanligt att vi väljer mellan yrken vi är bekanta med, som att jag själv började som butikssäljare och min pappa ägde en butik. Så studie- och yrkesvägledningen roll behöver synas mer i skolorna. Det går bra för de som arbetar som studie- och yrkesvägledare i svenska skolorna att gå ut i korridorerna och samtala med sina elever redan imorgon faktiskt!

Ska ungdomar gå mindre på sina drömmar och mer på det som uppfattas realistiskt?

– Det ska vara en kombination. Jag vill inte hindra unga att följa sina drömmar. Men det måste byggas in en idé om entreprenörskap. Man måste förstå att man också ska ha ett jobb. Det ska vara realistiskt, samtidigt som man inte får plocka bort de kreativa ämnena – som vi gjort nu.

Åter igen. Vem gör bedömningen om vad som är realistiskt? MP? Lärare? Studie- och yrkesvägledaren? Föräldrar? Den unga?

Hmm. Plocka bort de kreativa ämnena? Finns inte estetiska programmen kvar längre? Eller är det vissa kreativa ämnen som Esabelle menar och vilka år de i så fall?

I mina ögon uppfattar jag en önskan från MP att stöpa alla individer i samma form. Vad MP missar är att vi individer är olika. Hur tänker MP tillmötesgå de unga individernas olikheter i de här förslagen? Det framgår inte alls vad jag kan se, och det skrämmer mig mer än de hinder som idag finns mellan skola och arbetsliv.