Från hunddagis till aktiv dödshjälp

En lugn lördagsmorgon. Ja tack. Jo tjena.
Det gick rätt bra tills min sambo tog upp mobilen och loggade in på Twitter och läste upp följande tweet för mig:

 

Min sambo och jag började diskutera att vi i Sverige har en spännande prioritering av vad som är viktiga nyheter. 20 000 skadade ryssar är uppenbarligen inte särskilt viktiga för oss i Svealand, men att våra hundar inte får tillräckligt med dagsljus – det är viktiga grejer!!

Tänk om jag kunde ha slutat tänka där. För då var jag fortfarande rätt lugn och glad i sinnet med en mer ”ruskar-på-huvudet-åt-vår-galenskap”-känsla. Men icke. Min hjärna vandrade glatt vidare i tankestigar och jag satt och raljerade över att det är intressant hur vi människor är så mycket bättre på att visa medmänsklighet mot våra husdjur än mot våra medmänniskor. Hundar ska ha X antal fönster medan husse och matte är och arbetar i byggnader där fönster ibland saknas. Därifrån var det farligt nära till ämnet aktiv dödshjälp.

Det är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har som bekant en kroniskt sjuk pappa som ständigt blir sämre och någon hjälp i form av mediciner finns inte längre att få. Bromsmedicinerna bromseffekt har avtagit drastiskt. Jag önskar inte på något sätt livet ur min pappa. ÄNNU. Han har fortfarande många år kvar där han kan njuta av socialt umgänge, le när vi berättar om händelser och minnen. Men det kommer att komma en tid när både hans hjärna och kropp slutat fungera men de inre organen envist fortsätter att arbeta. När den tiden kommer tror jag verkligen att jag kommer att önska att det åtminstone fanns alternativ.

Alternativ till aktiv dödshjälp är något som Bitte Assarmo skrivit om i sitt inlägg Aktiv dödshjälp är inte ett alternativ.

Jag började läsa med ett öppet sinne, för jag vill verkligen förstå både förespråkare och motståndare i den här frågan. Den är komplex och det finns många svåra moment vad gäller NÄR är någon tillräckligt dålig, VEM ska ta beslutet, SKA det finnas rätt till överklagan, VILKA bör tillfrågas innan, mm. Men jag vill att frågan utreds. Jag vill som sagt att möjligheten till aktiv dödshjälp, i någon form, ska införas på sikt. Efter en gedigen utredning. Förstås.

Tyvärr är Bitte i mina ögon för arrogant och naiv i sin text.

Som om människor i Sverige på 2000-talet skulle vara hänvisade till pinor och plågor för att de har en livshotande sjukdom. I själva verket har Sverige på 2000-talet alla möjligheter att ge patienter något som är betydligt mer humant och civiliserat än dödshjälp, nämligen livshjälp.

Och det är det som är det verkligt skrämmande: att det talas så lite om just livshjälp. Att de som påstår sig värna människors värde, människors rätt att bestämma över sitt eget liv, verkar helt främmande för att faktiskt hjälpa människor istället för att döda dem.

Redan i sitt tredje stycke visar hon tydligt att hon missförstått vad frågan handlar om, som jag ser det. Jag som påstår mig värna om människors värde är inte intresserad av ett ”antingen eller”-resonemang. Jag är inte intresserad av att alla sjuka människor ska till avrättning, utan att passera gå. Det jag vill är att det ska finnas olika alternativ!!

Vi har alternativ när det gäller våra husdjur. Yes we do! När vår älskade lilla fyrbenta vän blir svårt sjuk, och inget hjälp går att ge, då får vi ALTERNATIVET att ta hem vår älskling och låta hen dö i hemmets sköna, trygga miljö ELLER avliva hen på sjukhuset med hjälp av en medicinsk expert (veterinär) och med de nära samlade.

Hittills har jag inte fått ett tillfredsställande argument för varför samma möjligheter inte kan appliceras på människoliv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s