Kvinnligt nätverkande

Jag förstår mig inte på förutsättningarna för kvinnligt nätverkande. Frågan är om jag ens är intresserad av kvinnligt nätverkande. Men jag tror det. Eller trodde.

För ett tag sedan tog jag en första kontakt med ett större kvinnligt nätverk i Sverige och bad om information kring deras verksamhet. Först fick jag inget svar. När jag väl fick det såg jag att mitt mail fastnat i deras spam-filter vilket är intressant. Jag kan väl inte vara den första som kontaktar dem från en jobb-mailadress? Är det till och med så illa att alla förfrågningar till det kvinnliga nätverket som kommer utanför den egna sfären landar i spamfiltret? Förhoppningsvis, och troligen, inte.

Svaret visade sig handla förvånansvärt lite om det kvinnliga nätverket. Däremot ville de att jag skulle skriva om mig själv så de visste var de skulle placera mig då olika nätverksgrupper hade lite olika inriktningar. Fine, tänkte jag och jag skrev ihop några rader om mig själv. Jag var väldigt tydlig – i och med att jag nu fått veta att de hade olika grupper för olika intressen – för jag ville verkligen inte hamna i en grupp som inte tilltalade mig. Hello, mitt nätverkande behöver liksom ändå vara till fördel för mig. Så självcentrerad erkänner jag att jag är.

Så. Jag var tydlig kring flera olika saker. Jag vill gärna umgås med andra kvinnor. Efter att ha flyttat runt en hel del i livet försöker jag nu skapa mig en sfär med likasinnade människor, och då gärna innehållandes fler kvinnor. Jag var också tydlig med att jag bor i en liten lägenhet med sambo och utan barn, därav är jag förhållandevis ointresserad att spendera mina nätverksträffar med att diskutera blöjor, barnuppfostran, heminredning eller byte av kak- och bulldegsrecept. Däremot diskuterar jag gärna samhällets uppgång och fall, politik, företagande/arbetsmarknaden och andra liknande frågor.

Jag har inte fått svar. Det har gått ett par-tre veckor. Och jag är inte förvånad.

Jag märker mer och mer att kvinnor i min närhet mer än gärna pratar om sina fantastiska barn eller en fantastisk soffa de just köpt på ROOM (och nu är jag ute på hal is för jag vet inte ens om ROOM finns längre, eller hur ute det är, men ni fattar vad jag försöker säga) eller propsar på att det här muffinsreceptet är så himla gott ”Du bara måste prova själv!”

Å ja ba…: Eeeh, tack, men nej tack…!

Till syvende och sist upplever jag att det är min förlust. Faktiskt. Jag får – mot min vilja – ett rätt ensidigt nätverk med många män och få kvinnor. Men jag blir uttråkad av att höra andra kvinnor prata om sina barn, sina hem, sina fantastiska män tja, allt annat än om sig själva. Jag vill ju höra dem prata om sig själva, om sina härliga livsöden som fört dem dit de är idag. Vad som fick dem att välja just den utbildningen de valt, just det området de bor i, just det arbete de har idag – allt sånt där som gör dem till sin fantastiska person. Då känns det som ett antiklimax när svaret blir – för att min man sa att det var ett bra område, min man tyckte att det bilmärket var bra, barnen behövde närheten till skolan, arbetet gav mig möjlighet att slippa välja mellan arbete och mina barn (a.k.a. förtroendetid), etc.

Jag är medveten om att jag riskerar att trampa vänner och bekanta på tårna nu. Det är verkligen inte min mening! Det här är bara min reaktion på att män i min omgivning verkar kunna ha familj och hus utan att bara kunna prata om familj och hus. Kvinnorna i min omgivning – not so much (det finns förstås undantag i bägge läger, som alltid!)

Jag får grubbla vidare kring det här. Troligen passar jag bättre i intresse-baserade nätverk… Tråkigt men inte förvånande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s