Det måste vara något fel på mig. Jag hittar liksom inte längre tiden till att skriva längre. Det är inte det att jag inte vill. Det är inte det att jag inte hittar inspiration. Men jag har blivit bekväm och än värre – feg.

Jag har gått och blivit sådan där person jag inte förstod tidigare. En sån som inte helt vågar stå upp för mitt kunnande eller mina åsikter i olika frågor. Ni som hängt med mig ett tag vet att den här bloggen startades av en HR-nörd som levde och andades HR-relaterade frågeställningar dagligen. Jag anser mig vara förhållandevis kunnig inom det området. Där vågar jag sticka ut hakan just för att jag vet vad jag skriver om.

Nu för tiden är jag mer aktiv som samhälls… debattör är ett för starkt ord. Men samhälls-tyckare? Jag tycker mycket och ofta. På Twitter. 140 tecken har blivit mitt sätt att uttrycka mig på nu. Ibland har jag fått en ingivelse att skriva blogginlägg om samhällsfrågor jag engagerat mig i på Twitter men upplever genast att jag kan för lite i ämnet för att skriva ett inlägg. Varje gång.

‘So what’ om jag vet/kan för lite? Om jag har fel får väl någon påpeka det till mig? Det brukar gå ganska fort att få veta att något jag skrivit varit felaktigt på internet. Men samtidigt. Vem vill klampa i klaveret offentligt? Bättre att vara tyst kanske? Eller inte?

Vad händer egentligen med en samhällsdebatt där bara de som verkligen kan ett område får uttrycka sin synpunkt?

Jag ställer mig fortfarande frågande till om internet verkligen behöver ännu en blogg som ifrågasätter samhällets normer, strukturer och olater. Än mer ifrågasätter jag om jag är någon som tillför debatten en ny vinkel eller mest bara kommer att trampa runt i andras större fotspår.

Men mest av allt ifrågasätter jag om jag verkligen har ryggrad nog att tydligt stå upp för vad jag tror på och sedan även ta de konsekvenser som kan medfölja? Inte för att jag är extrem i mina åsikter. Men ändå.