För mig är det av yttersta vikt att yttrandefriheten i Sverige ska få vara intakt. Det har kommit upp till ytan väldigt tydligt i och med hur starkt jag har reagerat när jag läser om Youtubes nedstängningar av olika kanaler. Tidigare kom rapporter om samma beteende från Facebook, Twitter och Google. På ett sätt är det kanske inte så märkligt att internet börjar regleras allt mer. Det har funnits i många år nu och olika staters och staters politikers och tjänstemäns långa fingrar börjar nästla sig in även dit för att kontrollera, manipulera och förbjuda saker.

Å andra sidan. Jag gillar internet med sitt öppna och tillåtande format. Ja, jag skriver tillåtande, för det har det varit tidigare och jag har inte råkat ut för vare sig trakasserier, förföljelse eller annat skräp som jag förstått är vardag för många andra. Tack och lov för det!  Men eftersom jag personligen haft mest positiva erfarenheter av internet, fram till någon gång under 2013, då jag upplevde att tonen på framförallt Twitter spårande ur i samband med valrörelsen inför valet 2014, känner jag sorg över att reglering nu sker, även om jag förstår varför det går mer och mer åt det hållet.

Tillbaka till yttrandefriheten. Jag upplever att det finns förvånansvärt många människor som inte verkar inse att den ständigt är under hot/utmaning och att det finns krafter i samhället som anser att den inte längre är helt nödvändig. Eller åtminstone verkar det inte så viktigt längre att den gäller alla. Det viktigaste verkar vara att den gäller ”mig och de som tänker och tycker som jag”. Det är ju just det som är det kniviga med yttrandefrihet. Den behöver få gälla alla – även de som inte tänker som jag gör. Annars är det ju inte yttrandefrihet.

Christer Sfeir beskriver det bra i en tweet:

Upplever ibland, rätt eller fel, att det råder sanktionerad yttrandefrihet i Sverige då endast majoritetens yttrandefrihet får utgöra normen…

— Christer Sfeirكريستر (@ChristerSfeir) August 7, 2019

– Vadå då, håller du med rasister, nynazister, fascister, etc eller?
Denna fråga kommer direkt på sociala medieplattformar när man försöker gå in i diskussion kring detta med yttrandefrihet. För mig visar den frågan hur dåligt insatt personen ifråga är i betydelsen av begreppet och dess funktion. Hur förklarar jag eller någon annan för en person som inte förstår begreppet yttrandefrihet varför det är viktigt att det ska få finnas kvar?

Den senaste tiden har jag (och nog många med mig) tittat på HBO:s serie The Handmaid’s Tale. Om du inte sett serien ännu kan jag rekommendera två bra sidor att läsa mer om den för att få sammanhang:
http://www.politism.se/genusfolket/hanna-gustafsson-de-tva-formerna-av-frihet-i-the-handmaids-tale/

https://www.ingridochmaria.se/2019/07/07/analys-handmaids-tale-i-verkligheten-har-ingenting-med-trump-att-gora/

Varje gång jag ser ett avsnitt så mår jag fysiskt illa av den totalitarism som spelas upp. I serien är fokus på extrem kristendom som tagit över landet Gilead (USA), men för mig skulle serien lika gärna kunna handla om/utspela sig i forna Sovjetunionen, DDR eller nutida IS-styrda områden.

Jag slås alltför ofta av att jag drar paralleller till denna serie när jag läser om hur vi ser på yttrandefriheten här i Sverige och Europa, hur den s.k. åsiktskorridoren känns kvävande för de som ser sig själva som oliktänkande utifrån normen i samhället, etc. Normen förmedlas vanligtvis av gammel-media och dess journalister samt politiker, artister och numera alla på sociala medier och olika bloggar. Med tanke på hur många olika kanaler vi har att tillgå idag kunde en ju tro att det skulle tillåta diversifiering i tankegods, idéer och förslag på lösningar till olika samhällsproblem. Men just nu upplever jag snarare en likriktning. De flesta tänker lika (eller förmedlar åtminstone liknande budskap) och de som inte är med dem är emot dem. Och de som är emot dem ska givetvis tystas – vanligtvis genom förnedring, förlöjliganden eller brunsmetning (rasist/fascist/nazist-stämpling).

Som jag ser det är tystnaden från oliktänkande något av det farligaste som finns. När människor inte längre ifrågasätter rådande norm, hur tror vi att våra samhällen ska utvecklas och bli bättre då? Om vi inte får prata om problemen i samhällen, hur ska vi då nå några vettiga lösningar?

Än så länge är ordet fortfarande förhållandevis fritt i Sverige men jag upplever en krypande känsla av att man smyger fram med något av en våt filt över yttrandefriheten, lite som ”de små stegens revolution”. Det skrämmer mig. Men. Det är i alla fall så pass fritt ännu att jag kan skriva det här inlägget utan att pryglas eller hamna i fängelse. I landet Gilead i The Handmaid’s Tale hänger de människor offentligt som gått emot regimen/etablissemanget.  Sedan hängs liken upp vid en vägg för allas beskådan. Här hänger vi bara ut folk på våra egna eller andras virtuella väggar på social media…