Politik är inte lätt att skriva om, upplever jag… Det finns alltid någon som tycker att jag har fel, att jag inte har hela bilden, att jag inte har förstått vad det hela ”verkligen handlar om”. Så jag har under lång tid försökt att låta bli att skriva om politiska händelser, även om inspirationen kickat igång då och då. Men TSgate får mig ändå att ge mig in i debatten, för den är i mina ögon allvarlig. Samtidigt inser jag att båda lägren (dvs både höger/blå och vänster/röd) har sina poänger.

Jag ämnar inte hävda att jag har alla svar. Långt ifrån. Det här är snarare ett försök för mig själv att reda ut vad jag tänker. Kanske finns det fler som tänker som jag…?

På Twitter, där jag oftast yttrar mina politiska åsikter, var jag långt ifrån först på bollen. I början utgick jag ifrån att det här skulle utveckla sig till ännu en ”höna av en fjäder”-debatt som så mycket annat varit sedan valet 2014. Det är ju lite grejen med minoritetsregering, mycke snack – lite verkstad. Men så började jag ändå ana oråd. Den där Maria Ågren hade ju verkligen givit ut (i mina ögon) otroligt känslig information till främmande människor i andra länder. Det kunde väl ändå inte vara på riktigt…? Det måste väl ändå vara vår hederliga gammelmedia som vinklar det tokigt? Så där som vi blivit vana vid att de gör….?

Vi alla som arbetat i normala arbeten med uppgifter som ändå rör PUL vet ju att det är viktigt att hålla koll på människors integritet, att inte ge ut eller ens spara för mycket information. Hur kan en GD för en myndighet, som troligen sparar otroligt mycket mer information om varje person i sina system, inte ha insikten om att det rör sig om otroligt känslig information…?

Som jag ser det är det så många saker som inte stämmer i den här situationen. Så mycket dubbelspel, så många frågetecken, så många mörkanden, så många ministrar som vill försvara sig/rädda sig själva, så stor opposition som vill vinna politiska poänger… en oberoende granskning vore mycket välkommet. Visst. KU-anmälningarna haglar och de kommer göra en bedömning om vilka som gjort lagbrott och inte. Men det etiska? Vem/vilka bedömer vad som borde ha gjorts utifrån ett etiskt perspektiv?

Å andra sidan. Etik. Vem håller på med etik nu för tiden? För att veta vad som vore etiskt bra beslut behöver vi som land erkänna att vi har värderingar. Men det har vi väl inte längre? För värderingar kan verka kränkande för de människor som inte delar dem. Så rent politiskt uppfattar jag att vi i Sverige inte har några gemensamma värderingar. Däremot har Socialdemokraterna en hel drös av egna värderingar som delas av deras väljare… Ca 27,3 % av befolkningen. De flesta väljarna i Sverige delar alltså inte Socialdemokraternas värderingskarta, hur den än må se ut. Det är i mina ögon problematiskt.

Så. S meddelade den 27/7 vid en presskonferens att Johansson och Ygeman byts ut, Hultqvist stannar. Mer om S motiv till det kan du läsa här. Det argument som jag faktiskt tyckte var skäligt igår när jag hörde Löfven prata på presskonferensen var att Sverige har stora säkerhetspolitiska utmaningar framöver och EU likaså. Så här en dag senare och massvis med lästa tweets  från höger och vänster har jag ändrat mig. Jag har svårt att tro att det svenska försvarsarbetet helt slutar fungera bara för att Hultqvist inte längre sitter på sin position.  Vad händer i så fall om Hultqvist blir sjukskriven i längre perioder eller än värre, dör…? Skulle stupröret vara så känsligt att Sveriges försvarspolitik helt havererar för att någon annan tar över…? Jag skulle inte tro det.

Hultqvist må inte ha haft en roll som officiellt KRÄVDE att han skulle VB:a information vidare till Statsministern, men i mina ögon BORDE han ändå ha valt att göra det. Han hade informationen, Statsministern hade behövt den, så varför sa han inget? Vilka är Hultqvists motiv till att han inte borde meddelat Löfven? Mer än att hans roll egentligen inte krävde det, menar jag? Hur kan en ett statsråd ha en så kortsiktig syn, det luktar lite ”det stod inte i min arbetsbeskrivning, därför har jag inte gjort något fel” över det hela. Den attityden kan väl vara befogad på lägre nivåer, men nej. I mina ögon håller den inte för ett statsråd.

Sen kommer förstås en följdfråga på det här. Om Hultqvist kunde tycka att det var en god idé att undanhålla denna typ av information från Statsministern, vilken annan typ av information kommer han att undanhålla framöver? Det är ju det som är kruxet med förtroende…

Samtidigt. Jag kan ärligt meddela att Hultqvist är en av de få statsråd i S regering som jag haft förtroende för i sin roll fram tills nyss. Det finns många inom oppositionen som tycker att han bör få sitta kvar just därför. ”For old times sake”. Jag upplevde något liknande igår när jag lyssnade på S presskonferens. Men efter ett evigt vägande fram och tillbaka landar jag i principer. Och till viss del i vad som verkar rimligt. Om två andra statsråd frivilligt avgått/uppmanats att avgå (jag vet, det hävdas att de avgått frivilligt, jag bara köper det inte) för att de undanhållit information från Statsministern, varför ska inte den tredje gå samma väg? För att vi gillar honom? För att han tidigare varit bra? För att han ger ett sympatiskt intryck? För att han eventuellt lyckas vara en ulv i fårakläder?

Är det inte det som satt regeringen i den här soppan från början? För att det pågått en hel del s.k. vänskapskorruption (vilket inte är ett dugg snällare ord än korruption) där Löfven m.fl. valt partikompisar snarare än människor med rätt kompetens…? I och med att jag själv arbetat inom rekrytering och interim uthyrning av arbetskraft har jag länge funderat kring hur tillsättningar i staten, på myndigheter, kommuner och i landsting går till. Ledare som misslyckats på sina tidigare poster får allt som oftast en ny fin titel inom något år. Som om de premieras för att misslyckas. ”Testa gärna igen, funkar det inte har vi nya roller för dig, till slut ska vi nog hitta rätt åt dig”. Jämför det med en egen företagare som gått i konkurs, och som sedan försöker söka sig ett nytt jobb efter det… I privata näringslivet ses inte misslyckanden med lika blida ögon. På gott och ont i och för sig. Näringslivet kan vara onödigt hårt ibland, ”Survival of the fittest”…

Förvånansvärt nog sammanfattar Jan Björklund (!!) mina funderingar på ett bra sätt här: