Det finns så mycket som spårat ur i den här veckans nöjesfält där SD, SL och Östermalmstorg varit huvudsakliga attraktioner. Många är vi som förfärats över idén att ordet inte längre är fritt och lika många är de som tycker att det är helt ok att inskränka den friheten.

I början var jag en stillsam Twitter-följare av debatten som pågick och väntade med spänning på mina tweeps info i frågan. Men när jag vaknade i morse fanns bara en gnagande känsla av nederlag kvar. Ingen vinner nämligen. Den ena sidan dumförklarar den andra som i sin tur dumförklarar sina motståndare tillbaka.

Jag anar att vänster-aktivister tycker att de vann något när de idag nåddes av information att SD:s reklamaffischer tas ned p g a den säkerhetsrisk som nedtagandet av affischerna skulle kunna dra med sig. Det enda gruppen aktivister egentligen vann var en indirekt dumförklaring från SL som tydligen anser vänster-aktivister inte vara tillräkneliga nog att ta ned affischer utan att ramla ned och slå sig. Som små barn. Som de små, kortsiktiga barn de gärna vill uppvisa sig vara. Om och om igen.

Jag vill även poängtera att nedtagandet av affischer på inget sätt tar bort alla de personer i Sverige som väljer att rösta på ett parti som SD. Alla de människorna finns kvar med sina åsikter och synvinklar på saker även om vänster-grupper tar bort affischer. Så vad ska de ta bort nästa gång? Människors förmåga att tänka självständigt, att skapa sig en egen uppfattning? Bunta ihop och slå ihjäl oliktänkande så att de försvinner?

Efter veckans karusellåkning har bara en sak blivit tydligt för mig. Jag inser en liten del av varför kommunism oftast, om inte alltid, slutar i diktatur och massgravar…