Ibland snubblar jag på inlägg på konton på IG som får mig att tänka till lite extra. Denna gången var det ”en.dos.adhd” på IG som hade lagt ut denna bild/text:

Det ligger en del i det här. Jag känner delvis igen mig själv. Ännu mer från när jag var yngre. Allt som oftast hade jag olika projekt som antingen skulle färdigställas (äntligen!), eller påbörjas (eftersom jag inte hann innan semestern) eller både startas och bli klart (för vem vet när jag får tid/ork att göra det sen). Så, ja – 4 veckor semester går snabbt åt då. Allt för många gånger genom livet har jag kommit tillbaka till jobbet efter semester för att ”vila upp mig”…

Men så läste jag den där texten nu och kände, att nej, jag håller faktiskt inte på sådär längre. Ju äldre jag har blivit, och mer insatt i vad jag behöver, desto lugnare har mina lediga dagar blivit. Mannen och jag försöker hitta en skön mix av tid då vi gör saker, reser, mm men även en del dagar då vi ger oss möjlighet till sovmorgon, spontana infall och lite slö-tid helt enkelt. Uppenbarligen har jag lärt mig något.

Sen ska min man ha stor del av äran här, han har lärt sig vad vi behöver, han är den som sätter planer och ser till att vi håller dem. För han både uppskattar att ha koll och är bra på det. Och jag… Ja, jag har ADHD. Jag säger inte att jag inte kan, är faktiskt rätt så bra på att planera och strukturera när jag sätter den sidan till. Jag är gärna med och tycker, tänker, planerar – faktiskt. Men att hålla mig till planen sen… Nja. Där krävs det en make som stöd och pushning.

Min Adhd-hjärna är för den delen inte tyst och lugn inför/under semesterdagar. Den matar mig ständigt med nya små idéer som ”vore bra om vi gjorde nu när vi ändå har tid över”. Dvs semester. Men det är ju just det. Om jag startar alla de där små initiativen nu så blir semestern full. Så jag motar infallen. Hälsar min hjärna ”tack, men nej tack”. Ca en miljon ggr/dag. Så tröttsamt. och samtidigt givande att inse att jag lyckas bromsa en del infall numera (en del smiter dock igenom). Jag tackar mindfulness-övningar för den positiva bieffekten. 🙂

Jag har arbetat så väldigt mycket med mig själv de senaste åren. Så mycket att jag börjar känna mig redo för en paus. Att ”platåa” en stund. Låta mig själv bara vara där jag är i livet just nu,

Det tar ju mycket energi, det här självbearbetandet. Det har varit tungt, motigt, tjatigt, gnälligt, ledsamt, sorgligt och alldeles, alldeles underbart…! Det är en märklig insikt att gå runt med, den att livet i vissa delar kan vara så himla motigt, och samtidigt i andra delar förvånansvärt ljust, inspirerande och kärleksfullt. De senaste 10 åren av min existens har varit så där dubbelbottnad. Känner mig ovanligt klok då jag fått insikten om att livet sällan är antingen eller, dvs antingen tungt och mörkt eller lätt och ljust… Utan att det snarare är både och. Hårt och Kärleksfullt. Tungt och Lätt. Tråkigt och Inspirerande. Mörkt och Ljust. Kallt och Varmt.