Jag har jobbat på The Phone House. Självklart blev jag nyfiken på Dokumet Inifrån-avsnittet Säljsekten ( #saljsekten ). Jag hann inte se hela programmet, men förstår nog ändå vad SVT ville visa för bild av företaget.

Själv är jag kluven mot The Phone House personalpolitik. Jag var det redan när jag arbetade där som extrasäljare i en av deras butiker under studietiden. Ganska snabbt hade jag en klar bild av att The Phone House inte var företaget jag skulle bli gammal på och det berodde framförallt på att den personalsyn ledningen verkade ha inte alls passade ihop med hur jag ansåg att det borde gå till. Det var mitt val att inte bli långrandig där. Inte deras.

The Phone House är tydliga med vilken arbetskraft de vill ha. Eller fel. The Phone House är tydliga med vilken typ av arbetskraft de inte vill ha. Man är inte bättre än vad den senaste veckans/månadens säljstatistik visar att du är. Håller du inte måttet ser de till att du inte vill vara kvar. Förhoppningsvis ser det annorlunda ut om du arbetat där länge, annars borde inte så många arbeta kvar i flera år, vilket många faktiskt gör. Och trivs. Eller åtminstone vantrivs de inte nog för att leta annan sysselsättning.

För att lyckas med den typ av försäljning som The Phone House (och många andra säljföretag inom elektronikbranschen) jobbar med krävs det att du är något av en adrenalin-junkie. Du måste få dina adrenalinkickar av att ha gjort en bra deal, att ha lyckats övertyga någon om att köpa något de från början inte alls hade tänkt köpa. Av omvärlden kallas det manipulation, i säljyrket kallas det för att måla en tavla. Du måste kunna måla ditt motiv så bra att andra tror att den är äkta. I början av ”Säljsekten” nämns hur mycket pengar rekordsäljare tjänat. Redan här målar företagsledaren, fast den här gången för en blivande anställd istället för en kund.

Rekordsäljare finns alltid, inte bara hos The Phone House, utan hos alla säljfokuserade företag. De säljarna är oftast inte särskilt bra  medmänniskor. De är antagligen manipulativa, ser i stort bara till sin egen och företagets plånbok, de är ofta nonchalanta/otrevliga mot kunder med reklamationsärenden, osv. De här personerna är å andra sidan inte heller anställda för att vara bra medmänniskor, utan bra säljare. Och de lyckas, de där rekordsäljarna.

Alltså. Man kan diskutera fram och tillbaka huruvida ett företag tar sitt ansvar för personalen. Själv upplever jag det som att The Phone House tar bra hand om sina bästa och sina bra säljare/anställda och gärna gör sig av med övriga. Helst så fort som möjligt och ibland på ett på gränsen till oetiskt sätt.

Samtidigt är de tydliga med vilken typ av anställda de vill ha. Jag är en förespråkare av att företagsledningar själva ska få välja ut vilka de vill ha som anställda och att anställningstryggheten på individnivå ibland står i vägen för det. Ju tydligare ett företag är med vad de förväntar sig av individen, desto enklare blir det ju för individen att ta ställning till om det företaget är det rätta.

I mitt fall blev svaret nekande. The Phone House och jag blev inte gamla ihop. Det är helt ok. Inga hard feelings från min sida. Jag ville inte vara där. Jag gick.