Nytt år, ny sysselsättning

För tillfället är jag rätt out of the loop vad gäller vilka diskussioner som hänt i min twitterfeed. Jag har absolut noll koll på vad som händer på Facebook eller LinkedIn. När jag läste ett blogginlägg senast minns jag knappt! Som tur är finns HRSveriges blogg som hjälper mig att få en överblick om vad som sker på HR-sidan av mina sociala medier. Jag gillar framförallt de inlägg som tituleras ”Veckans HR”.

Anledningen till min sociala-medier-frånvaro beror delvis på att jag fått ny anställning. Jag kan numera presentera mig som administratör för en rekryteringsfirma på orten där jag bor. Jag skriver inget företagsnamn än, för jag vet inte hur deras policy för sådant är ännu. De är inte aktiva användare av vare sig LinkedIn eller Twitter. Facebook har jag inte kollat, men gissar att de inte cirkulerar flitigt där heller. Jag kanske kan omvända dem? 😉

Well. Nytt jobb som sagt. På ett företag som jag länge velat få in en fot hos. Det känns för bra för att vara sant, men det är sant. De är väldigt professionella och seriösa i vad de företar sig. Stämningen på kontoret är god och alla beter sig som vuxna människor.

Det är en väldigt stor (och efterlängtad) skillnad från den lekstuga jag kom ifrån. Skriver inte namnet på det företaget heller. Inte i dagsläget i alla fall. Men det har varit äldre, slibbiga herrar, dryga sexistiska skämt (från de äldre herrarna – förstås) och en aktivt nedtryckande ton mot yngre nykomlingar generellt och yngre kvinnliga nykomlingar får akta sig lite extra.

Nu slipper jag det där. Jag kan sluta tänka på att försöka förutse andras nycker och lynniga beteende, nu kan jag fokusera på det jag faktiskt är betald för att göra, mina arbetsuppgifter.

Fiktiv personal?

Jag har funderat en del över de säkerhetsinställningar som görs på sociala medier så som Facebook i förhållande till den totala utlämning av sin person som många gör i arbetslivet.

Jag utgår som vanligt ifrån mina egna iakttagelser och upplevelser. En känsla jag har är att min generation, 70-talisterna, är den grupp som har bäst koll på säkerhetsinställningar. Vi är på sätt och vis en kvarleva från förr där privatliv stod för något heligt och nästan lite hemligt. Det som hände i hemmet, stannade hemmet – på gott och ont. Vi växte helt enkelt upp i en tid där vare sig mobiltelefoner eller internet fanns. Detta påverkade förstås vår uppfattning om vad vill dela med omvärlden och vad som är privat.

Om jag förstått saken rätt är 80-talister mer benägna att strunta i säkerhetsinställningarna, åtminstone så tror jag inte de använder dem inte lika flitigt som 70-talister och än äldre. Jag läste också i någon blogg (eller om det var Twitter) här i veckan att 80-talister inte förstår varför man gör skillnad på privatliv och arbetsliv. Det förvånade mig. Först tänkte jag att 80-talisterna fått lära sig att de kan arbeta dygnet runt utan fritid, att de på nåt sätt inte kommer drabbas av den ”utbrändhet” som drabbade deras föräldrar. Men sen insåg jag att det snarare handlar om att de gillar att arbeta så mycket att de även kan tänka sig att göra det på sin fritid. Denna generation har trots allt lärt sig att de kan göra vad de vill. Självklart vill de göra det de vill även på sin fritid.

Nu tillbaka till min ursprungstanke. Jag har under många år arbetat som butikssäljare där även inslag av ordermottagning och kundtjänstarbete förekommit. Många kunder har varit intresserade av mitt namn och blir lite av en ”ordningsman i klassen” när de upptäckt att jag ”glömt” min namnskylt hemma. Jag och mina kollegor funderade ofta över varför det här med våra namnskyltar var så viktigt. Det viktiga borde vara att företagets namn syns på mig så de kan vara säkra på att jag är en representant för det gällande företaget. Men nej. Det var inte viktigast för kunderna. Det viktiga var mitt privata, personliga, namn. Stod inte mitt efternamn på skylten så frågade de efter det också.

Det här är ju inte bara en realitet för säljare i butik. Jag gissar att fenomenet även kan hittas hos personal på myndigheter, telefonförsäljning, kundtjänst, support, växel… Ja, ni fattar.

Varför vill kunder ha en säljares namn? Visst, man kan förespråka att det kan vara för att återkomma med cred och blommor till en bra säljare. Men det är dessvärre en utopi, eller det händer, men otroligt sällan.De flesta gånger en säljares namn kommer till nytta är när det är dags att ”hugga huvudet” av någon. Det kunden då glömt är att denne valt att handla av och med ett företag och att ansvaret därför är företagets och inte den enskilda säljarens. Ändå är det säljarens huvud man vill se på silverfatet. Eller?

Vad sägs om att skippa hela grejen med namn? Eftersom kunder troligtvis handlar mer om det får en känsla av kontakt med säljaren är det svårt. Men däremot skulle jag tro att ett fiktivt namn skulle kunna fungera. Med det menar jag att en säljare skulle kunna få möjligheten att välja ett fiktivt namn för det offentliga rummet som alltså står på namnskyltar och kvitton, m.m. På det viset vet företaget vem som är vem, kunderna får ett namn att känna personlig kontakt med och den enskilde säljaren känner sig kanske inte lika utlämnad.

Nä, det går ju inte, kanske några av er tänker nu. Well, det är på sätt och vis redan gjort. Säljare byter namnskyltar med varandra på jobbet. Inte varje dag och inte hela tiden. Men nog ofta för att ni inte kan vara säkra på vem det är ni förhandlar med egentligen.