Steve Jobs nämner i sitt välkända tal som citatet kommer ifrån att vi bara kan connect the dots i efterhand. Livets röda tråd framträder först i eftertänksamheten… Under en period har jag funderat mycket kring min personlighet, mina värderingar, vem jag är och hur jag trivs med mig själv. Min önskan att förbättra mig själv så jag blir någon jag själv är stolt över och kan acceptera finns ständigt. I det arbetet har jag läst många gamla dagboksanteckningar och kan skönja en röd tråd: Jag har ständigt skämts över min person, alla aspekter av den, men har försökt komma förbi skammen  och samtidigt hoppats på att lura mig själv lite genom att agera stark, tuff, tålig och positiv.

Genom åren har jag blivit bra på att vara logisk, analytisk och stänga av kontakten med mina känslor. Min hjärna har varit inriktad på ständig problemlösning där problemformuleringen har varit ”Hur blir jag en person som jag själv kan stå ut med vara? Hur gör jag för att fungera som en sån person borde fungera?” Mina dagböcker från förr är fyllda med olika analyser om vad som gått snett för mig i olika relationer, situationer och händelser. Varje analys slutar med mycket likartade formuleringar: ”Nästa gång ska jag vara mer  … /Imorgon ska jag sluta med… / På nästa jobb ska jag minsann komma ihåg att…”

Min yngre upplaga verkar ha haft en stor tilltro, eller åtminstone förhoppning, att mitt äldre jag skulle ha lärt mig mängder med saker på vägen. Att jag, via varje nedskrivet ord fyllt av ånger, skuld, skam, sorg och frustration, skulle få tillgång till en manual eller facit till livets olika skeenden. Så här i efterhand kan jag konstatera att livet inte funkar så. Självklart har jag mognat och självklart har jag lärt mig en hel del av mina tidigare misstag. Inget är förgäves, det är inte så. Däremot har jag fokuserat alldeles för mycket på detaljer när jag borde ha fokuserat på helheten. Min helhet. Vem jag är, vad jag kan, vad jag har för förutsättningar och vad jag har för problemområden. Det ser jag nu i efterhand. Typiskt Steve att få rätt…

Idag är jag vuxen… mer än vuxen, och jag har fortfarande stora problem att ta in att jag inte klarar allt det som jag önskar att jag klarade. Nu har jag till och med en bokstavskombination för det jag är och inte är. Ni kanske tror att en diagnos per automatik hjälper mig vidare framåt men snarare är det tvärtom. Jag studsar mellan ytterligheterna ”jaha, jag har adhd, då ska jag inte ha så höga förväntningar på livet, karriären, relationer med tanke på vad statistiken visar” och ”jag tänker minsann inte begränsa mig pga en fånig bokstavsdiagnos. Jag har inte kommit ända hit genom att fega”. Någonstans där emellan ligger förstås det vinnande konceptet, men jag hittar inte dit. Än.

Jag är otroligt kluven till mitt val att medicinera adhd. Å ena sidan märker jag att den hjälper mig med det jag tidigare hade svårt med. Framförallt i yrkeslivet. Å andra sidan funderar jag på om jag inte istället borde lägga tid och energi att skapa ett liv där jag – som jag är – passar bättre.

Mitt i alla dessa funderingar hittade jag youtube-klipp om ADHD som jag varmt kan rekommendera. Jag kände igen mig i många aspekter de berättar om och hoppas att det kan ge er utan ADHD en bättre inblick i hur liv med ADHD kan te sig. För mig var det läkande att höra andra säga saker som jag själv har tänkt så många gånger. Personerna i filmen har hittat fram till en plats i livet där de ser sin ADHD som en tillgång. Mitt mål är att även jag ska komma fram till den inställningen, även om jag inte lyckats än.