Livet

Jag trodde skolorna blivit bättre…

Lämna en kommentar

…på att fånga upp det här med elevernas funktionsnedsättningar sedan 1990-talet.

Det var då jag gick i mellan- och högstadiet och min ADHD kanske borde ha fångats upp av någon form av skolsköterska eller annan vuxen i min omgivning. Men jag blev inte upptäckt. Jag var för ”välartad” för att vara tillräckligt problematisk för att min omgivning skulle ha reagerat. Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte.

Det enda jag minns på riktigt från den tiden är utanförskapet. Redan vid 10 års ålder hade jag börjat greppa att jag ”inte kunde bete mig som de andra”. Jag blev tidigt intresserad av människor och deras beteenden, la  alldeles för mycket tid på att sluka såpoperor som Dallas, Dynastin, Falcon Crest som sedan byttes ut mot tv-serier som Beverely Hills, Sex and The City, Greys Anatomy. Det var en typ av utbildning för mig. Det var så jag lärde mig hur ledsen såg ut, hur någon som ljög såg ut, hur någon som hånade en annan såg ut. Fördelen med såpor – som motpol till verkligheten jag tvingades genomlida varje dag – var att i tv-serierna var det så lätt att se vem som var fiende och vän. Det var en värld jag liksom behärskade och som innehöll få negativa överraskningar. Jag ger mig sjutton på att de där timmarna framför tv:n var det som gjorde mig till en bra butikssäljare, där jag började mitt yrkesliv. Jag kunde läsa av människor och visste ofta intuitivt vad de behövde höra för att köpa den där aktuella varan.

Efter några år i butiksvärlden ville jag läsa vidare och det var nog rätt logiskt att jag fastnade för Programmet med inriktning mot Personal- och arbetsliv. Varje kurs gav mig fler nycklar till människors beteenden.

Välartad. Högpresterande. Socialt kompetent. Orädd.  Engagerad. Inspirerande. Nätverkande.

Det är ord många andra använt för att beskriva mig och det gläder mig varje gång. För det har inte alltid varit så. Jag har inte alltid varit välartad, högpresterande, socialt kompetent, orädd, engagerad, inspirerande och nätverkande. Jag har varit raka motsatsen till allt det där när jag var ung… Barn. Barnet var rädd, undflyende, orolig, utanför, kroppsligt och socialt klumpig och burdus, rastlös, gränslös, naiv, rabiat, ifrågasättande, tjurig, trött och nådde sällan de resultat som jag eller andra önskade. Men ingen reagerade på det. Jag lyckades på något mirakulöst sätt få andra att uppfatta mig som för bra för att vara dålig och samtidigt  – så plågsamt mycket för dålig för att vara bra. I alla fall i mina egna ögon.

angry_little_girl

Jag har skyllt den där totala missen från de vuxna i skolan på att kunskapen i samhället kring ADHD inte var så hög DÅ. ADHD hade inte blivit så uppmärksammat som nu så det var kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammades. När jag dessutom jämfördes med brodern som var arketypen av ADHD, han agerade utåt där jag istället agerade inåt, så framstod jag nog som mer normalfungerande än jag i själva verket var. Min övertygelse har varit att om jag hade gått i skolan NU, då hade jag säkert uppmärksammats. För NU har de vuxna i skolorna lärt sig så mycket mer! Det trodde jag faktiskt.

Men så läste jag den här debattartikeln idag:
”Elever med diagnoser måste få rätt hjälp”

 

Den röda tråden

Lämna en kommentar

Steve Jobs

Steve Jobs nämner i sitt välkända tal som citatet kommer ifrån att vi bara kan connect the dots i efterhand. Livets röda tråd framträder först i eftertänksamheten… Under en period har jag funderat mycket kring min personlighet, mina värderingar, vem jag är och hur jag trivs med mig själv. Min önskan att förbättra mig själv så jag blir någon jag själv är stolt över och kan acceptera finns ständigt. I det arbetet har jag läst många gamla dagboksanteckningar och kan skönja en röd tråd: Jag har ständigt skämts över min person, alla aspekter av den, men har försökt komma förbi skammen  och samtidigt hoppats på att lura mig själv lite genom att agera stark, tuff, tålig och positiv.

Genom åren har jag blivit bra på att vara logisk, analytisk och stänga av kontakten med mina känslor. Min hjärna har varit inriktad på ständig problemlösning där problemformuleringen har varit ”Hur blir jag en person som jag själv kan stå ut med vara? Hur gör jag för att fungera som en sån person borde fungera?” Mina dagböcker från förr är fyllda med olika analyser om vad som gått snett för mig i olika relationer, situationer och händelser. Varje analys slutar med mycket likartade formuleringar: ”Nästa gång ska jag vara mer  … /Imorgon ska jag sluta med… / På nästa jobb ska jag minsann komma ihåg att…”

Min yngre upplaga verkar ha haft en stor tilltro, eller åtminstone förhoppning, att mitt äldre jag skulle ha lärt mig mängder med saker på vägen. Att jag, via varje nedskrivet ord fyllt av ånger, skuld, skam, sorg och frustration, skulle få tillgång till en manual eller facit till livets olika skeenden. Så här i efterhand kan jag konstatera att livet inte funkar så. Självklart har jag mognat och självklart har jag lärt mig en hel del av mina tidigare misstag. Inget är förgäves, det är inte så. Däremot har jag fokuserat alldeles för mycket på detaljer när jag borde ha fokuserat på helheten. Min helhet. Vem jag är, vad jag kan, vad jag har för förutsättningar och vad jag har för problemområden. Det ser jag nu i efterhand. Typiskt Steve att få rätt…

Idag är jag vuxen… mer än vuxen, och jag har fortfarande stora problem att ta in att jag inte klarar allt det som jag önskar att jag klarade. Nu har jag till och med en bokstavskombination för det jag är och inte är. Ni kanske tror att en diagnos per automatik hjälper mig vidare framåt men snarare är det tvärtom. Jag studsar mellan ytterligheterna ”jaha, jag har adhd, då ska jag inte ha så höga förväntningar på livet, karriären, relationer med tanke på vad statistiken visar” och ”jag tänker minsann inte begränsa mig pga en fånig bokstavsdiagnos. Jag har inte kommit ända hit genom att fega”. Någonstans där emellan ligger förstås det vinnande konceptet, men jag hittar inte dit. Än.

Jag är otroligt kluven till mitt val att medicinera adhd. Å ena sidan märker jag att den hjälper mig med det jag tidigare hade svårt med. Framförallt i yrkeslivet. Å andra sidan funderar jag på om jag inte istället borde lägga tid och energi att skapa ett liv där jag – som jag är – passar bättre.

Mitt i alla dessa funderingar hittade jag youtube-klipp om ADHD som jag varmt kan rekommendera. Jag kände igen mig i många aspekter de berättar om och hoppas att det kan ge er utan ADHD en bättre inblick i hur liv med ADHD kan te sig. För mig var det läkande att höra andra säga saker som jag själv har tänkt så många gånger. Personerna i filmen har hittat fram till en plats i livet där de ser sin ADHD som en tillgång. Mitt mål är att även jag ska komma fram till den inställningen, även om jag inte lyckats än.

Adhd är något man är, inte något man har

6 kommentarer

Rubriken till detta blogginlägg är ett citat från Susanne Bejerot, docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet. Med lån av hennes ordval kan jag därför meddela att jag ÄR ADHD.

Jag har förnekat det länge.

Å ena sidan har jag sedan barnsben upplevt att jag är annorlunda, att jag inte reagerar och tänker som många av mina kompisar gjort. Å andra sidan har jag arbetat så hårt med att mörka mina besvär, så det inte skulle märkas så mycket, att jag inte ens kom på att det jag upplevde var något som kunde förklaras eller diagnostiseras. För mig var det solklart. Jag ansåg mig själv vara glömsk, oseriös, ointresserad, ofokuserad, obildbar, klumpig, alldeles för pratig, gränslös, ett matvrak i kombination med socker-och kaffeberoende. Om jag bara lyckades korrigera, begränsa mig själv när det gällde det skulle jag vara som de andra. Eller åtminstone skulle de andra inte märka att jag inte var som dem.

Visst, jag ansåg mig också vara kreativ, idérik, envis, nytänkande, övertygande, orädd i kontakter med nya människor, spontan, nyfiken, inspirerande, flexibel. En rätt kul tjej att umgås med. I lagom doser. Jag var smärtsamt medveten om att många skulle upptäcka att för mycket umgänge med mig skulle ge dem för mycket av det goda. Därför har jag blivit rätt duktig på att hålla distans till andra människor. I perioder lite för duktig.

Större delen av mitt liv har jag alltså spenderat med att skapa strategier för mig själv och hur jag beter mig med och förhåller mig till andra människor. Det har funkat bra. Riktigt bra till och med. Jag får tacka min ”over achiever”-instinkt för det, leverans är min grej och jag har levererat en normal person till min omgivning i väldigt många år nu.

Men i höstas orkade jag inte längre. Efter en hel dels velande, samtal med sambon som också stöttat och uppmuntrat mig mycket, tog jag mod till mig och kontaktade min husläkarmottagning. Nu har det gått några månader, jag har träffat fler läkare och jag har precis börjat medicinera med Concerta (vilket troligen kommer generera ett helt eget inlägg eller mer).

Jag är nöjd med mig själv att jag äntligen vågade se mig själv i spegeln på riktigt, såg sanningen i vitögat, att jag sökte hjälp och gav mig själv möjligheten till en drägligare vardag och tillvaro. Min kropp och knopp har egentligen ropat på mig länge att lösa problemet, men envisheten i mig har stretat emot.

Jag ville verkligen inte vara ADHD.  Jag ville verkligen, VERKLIGEN, inte vara ADHD. Men nu är jag det… och jag har lovat mig själv att sluta mörka vem jag är.

Så. Här är jag. Jag är ADHD.

 

neat

Östermalmstorg-kaoset

Lämna en kommentar

Det finns så mycket som spårat ur i den här veckans nöjesfält där SD, SL och Östermalmstorg varit huvudsakliga attraktioner. Många är vi som förfärats över idén att ordet inte längre är fritt och lika många är de som tycker att det är helt ok att inskränka den friheten.

I början var jag en stillsam Twitter-följare av debatten som pågick och väntade med spänning på mina tweeps info i frågan. Men när jag vaknade i morse fanns bara en gnagande känsla av nederlag kvar. Ingen vinner nämligen. Den ena sidan dumförklarar den andra som i sin tur dumförklarar sina motståndare tillbaka.

Jag anar att vänster-aktivister tycker att de vann något när de idag nåddes av information att SD:s reklamaffischer tas ned p g a den säkerhetsrisk som nedtagandet av affischerna skulle kunna dra med sig. Det enda gruppen aktivister egentligen vann var en indirekt dumförklaring från SL som tydligen anser vänster-aktivister inte vara tillräkneliga nog att ta ned affischer utan att ramla ned och slå sig. Som små barn. Som de små, kortsiktiga barn de gärna vill uppvisa sig vara. Om och om igen.

Jag vill även poängtera att nedtagandet av affischer på inget sätt tar bort alla de personer i Sverige som väljer att rösta på ett parti som SD. Alla de människorna finns kvar med sina åsikter och synvinklar på saker även om vänster-grupper tar bort affischer. Så vad ska de ta bort nästa gång? Människors förmåga att tänka självständigt, att skapa sig en egen uppfattning? Bunta ihop och slå ihjäl oliktänkande så att de försvinner?

Efter veckans karusellåkning har bara en sak blivit tydligt för mig. Jag inser en liten del av varför kommunism oftast, om inte alltid, slutar i diktatur och massgravar…

 

”Män förvandlar kvinnor till vänterskor”

Lämna en kommentar

Vid det här laget borde jag inte längre bli förvånad över att en skrift från DN får mig att kicka igång lite extra. Det händer rätt ofta. Idag var det Åsa Beckman som stod för texten:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/asa-beckman-jag-blir-tokig-av-man-som-gor-kvinnor-till-vanterskor/ 

Min första riktiga irritation vaknade när jag läste de här meningarna:

”Nu kanske någon tror att jag blir upprörd över själva förälskelsen. Nix. Sådant händer. Världen är full av förhållanden och äktenskap som borde brytas. Det som gör mig tokig – och det gör mig verkligen tokig – är hur inbilskt män beter sig när de gör kvinnor till vänterskor.”

Vad nu? Vad är det för kvinnosyn som författaren har? Män förvandlar kvinnor till vänterskor….? Under hot då eller?

Kvinnan – eller kvinnorna eftersom Åsa valt klumpformen i sitt uttryck – har väl en egen vilja likväl som mannen? Om kvinnan inte vill vänta på den strulande mannen så struntar hon väl i att göra det? Varför skulle hon tillåta sig att bli förminskad av sin man till någon som kan tänkas sätta sitt liv på paus och vänta? Ren idioti i mina ögon.

Sen lugnade jag mig något och tänkte: ”Andas, ge nu Åsa en chans.” Så jag läste vidare. Det gick rätt bra ett tag. Nästan. Tills jag kom till den här delen:

”Slutet är det centrala. Grymheten. Den där grymheten hos den som inte vågar gå. Som vill hålla alla vägar öppna. Som hellre skapar ett limbo. Det här pausandet blixtbelyser en obalans mellan män och kvinnor. Så här gör de som låter sina egna behov gå först.”

Är det bara jag som reflekterar över grymheten kvinnan utsätter sig själv för genom att OCKSÅ vara DEN SOM INTE VÅGAR GÅ? Den där rädslan som gör att kvinnan/kvinnorna ÄNDÅ TILLÅTER mannen/männen EN PAUS, och därmed stannar kvar i ett redan trasigt förhållande?

Allvarligt. Den här offerkoftan som vi kvinnor så gärna bäddar in oss i, den är inte hälsosam. Vi kvinnor har rätten till våra egna liv och vi behöver bli mycket bättre på att förvalta den rätten. Vi behöver inte – och SKA INTE – ta hänsyn till våra män när våra män inte tar hänsyn till oss.

Tack och lov kom Åsa fram till samma slutsats som jag:

”Något måste ändras. Några måste sluta pausa, andra måste definitivt sluta vänta.”

Puh! Det blev en intressant mental berg- och dalbana för mig så jag antar att Åsa lyckades med sin text.

 

Års-summering

Lämna en kommentar

Idag hittade jag det här inlägget från HRSveriges blogg:

ihttp://blogg.hrsverige.nu/2015/01/19/ett-forsta-ar-som-hr-chef/

SVT:s HR-chef Gabriella Ekström summerar sitt första år i sin roll där och jag måste säga att hon har hunnit med en hel del!

Jag gillar idén om att alla borde summera sitt år. Själv gör jag det vid nyårsafton. Inte så tydligt och strukturerat som Gabriella eller ens i skrift, men ett mentalt bokslut gör jag: Är jag där jag borde vara, stämmer mitt liv just nu med mina livsmål framöver? Om det inte stämmer överens, vad kan jag göra för att förändra min väg framåt, vilka för- o nackdelar bär ev förändringar med sig? Den typen av frågor.

Hur gör du?

”genom att låta dem sätta spår”

3 kommentarer

Det här blir ett av mina mest jobbiga blogginlägg på länge. Jag vill nog inte ens skriva det egentligen. Men locket har legat på länge nu och det hjälpte mig förstås till en början. Men inte nu längre.

För en tid sedan läste jag krönikan ”När sorgen måste vänta” skrivet av Lukas Ernryd. En fras i texten fastnade extra hos mig:

Det enda som betyder något är tiden som vi använder med våra nära och kära. Det är så vi låter människor bli odödliga i våra liv. Genom att låta dem sätta spår.

Det är just så jag tänker. Det viktiga – när allt kommer omkring och verkligen testas –  är just stunderna med de människor jag tycker om, som jag mår bra hos och som jag kan få att må bra tillbaka. Det är där jag vill vara. Det är där jag vill låta människor sätta sina spår hos mig. Jag vill uppleva de varma spår som människor jag tycker om gör i mitt liv, i mitt hjärta och i min själ.

Tidigare i livet. För väldigt länge sedan. Fick jag utstå många kalla spår. Ofrivilligt. Under flera års tid blev min själ sargad av iskalla, klumpiga, okänsliga och hårda spår. Jag sa nästa aldrig något utan stod ut, tog emot, stod emot, höll emot, gjorde allt för att övertyga mig själv att de där spåren andra gjorde hos mig då inte skulle bestå. De var endast tillfälliga och skulle försvinna så snart mitt liv blev bättre. För mitt i den där vardagliga minitortyren där jag pressades ihop lite mer varje dag som gick hade jag kvar en förhoppning. Nej. Övertygelse om. Att mitt liv skulle bli bättre. Sen. Där borta. Bakom krönet. Eller nästa krön. Eller nästa krön.

Mitt liv blev bättre. Jag bytte stad, omgivning och lärde känna många nya människor som fyllt mig med varma härliga spår. Såna värmande spår som jag vill ha och som jag vill minnas!

Jag har rusat fort framåt sen dess. De som har upplevt den själs-död som t.ex. mobbing och utfrysning kan innebära har förhoppningsvis också fått komma till insikt om den euforiska känslan som uppstår den dagen det är fritt att andas igen. När luften och vindarna räcker till att även jag får ta språnget ut och testa mina vingar utan fördömanden eller tillrättavisanden. När livet som varit på paus, eller än värre, faktiskt startar. På riktigt!

Men jag var inte klar med mina kalla spår där och då. Min övertygelse var att alla varma spår jag fick magiskt tog bort de där kalla spåren. Så jag var ivrig förstås. Att beblanda mig med människor. FROTTERA mig i människor! I viss mån hänsynslöst och utan eftertanke. Men jag hade fel. Mina kalla blåa spår är faktiskt fortfarande kvar även om de numera är uppblandade med många varma röda spår.

Idag inser jag att jag nog inte kommer att kunna bli fri från mina kalla spår. Ärren blir kvar. Som en ofrånkomlig påminnelse om en tid som var. Vare sig jag vill minnas tiden eller inte.

I min vardag är jag dålig på att låta andra sätta spår i mitt liv.

Jag är rädd för spår. Rädd för att ha eller skapa beröringspunkter med andra. Rädd för det som utgör kittet i de flesta av våra relationer. Mina associationer går reflexmässigt till kalla spår. De spår jag inte vill ha. Aldrig ville ha. Men som jag påtvingades. Av andra.

Så… Reflexmässigt ryggar jag undan. För okända människor, för nästan okända människor, för nästan kända människor och för en del vänner jag inte träffat på länge. Min förmåga till tillit är skadad. Jag inser och accepterar det nu.

När jag väl minns alla de varma spår jag känt genom livet förstår jag ju att det är vad spår borde handla om! Det är de varma spåren som gör livet så fantastiskt. Jag ser på andra personers beteenden i deras nära och semi-nära relationer, deras lite naiva men samtidigt trygga förhållningssätt, och jag längtar efter att kunna vara lika avslappnad i förhållandet till andra människor.

Därmed krävs träning.

Tillits-träning.

Hur gör jag? Var börjar jag? Med vem börjar jag? Med vem vågar jag?