Bilden här ovanför har jag sett flera gånger på LinkedIn och varje gång som den dyker upp tänker jag: ”Precis så där är det!” Just nu upplever jag att jag är i den där gropen i mitten, ståendes i en båt och kikar framåt på vad jag anar är regnmoln som kommer borta vid horisonten. Vissa perioder hittar jag inte motivationen att kämpa vidare framåt. Särskilt inte när framåt verkar innebära regn. Samtidigt försöker jag acceptera min pågående livsleda och låtsas att det inte är en så stor grej. Samtidigt – det ÄR en stor grej. Att ha givit upp, om än tillfälligt. I alla fall för mig.

ADHD. Diagnosen som skulle bli min räddning, min förklaring, lindra mina sår och skapa tydlighet i tillvaron. För tillfället skapar den mest kaos, frustration, irritation och besvikelse hos mig. Jag börjar nästan ångra att jag varit öppen med mina svårigheter, nu kan jag nämligen inte backa bandet och låtsas som att inget hänt.

Gruppterapi. Även detta trodde jag skulle bli en räddning när nu inte diagnosen behagade leverera det. I början var det väldigt givande att prata med andra som har liknande problemområden som jag. Men nu, några veckor senare, inser jag att de där tillfällena i gruppen ständigt påminner mig om mina tillkortakommanden, hur många jag sårat på min väg, hur dålig jag är på … ja, rätt så många saker faktiskt. Kortfattat börjar mina veckor den här våren med den där träffen där jag tvingas se mig själv som jag är och efter det är det tänkt att jag ska ha en ”bra vecka”. Jo, tjena.

Mina självdestruktiva reflexer har kickat igång igen efter åratal i dvala och jag tänker idiotiska tankar som handlar om att flytta från stan, byta jobb, festa mer, röka mer, släppa taget om min ambition och låta mig själv falla långt, långt ner i djupet av havet tills allt blir mörkare och mörkare tills det blir helt svart. Med andra ord, hoppa ut ur båten på bilden ovanför och… just det – ge upp. Om än tillfälligt.

Rastlöshet. Så många gånger har min rastlöshet varit min räddning och så många gånger har den inneburit att jag sårat människor jag bryr mig om. Jag vill tro att jag lärt mig något av mina tidigare misstag, men säker är jag inte. Därför arbetar jag hårt med att kontrollera den där rastlösheten/drivet. Just nu känns den som min värsta fiende, just för att den är så lynnig. Om jag inte lyckas kanalisera min rastlöshet och tillhörande driv rätt kan den få ödesdigra konsekvenser. Kanske är rastlösheten med tillhörande driv lite som min drog? Den som får mig att göra saker jag annars inte skulle ha gjort? Den som får mig att bortse från alla negativa effekter, för att den får mig att fatta beslut som får mig att må väldigt bra här och nu?

Jag brukar skoja om att jag är lite som en vildhäst; att jag stannar kvar där jag är så länge jag själv upplever att jag kan välja att stanna eller gå. Ju mer någon/något försöker tämja mig eller tvinga mig kvar – desto troligare är det att jag på sikt kommer att sparka bakut och rymma. Egentligen är det inte skojigt alls. För jag sårar andra människor och försvårar livet för mig själv.

Känslan av frihet däremot. De där första andetagen när jag lyckats lösgöra mig från vad jag tidigare upplevt som fångenskap, fotbojor, ansvar och känslan av att vara inlåst och klaustrofobisk. De där första andetagen i friheten är värt allt det där andra negativa som kan uppstå. Det är ren och skär eufori! Det känns som att jag går på moln och är odödlig. Stor och stark! Hög på livet. Amazing!

Tills jag tvingas vända mig om och se förödelsen jag lämnat bakom mig vid en del av de där tillfällena. På så sätt är det ju väldigt bekvämt att flytta och byta stad. Då slipper jag se eländet jag skapade på min väg ut.

Här tror jag att jag har hittat kärnan. Jag inser (i början av varje vecka dessutom, i terapin) att jag inte är en särskilt bra/god/sjysst/reko/pålitlig person. Hur lär jag mig att acceptera den insikten?

Jag försöker kompensera mina tillkortakommanden med att prestera bra på jobbet, vara glad och trevlig, vara omtänksam och visa tacksamhet mot de som fortfarande finns i mitt liv, hjälpa andra när jag kan och … ja… vara så bra som en dålig människa kan vara.

Så. För att återknyta till den där båten på bilden ovan. Så länge båten inte börjar ta in vatten är den faktiskt min räddning. Tids nog kommer orken och motivationen tillbaka. Det gör den alltid. Jag kan sitta där i båten så länge och vänta in regnet som jag anar kommer att komma. Låta regnet passera, vara passiv, och om jag blir kall kan jag ro lite åt något håll som jag får för mig är framåt just då.

En avrundande filosofisk tanke: Åt vilket håll ligger framåt? För att veta det krävs att vi utser ett slutmål. Om vi leker med tanken att slutmålet är döden (eftersom vi ju alla är döende och någon gång ska dö), åt vilket håll är framåt då?