Det är dagarna som går som är livet

På Facebook har jag nyligen gått med i en grupp för vuxna med ADHD. Den här bilden, från Mia Skäringer:s instagramkonto delades där och den fastnade i mitt  medvetande:

miaskaringerlazar

Tidigare har jag försökt förklara det här för min man. Jag har formulerat det som att jag i stort sett varje dag vaknar som ett helt blankt blad. Det innebär att jag varje dag måste börja om från början. Jag behöver påminna mig själv om vem jag är, vem jag vill bli, var jag arbetar, vad jag arbetar med, vilka mina ståndpunkter och grundvärderingar är, vilka mina viktiga relationer är, vilka mål jag har på kort sikt och på lång sikt. Min hjärna startar helt enkelt dagen med att återställa systemet till ungefär där jag var igår när jag gick och la mig.

Visst har jag perioder då jag verkligen måste komma ihåg saker från dag till dag. Det kan vara allt från projekt på arbetet, omhändertagande av anhöriga, sångtexter som måste sitta kvar i huvudet till ett framträdande, etc. Vid dessa tillfällen löser min hjärna det genom att inte låta mig sova. Alls. Hur länge jag än ligger i sängen eller hur många får jag än har räknat. Klarvaken. Kanske slumrar till i några minuter för att vakna vid ”insomningsrycket”, men i stort har jag knappt sovit på hela natten. Det kan pågå i många nätter, veckor… Det finns tack och lov hjälpmedel för överaktiva hjärnsynapser.

För att återgå till mina ”normala dagar”: Systemåterställningen jag berättade om ovan brukar gå rätt så fort. Någonstans mellan morgonduschen och frukost är mitt system redo för en ny dag.

Men vissa dagar är det som att systemåterställningen hänger sig. Dessa dagar blir rörigare än vanligt, konstigare och jag känner mig än mer udda och utanför än på vanliga dagar (utanförskapet är min ständiga livskamrat). Visst hjälper det till viss del att kolla i min kalender vad som ska ske den dagen, men det är ju bara lösa tegelstenar. Utan murbruket där emellan, det som är jag, funkar det ändå inte. De dagarna drar jag fram ett av mina favoritmotton: ”Fake it ‘til you make it!” Det går bra att fejka emellanåt, för jag vet att det bara är tillfälligt. Förr i livet var det nästan varje dag. Nuförtiden är det bara på dåliga dagar. De dåliga dagarna är ändå rätt så få nu. Jag är tacksam!

Så. Adhd är min vän och min ovän. För varje framsida finns det en baksida. När jag medicinerar för att få bort baksidorna tappar jag frustrerande nog även delar av framsidorna.

Adhd-gruppen på Facebook har hjälpt mig så mycket mer än jag någonsin kunnat ana. Det att få dela med mig att mina lärdomar och ta del av andras… Insikten om att det utanförskap jag ständigt upplevt, upplevs av så många andra (även om vi alla har vår egen unika livshistoria och upplevelse förstås)… Det helar. Jag läker. Jag förlåter mig själv.

Med denna insikt firar jag påsk med min familj. Det är en familj som är brokig och annorlunda på flera sätt. Och jag älskar den/er! ❤

Glad påsk!

hand-painted-easter-eggs-P

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s