Adhd utan mediciner

Ja så blev det det. Efter flera försök med olika mediciner landade jag alltså i att jag mådde så dåligt av biverkningarna av dem att jag valde att leva utan. Mentalt hjälpte medicinerna mig fantastiskt bra. Jag blev den mest fokuserade och välfungerande medarbetaren på kontoret och fick en mycket efterlängtad bonuseffekt – jag mindes i efterhand vad jag hade gjort. Men fysiskt och känslomässigt mådde jag inte bra. Det kändes som jag hade gift i mina ådror istället för blod, som om någon hällt sand i maskineriet istället för olja typ. Jag upplevde nervsmärtor längs ryggraden, ryggskott, rasade i vikt på ett ohälsosamt sätt och fick problem med hudinflammationer. Känslolivet var märkligt, jag upplevde mer ångest, saknade min egen personlighet och upplevde att jag inte längre hade kvar överskottsenergi. Men huvudet var absolut och helt tydligt glasklart. Tappade min humor också och mitt förlösande skratt, men det hade jag nog kunna leva med om allt annat hade funkat bra.

Så. Till slut bestämde jag mig. Mediciner var inte för mig. Och i och med det blev jag utskriven från adhd-avdelningen jag gick hos. Ingen medicin = ingen behandling ansågs det och vips fick jag klara mig själv att reda ut hur mitt liv skulle se ut för att få bukt med adhd:n på något annat sätt.

Nu har jag (och min man som varit ett fantastiskt stöd på vägen) hittat en fungerande livsstil som håller i längden. I forum för ADHD-människor ser jag många som frågar om medicinering, om det finns alternativa vägar fram och hur dessa skulle kunna se ut. Kanske kan det hjälpa någon annan om jag beskriver vad som verkar funka rätt så bra för mig.

En av de största livsstilsförändringarna jag valde var att börja äta enligt LCHF. Observera att jag inte använder det som diet för att gå ned i vikt utan för att lugna min hjärna och för de hudbesvär jag fick på grund av adhd-medicinerna. Ska jag var helt ärlig började jag testa LCHF eftersom jag hade problem med rodnad, sveda och irritation i ansiktet. Jag (och maken hakade på) startade med att äta enligt LCHF under en månad, sedan utvärdering. Vi båda tyckte att vi mådde bättre på den typen av kost och min hud hade lugnat sig. Under den månaden märkte jag också tydligt att den hjälpte min spattiga hjärna. Innan LCHF hade jag en upplevelse av att jag bara hade fragmenterade tankar, sällan någon hel tanke och aldrig en hel rad eller röd tråd. Bara virr-varr. Men med LCHF kunde jag bättre hänga med i mina tankebanor och i större utsträckning fokusera på ”en sak i taget”. (Det är ju aldrig bara en sak i taget, men färre saker samtidigt i alla fall.) Min hjärna behöver det här lugnet varje dag, alltid. Om jag ska vara sjysst mot mig själv borde jag aldrig äta stora mängder kolhydrater mer. Men det gör jag ibland. För ibland orkar jag inte vara duktig, kontrollerad och rutinstyrd och då sparkar jag bakut mot mina egna rutiner och regler. Men eftersom jag mår sämre på vanlig kosthållning går jag snart tillbaka till LCHF av egen fri vilja.

Till och med mitt koffein-intag är på rutin. En kopp kaffe på morgonen och en kopp efter lunch för att hjälpa hjärnan att fokusera. För mycket kaffe ger mig hjärtklappning och gör mig darrig, för lite ger mig huvudvärk och dåsighet.

En annan livsstilsförändring är att jag numera regelbundet äter hälsokost. Dagligen. Jag äter omega-3 för hjärnan, zink för huden och immunförsvaret, b-vitamin för huden, d-vitamin för immunförsvaret och pga mörkret i Norden på vinterhalvåret. Jag skrattar ofta åt mig själv när jag tar min näve med vitaminer/mineraler vid frukosten. Är det här verkligen en bättre lösning än adhd-medicinerna? Vem vet? Men jag MÅR i alla fall bättre.

En tredje livsstilsförändring som liksom har smugit sig på mig över åren är att jag tränar regelbundet flera gånger/vecka. Två pass/vecka är intensiva självförsvarspass där någon annan skriker vad jag ska göra och hetsar på i tempo och styrka. Övriga träningspass innehåller gym, intervallträning, PW med kompisar varvat efter dagsform (som ju kan gå från toppen till botten på ca 5 sek) och vad jag har lust till (skiftar också mycket). I min uppväxt var träning inte någon naturlig del av min tid. Jag spenderade all min fritid med att titta på TV/film, sjunga eller spela piano. Min kreativa sida i form av musik kan nog ses som ”superkraft”, det jag kunde, tyckte var roligt och blev bra på – och därmed där jag hittade den lilla självkänsla jag kunde hitta då jag ansåg mig dålig på i stort sett allt annat. Mycket stillasittande blev det alltså, som ni förstår. Som ung vuxen festade och dansade jag förvisso en del, men träning som att gå till gymmet var mer stötvis och mycket oregelbundet. Min första ”riktiga” pojkvän var en gym-kille så jag följde med honom ibland och stirrade storögt på alla maskiner och hantlar och kände mig som ett UFO. Men sakta, sakta har det genom åren smugit sig in ett träningsbehov hos mig som ständigt ökar. Ju mer jag aktiverar mig, desto mer träning vill kroppen ha.

Det här har krävt och kräver ständigt en stor dos med kontroll, självdisciplin, jävlar anamma och att ständigt utmana mig själv att göra bättre än igår. Oftast går det bra. Men emellanåt blir jag SÅ less på rutiner, på att vara duktig, på att försöka vara den välordnade och välfungerande människa som de flesta människor tror sig möta när de möter mig. Vissa dagar vill jag verkligen testa att släppa loss det inre adhd-monstret, låta min självdestruktivitet härja mer fritt, sluta fundera på var jag har mina grejer, om jag har skrynkliga kläder på mig, om mina skor är smutsigare än andras, you name it. Vad skulle hända om jag bara var mig själv och inte försökte så hårt att passa in i ett samhälle som uppenbarligen inte är anpassat för såna som mig?

Det är faktiskt min ständigt återkommande dagdröm. Att sluta anstränga mig.

Människor jag möter säger ofta snälla saker som: du behöver inte kontrollera vad du äter, du har ju inte problem med vikten, jag skulle aldrig tro att du har ADHD, kom igen, släpp loss lite på dina rutiner, var inte så hård mot dig själv och den eviga klassikern – du tänker nog lite för mycket.

Det finns en anledning till allt detta. Adhd. Jag kommer inte undan i livet med att inte hålla denna ordning. Mitt liv är normalt för att jag arbetar hårt för att hålla det så. För det är så ett liv med adhd fungerar. I alla fall för mig. Som jag tror jag har skrivit tidigare, inget i livet ”har bara ordnat sig” för mig. Jag får alltid, i nästan alla sammanhang – arbeta dubbelt så hårt för att komma hälften så långt. Mitt normala liv, som för andra är just en medioker normalnivå, kommer sig av hårt idogt arbete trots att jag ändå glömmer en del, ledsnar ur på annat, snurrar till vissa grejer och missförstår saker och sammanhang emellanåt.

Kommer det dagar när jag vill strejka? Absolut. Kommer det dagar när min motivation tryter? You bet. Kommer det dagar när jag bara gråter och tycker att livet är så orättvist för att jag aldrig kommer att ”bli normal”, att vare sig mer visdom, mer livserfarenhet eller högre IQ kommer att hjälpa mig nämnvärt med min åkomma? Självklart. Vad jag gör då? Bryter ihop tillfälligt, bannar mig själv för att jag är klen, rycker upp mig igen och fortsätter kämpa.

Så. De allra flesta dagarna mår jag bra och livet rullar på som det ska. Som jag tycker att det borde. Jag upplever de flesta dagarna i livet att jag har hittat strategier som fungerar. Envisheten jag föddes med, och som drivit mina nära och mig själv till vansinne emellanåt, är helt klart något av min räddning.

adhdx2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s