– Varför vill du så gärna medicinera dig?

En högst relevant fråga jag fick från en nära vän som uppenbarligen bryr sig om mig. Jag minns inte vad jag svarade där och då. Frågan ställde ju allt på sin spets. Jag brukar kunna svamla till något som låter vettigt i stunden. Det var många veckor sedan nu. Frågan rasslar fortfarande runt i huvudet och letar efter sitt svar.

Det är knepigt att förklara. Särskilt som det gått så dåligt för mig att hitta en medicin som fungerar. De flesta varianterna har gjort underverk med att tysta det stadigt höga flödet i min hjärna, men lika många har strulat till det för kroppens andra organ. Så jag närmar mig helt klart ett läge där jag kommer behöva välja – kroppen eller hjärnan. Vilken vill jag helst ska fungera?

Samtidigt behöver jag påminna mig om att det inte bara handlar om själva funktionen i min mentala vardag. Utan mer om att förbättra möjligheten till min mentala återhämtning. När jag inte äter mediciner behöver min hjärna oerhört lång tid på sig för mental återhämtning, av den enkla anledningen att det aldrig är tyst där inne. Jag kan absolut hitta lägen med ”mindre nivå av brus, idéer, funderingar, problemlösning” men huvudet är ändå alltid igång. Dessutom sover jag sålig5 och oregelbundet, oavsett sömnhygien, vilket inte ger vare sig hjärna eller kropp chans att hela sig själv, vilket den sköter när vi sover. Om vi sover.

Med all den tid för nedvarvning och återhämtning som mitt system kräver för att jag ska klara av ett heltidsarbete så finns det i stort sett inte utrymme kvar för annat – än just heltidsarbete och återhämtning. Det blir ett tråkigt liv i längden. För er som är lite insatta i problematiken så lirar ADHD dåligt med att ha tråkigt, så det skulle bli en turbulent tillvaro för mig.

Så. Acceptans är absolut en väg jag borde utforska mer framöver. Flera i min närhet och även terapeuter har belyst detta. Jag inser även att det är dit jag är på väg numera. Men. Jag har en medicin kvar att testa. Jag håller tummarna ännu en omgång.

Men sen är det bara ”me, myself and I” kvar. Och acceptans. Jag är dessvärre urusel på acceptans. Så det kommer inte att bli en vacker process… 😬🙈🙊