Yahoo starten på en trend?

Jag och många med mig reagerade när Yahoos VD Marissa Mayer meddelade att Yahoos anställda inte längre får arbeta hemifrån utan istället ska infinna sig på kontoret (om ni missat det kan ni läsa mer om det här)

På ett sätt är jag lite förvånad att ett så stort bolag som Yahoo, och som dessutom är verksamma inom IT-branschen, väljer att gå den här vägen. Jag kan ärligt erkänna att när en av mina egna tidigare VD:ar gick ut med samma meddelande för ett tag sedan var jag väldigt oförstående inför dennes kommentar. Nu när fler företagsledare går ut med samma budskap känner jag ett behov av att tänka till mer och försöka förstå var deras inställning kommer ifrån.

Efter att ha läst SvD:s artikel Därför säger Mayer nej till hemmajobb tror jag mig förstå lite mer. Där framställs det som att Yahoo tidigare haft problem med att anställda som arbetat hemifrån snarare har använt sin tid till att utveckla egna sidoprojekt och sina egna bolag istället för vad de får betalt för att arbeta med. Då kan jag se hur slutsatsen att förbjuda arbete hemifrån är det bästa lösningen på problemet.

Men jag personligen tror inte på den slutsatsen.

Jag anser snarare att problemet Yahoo har, som också delvis nämns i artikeln, är att människor inte är engagerade och lojala nog mot sin arbetsgivare. Det nämns att de anställda har fått gratis lunch och iPhones och att fler anställda på Yahoo nu tycker det är roligare att vara på jobbet och att denna förändring åstadkommits på bara några få månader. Men för att de även ska känna lojalitet och engagemang när de arbetar hemifrån krävs kanske en mer långsiktig strategi från arbetsgivarens sida…?

Att tvinga sina anställda tillbaka till sina fysiska arbetsplatser när deras avtal säger annat och när dessutom forskning visat på att personer som får arbeta hemma någon dag i veckan är mer produktiva anser jag vara fel val av strategi. Jag tror  att det här är ännu ett sätt för arbetsgivare att öka kontrollen och övervakningen på sina anställda. DET är en trend som jag ser hos flera organisationer idag. Tack vare all fantastisk teknik har vi nu möjligheter att arbeta nästan var som helst, i stort sett oberoende av en fysisk arbetsplats. Men flera arbetsgivare verkar inte lita på att deras anställda klarar av att hantera denna ”frihet under ansvar” och verkar då hellre vilja använda teknikens möjligheter till mer övervakning och kontroll.

Yahoo är först ut med budskapet. Vilka fler tror ni kommer att haka på den här trenden?

SvD – ”Bemanningsföretagen tog smällen”

Bemanningsföretagen tog smällen | Handel och tjänster | SvD.

Efter att ha sett en efter en av mina f.d. kollegor på ett av Sveriges äldsta rekryterings- och bemmaningsföretag få lämna bolaget kan jag bara nicka och hålla med i det jag läser.

En majoritet av bemanningsföretagen, 60 procent, räknar med en oförändrad efterfrågan under första kvartalet. Resten är splittrad mellan en grupp som tror på en ökad efterfrågan och en annan som befarar sämre tider.”

Jag tillhör gruppen som, både för min egen del och andras, kanske inte direkt tror på – men hoppas på – en ökad efterfrågan.

Vad tror ni?

Rekryteringsbolagens rävjakt efter talangerna

Idag ställde Johannes Sundlo en fråga på Twitter:

Min spontana tanke blev först ”Nej, för sjutton, Facebook är mitt vardagsrum på internet, jag vill inte ha dit mina arbetsgivare såvida jag inte själv har bjudit in dem dit!” Därefter fick jag mer information kring hur och vad @jsundlo hade i tanken. Sen tänkte jag lite till. Vad jag förstår har Academic Work löst det så att kandidater kan hämta upp sin information från Facebook när de registrerar sin användarprofil hos A.W. – d.v.s. en självvald upphämtning av information där A.W. inte ser kandidatens profil utan hämtar bara relevant information så att kandidaten inte behöver fylla i sina uppgifter i CV:t på så många olika ställen. Smart tänkt. Jag gillart!

Men mitt i det där virrvarvet innan, när jag inte hade förstått rätt uppstod följande diskussion mellan mig och @jsundlo:

convers 130108

Är det så? Måste ‘vi’ det? Och vilka är i så fall ‘vi’ – är det rekryteringsbolagen som vill hitta talangerna innan sina konkurrenter som är representerar vi:et eller är det kandidaterna som vill hitta sina nästa arbetsgivare?

Vidare funderade jag på om rekryterings- och konsultbolagen hela tiden söker efter nya kanaler att nå sina kandidater och därför ”nästlar” in sig på de plattformar där kandidater hänger, NÄR och VAR tillåts kandidater då att vara privata och ifred? Är inte risken stor att rekryteringsbolagen i och med det agerandet, med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet till slut tar över och förgör hela kandidat-härligheten som fanns där tidigare?

Det går rykten om att 80- och 90-talister har börjat stänga mer och mer av sina profiler på LinkedIn så att vi = rekryteringsbolag inte ska kunna ringa dem så mycket. Andra rykten cirkulerar som gör gällande att de yngre generationerna inte är lika glada i Facebook nu när deras mammor, pappor, far- och morföräldrar också finns där. Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan nästa stora plattform dyker upp och den lär inte heta vare sig LinkedIn, Facebook/Instagram eller Twitter. Vad den/de än heter vågar jag ändå lova att stället inom kort kommer  att invaderas av många rekyterings- och konsultbolag.

Ibland undrar jag om det inte vore enklare om bolagen arbetade lika hårt med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet för att skapa ett bättre anställningserbjudande. Ett så bra erbjudande att kandidaterna söker sig till dem självmant istället för att bolagen ska behöva bedriva en variant av engelsk rävjakt på sina talangfulla kandidater. Vore inte det en utmanande tanke?

Fox&foxhounds

Sekretess på Arbetsförmedlingen?

Idag var jag på Arbetsförmedlingen (AF) i Solna för att bli ”inskriven” som arbetssökande. Ja. Jo. Det är dags för mig att se mig om efter nya uppdrag inom HR-branschen. Så om ni vill anställa en engagerad HR-medarbetare så är ni välkomna att höra av er!

Men nog om det.

På AF i Solna anmäler man sin ankomst och ärende ganska direkt innanför dörren. Jag kan förstå tanken, att anställda vid AF  inte vill missa en enda individ som kommer in. Men ändå. Där, precis innanför dörren, där alla andra hör vår dialog, ska jag alltså berätta vad jag har för ärende?

AF-medarbetare: Vad kan jag hjälpa dig med?

Jag: Jag vill anmäla mig som arbetssökande (skriva in mig på deras språk).

Den konversationen är ju rätt ofarlig och kan hållas med 1 vittne likväl som 30 st. Men andra ärenden? Förklaringar om varför en person missade sitt inbokade möte eller annat som verkligen kan innehålla otroligt privata inslag hålls ju på samma ställe. Är d verkligen en bra plan?

För övrigt har jag märkt att samma tendens finns inom vården, t ex vid receptionen på Hälsocentraler. Där får man berätta sitt namn, personnummer och vilken läkare man ska träffa där alla hör. Jag känner mig ibland, beroende på åkomma förstås, lite obekväm även där.

Tillbaka till AF. När jag väl fick möte med en handläggare och vi gått till ett rum där jag kunde berätta mer om mig själv knackade en av handläggarens kollegor på dörren till rummet. Hen kom in rummet och berättade försvårande omständigheter om en annan arbetssökande som jag är oklar över om jag borde ha hört. Jag gjorde mig så där lagom grå och genomskinlig och försökte att inte lyssna, men inte helt enkelt då jag satt i samma rum, bara en meter från personerna som pratade med varandra i vanlig samtalston.

Det var då det slog mig. Det här med sekretess. Är det inte intressant längre? Är det en storstadsgrej som jag hag missat, jag som kommer från mindre orter? Eller kan det vara så att kostnadsbesparingar och effektivitets-iver fått oss att glömma viktiga detaljer – integritet, respekt, värdighet?

Nytt fokus vid rekrytering?

Tidigare i veckan läste jag en HR-bilaga som följde med Svenska Dagbladet. Nu minns jag inte ens vad artikeln jag läste handlade om, men jag minns att jag läste en intervju eller artikel med arbetsmarknadsministern Hillevi Engström så gissningsvis var det något där som triggade mig.

Hur eller hur, mina tankar vandrade iväg till hur arbetsgivare och rekryterare har ändrat fokus när det kommer till att rekrytera in ny personal. Jag som inte längre är 20-25 kan minnas en tid när jag började söka arbete efter gymnasiet var slut. Vi pratar slutet 1990-tal. Då låg fokus vid många rekryteringar på den potential en medarbetare hade att göra ett bra arbete och inbringa ökad vinst till det rekryterande bolaget.

Nu verkar inte det fokus vara aktuellt längre. Idag ligger fokus vid rekryteringar helt klart på att göra en fullgod riskbedömning av den eventuellt duktiga kandidaten. Arbetsgivaren vill se gamla resultat från tidigare arbetsplatser, de vill se din brottsstatistik, de skulle gärna få möjlighet att kontakta både din husläkare och psykolog och dina gamla lärare. Allt för att arbetsgivaren eller rekryteraren tror att sådan gamla uppgifter om dig på något sätt ska säkerställa att du inte gör en enda blunder efter att du fått en anställning hos det rekryterande bolaget. Och det gör det kanske. I viss mån. Visst. Det kan avslöja en del om din karaktär. Vilken typ av värderingar du har haft och i mångt och mycket kommer att ha. Men blir det den garanti de så hett efterlängtar? Nej.

Varför inte det då? För det finns inga garantier.

Så. För mig visar en rekryterare eller arbetsgivare som ser till den potential en människa har att den personen har framtidstro och ett framtidstänk. Vad säger det om vårt arbetsliv att vi hellre tittar bakåt när vi försöker bygga framtiden än framåt? Vad får det för effekter för organisationerna om 10-20 år?

Jag har en gnagande känsla i maggropen att vi är inne på fel spår. Hur tänker ni?

”Ropen skalla ekonomi åt alla”

Minns ni mitt inlägg ”Ekonomer vs personalvetare”? Jag fick en hel del reaktioner på min fråga, främst på HR-timmen på Twitter (som är varje onsdag kl 20-21, använd hashtag #hrsve).

Nu har Magnus Dalsvall beskrivit sin syn på saken i sitt inlägg på HRsociety: ”Ropen skalla ekonomi åt alla”, eller är HR bra som det är?

Behöver jag tillägga att jag håller med honom?

Har du tappat gnistan?

Idag fick jag ett sånt där nyhetsbrev från en av grupperna jag är medlem i från LinkedIn. Då jag arbetar med att söka talanger är jag medlem i en hel del grupper och får en hel del nyhetsbrev. Många passerar direkt från min inbox till papperskorgen utan någon som helst uppmärksamhet från mig. Men det här mejlet var det annorlunda med. Det var från gruppen Linked:HR och texten löd:

Dear Colleague,
Remember you first day at work? You were probably excited. You wanted to succeed. You were confident that you would do great, that you would find camaraderie, that this “was it.” Hopefully, the spark is still there. Maybe you’re one of the lucky ones… those who welcome Mondays as adventure days, those who feel that their work is meaningful and valuable.

I’m curious, however, about *that* moment. The moment in which you realized that you lost the “light in your eyes.” The moment in which you acknowledged: “It’s official: I’m disengaged.”

Some will tell you that your manager is responsible for most of your woes. For instance, today I read in “Linking Learning to Talent Management” (sponsored by Skillsoft, download athttp://bit.ly/LHRtalent5 ): “This has been documented in research so many times that it’s become a cliché: People don’t leave companies. They leave managers.”

I doubt, however, that the managers are the sole culprits. Oh yes… they matter. We’ve had a great discussion recently on “engaging leaders” – how they impact one’s sense of meaningfulness and safety at work. However, managers do not operate in a vacuum. They are, instead, part of a cultural system that imposes constraints or rewards on certain behaviors and attitudes. The “blame the manager” game can only go so far.

Here is, therefore, my question for the week:
Think about the time in which you realized that you were no longer engaged. Can you pinpoint the most important factors impacting your “moment of disengagement”? What took away the “spark in your eye”?

Den första tanken som for genom mitt huvud när jag hade läst klart var ”Om en person känner så här kring sitt arbete, varför har den personen inte bytt antingen arbetsuppgifter eller arbetsplats?” Jag vet inte om det är så att jag är ett barn av min tid – generationen som har svårt att bli vuxen och ta ansvar om vi ska tro generationen innan oss – men för mig skulle det vara otänkbart att arbeta kvar i en roll eller på en arbetsplats någon längre tid om jag inte  längre kände engagemang för det arbete jag skulle utföra. Hur bra bli kvaliteten på mitt utförda arbete om jag har tappat stinget?

Samtidigt är det ju så att de flesta arbetsgrupper har någon eller några som har tappat gnistan och engagemanget. Ni vet, de där personerna som lägger mer tid på att gnälla på problem i organisationen istället för att lägga energin på att ta sig runt och förbi hindret. De där som väljer att se utveckling och förändring som nederlag innan projekt ens dragits igång. Vad driver de här människorna? Vad är det som får dem att gå upp och gå till ett arbete som får dem att vilja vara någon annanstans varje dag? Hur lyckas de blunda för alla andra möjligheter de skulle kunna ha?