Jag vet inte om det är alla förändringar och nya livsvägar som påverkat mig men just nu upplever jag stark förvirring kring mitt yrkesval och mitt val av utbildning. Om jag hade vetat hur komplicerat det skulle bli och hur lång tid det skulle ta att försöka byta bana mitt i livet hade jag antagligen inte vågat göra den förändring jag påbörjade 2003/2004. Men då visste jag inte så jag sa upp mig från min första och hittills enda tillsvidareanställning för att börja studera. Vänner har frågat mig varför jag inte tog tjänstledigt för att studera istället för att säga upp mig. Ja. Vad kan jag säga. Jag hade inte då insett att så många andra med mig skulle ha en kandidatexamen. Att min universitetsutbildning numera inte är något som arbetsgivare höjer på ögonbrynen för.

Hur eller hur. Ibland funderar jag på var jag skulle vara yrkesmässigt idag om jag stannat kvar som tillsvidareanställd butikssäljare i  alla år istället för att hatta runt på olika utbildningar (hittade förstås inte rätt utbildningsinriktning på första försöket) och ströjobb hit och dit. Hur mycket karriär hade jag lyckats göra i den branschen på 8 år? Vågar nog inte riktigt tänka färdigt den tanken…

Samtidigt tänker jag framåt. Är HR-yrket verkligen rätt för mig? Är en klämd och skrämd roll i organisationen verkligen vad jag brinner för? En funktion som dessutom är så konjunkturkänslig att en tillsvidareanställning på pappret inte blir något annat än en projektanställning. Jag är inte tyst och försynt person. Jag är pangpå-rak och får hela tiden hejda mig för att inte klampa rakt över andras ömma tår. Nu är jag förvisso rätt bra på att hejda mig själv, eftersom jag skaffat mig några års träning på området. Men ändå. Jag vill vara där det händer när det händer. Men av vad jag förstått av personer som arbetar inom HR kommer jag administrera mig själv till döds. Har jag – allvarligt – läst 3 år på universitet för att bli administratör? Det var inte vad jag såg framför mig under min studietid.

Om jag nu inte ska arbeta med personal/HR – vad ska jag göra då? Gå tillbaka till butikssäljare känns som ett stort steg tillbaka, dvs fel håll för min del. Jag kanske skulle kunna använda mitt beteendevetande och mitt ofrivilligt säljande uttryckssätt inom marknad? Marknad… Vad innebär det? Vad arbetar marknadsavdelningar med mer konkret? Jag känner mig plötsligt dåligt insatt. Hur arbetar de? Varför gör de vad de gör?

Samtidigt vill jag inte alls byta. Personalfrågor är viktigt. Jag brinner för att få andra att inse exakt HUR viktigt det är att ha en nöjd personal. Med nöjd menar jag inte bortskämd, jag menar verkligen inte att alla enskilda anställda ska få exakt vad de pekar på hela tiden. Men den stora gruppen anställda medarbetare bör ha en positiv känsla för sin arbetsgivare för att produktiviteten ska vara hög och effektiviteten kan optimeras. Med en missnöjd personalstyrka slutar saker fungera. En efter en efter en.

Så. Vad gör jag? Ge upp eller fortsätta min kamp mot mitt mål att förändra rollen som HR har fått i somliga organisationer…?