Den här bloggen skulle handla om HR/personalfrågor, organisationsutveckling o dyl. Det bestämde jag tydligt när jag startade den. Bloggen skulle handla om andra saker än om mig.

Problemet är bara att de värderingar jag har, de som bestämmer vad jag tycker i de där mer proffessionella sammanhangen hänger så tajt ihop med vem jag är. Vem jag är förändras i takt med att jag lär mig nya saker. Just nu är jag inne i en period av livet där jag lär mig mycket nytt. Jag lever i en ny stad, i ett nytt förhållande och har ett nytt arbete. Det påverkar mig och min syn på mig själv. Men det påverkar även min syn på andra saker. I takt med att jag förstår mer om mig själv förändras mina synpunkter på andra och annat.

För ett halvår sedan trodde jag att jag skulle leva och bli gammal i Kalmar. Idag bor jag i Stockholmsområdet. För ett halvår sen trodde jag fortfarande att jag skulle bli mamma i år. Nu har jag insett att så inte kommer att bli fallet. Någonsin. För att jag inte kan. För ett halvår sedan hade jag börjat ge upp hoppet om att få arbete som rör det jag pluggat. Idag arbetar jag som uthyrd HR-konsult.

Det finns vissa saker i livet som är hyfsat konstanta. 1 – Vi ska alla dö. 2 – Livet blir inte som vi tror.

Ibland glömmer jag det där och därmed även ödmjukheten som följer med den insikten. Ödmjukhet är något jag behöver arbeta mer med. Jag har svårt att hålla det på en vettig nivå. Antingen ber jag om ursäkt för att jag lever och andas eller så blir jag stolt, arrogant och envis – på gränsen till dum. Ordet lagom är svårt.

Sen jag började arbeta igen har jag dock insett att det finns en mellanväg. Jag kan be om hjälp utan att för den delen vara en hopplös medarbetare. Snarare tvärtom. Men det har tagit mig lång tid att inse att be om hjälp INTE är detsamma som att visa mig svag.

Många stunder i livet har jag känt mig ensam och övergiven. Det har inte varit en äkta känsla. Mina närmaste blir antagligen sårade och antagligen lite förbannade när de läser det här. Men känslan var stark och blev en självuppfyllande profetia. Min uppfattning var verkligen att bara jag kunde lösa mina egna knutar, vare sig det handlade om mentala eller fysiska.  Så fel jag hade. Idag hoppas jag att jag vet bättre. Men ibland kryper den där känslan över mig. Den där ”kan själv!”-känslan som gör att jag knuffar bort de som vill hjälpa eller underlätta för mig. Det är också något jag behöver jobba med.

Det här är livserfarenhet för mig. Enda sättet att fortsätta utvecklas i livet är att leva vidare. Precis som enda sättet att lära sig spela golf är att åka ut till en golfbana och visa hur okunnig jag är. Inte en gång utan MÅNGA gånger.

Antagligen är det min livserfarenhet, min egen insikt om mina egna tillkortakommanden, som gör att jag så starkt gillar Arbetsförmedlingens kampanj ”Se kraften när du anställer”:

Idag tycker jag att Arbetsförmedlingens budskap i reklamfilmerna är självklart. Vi är alla så mycket mer än våra tillkortakommanden. Frågan är vad jag hade tyckt för ett år sen…