Chefstaktik

Läste inlägget ”Ledarskap – Inställsamhet lönar sig, dessvärre” på Chefsbloggen idag. Hittade för övrigt dit via Veckans HR – v3 på HRSveriges blogg. Inlägget på Chefsbloggen handlar kortfattat om att inställsamma mellanchefer ofta får fördelar av sitt smicker för överheten och därmed lättare stiger i graderna.

Under tiden jag läste om smicker-taktiken kom jag att tänka på att  en kompis till mig (som själv sitter på en chefsposition) sagt att en bra taktik gällande medarbetare är att  ”hålla sina vänner nära och sina fiender ännu närmare”.  Med detta menade han att om en person är motvillig att samarbeta kan ett bra sätt att få med personen i rätt riktning att ge honom eller henne mer ansvar eller en bättre titel. På det viset bildas en starkare känsla av delaktighet, ansvar och lojalitet. Så den som är mest motsträvig vid förändringsarbete, som man dessutom inte kan ”avveckla” eller omplacera på något annat bra sätt, kan alltså få en chefstitel för att ”smöras”.

I det här läget är det svårt att inte dra någon slags slutsats om att att många av de som sitter på ledningspositioner i olika företag antingen är lismande, inställsamma ögontjänare alternativt svårhanterade motvals-personligheter. Jag gissar att de personer som skulle passa bäst på chefs- och ledarpositioner fastnat i geggan som bildas däremellan.

Vad hände med att vilja ha rätt person på rätt plats?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s