För något år sen påbörjade jag idén att starta mitt eget företag. Jag skulle ”konsulta” inom administration och personalfrågor och blev till och med inhyrd av ett företag tack vare mina administratörs-kunskaper. Där och då skaffade jag mig företagskonto hos banken och kände att NU är jag på gång! Ganska kvickt anställdes jag av företaget som skulle ha hyrt in mig. Mitt halvt påbörjade egna företag la jag åt sidan.

I höstas hamnade jag som bekant mellan två jobb och det var då den här bloggen skapades bland annat. Att sitta hemma och göra ingenting är jag inte särskilt bra på så jag fortsatte grubbla på mig idé om att starta eget företag. Affärsidén var densamma – administration och personalfrågor. Jag började gå på MIK-träffar och minglade runt på Personaldagen 2010. Här någonstans började jag tvivla på min administrativa inriktning på företagsidén. Skippa eller ha kvar? Satsa helhjärtat på personal- och arbetslivsfrågor eller vara lite mer av ett ”pytt-i-panna-företag”?

Min strategi för att sälja min företagsidé gick kortfattat ut på att nätverka. I verkligheten så väl som på Internet. Utan kontakter är du ingen och i företagsvärlden på en mindre ort som den här märks det än mer tydligt (tror jag). Tack vare mitt nätverkande fick jag anställning hos ett företag jag varit i kontakt med under en längre period. Mitt eget företagande la jag än en gång åt sidan.

Jag gissar att det var den där ensamhets-aspekten som Ett gott arbetsliv tar upp i sitt inlägg som gjorde att jag aldrig riktigt fick tummen ur att bli egen företagare. Problemet är inte att ta beslut, att tänka utanför lådan eller att kasta sig ut i ingenmansland och partiell okunnighet och tvingas hoppas på det bästa. Problemet är snarare att inte ha någon att bolla funderingar med och att inte ha en arbetsplats eller gemenskap att gå till – att helt enkelt vara helt utlämnad till sig själv hela tiden.