Tidigare har jag nämnt begrepp/ord som jag tycker mindre om än andra. Politisk korrekthet är ännu ett sådan begrepp. Jag verkar ha drabbats av en PK-allergi och jag får för mig att jag uppfattar vad människor har för intentioner när de använder sig av det. Självfallet är det så att jag bara ser det jag vill se, alternativt inte vill se.

En artikel i Göteborgs-Posten beskrev att en lärare stängde ned sin blogg och artikeln fick mig att börja fundera kring det här med PK igen. En sökning på Wikipedia gjorde mig inte mycket smartare:

Politisk korrekthet (ibland förkortat PK eller pk) är en kritisk term som ofta används om ett medvetet införande av nya uttryck, vars syfte är att förändra attityder eller vara så neutrala som möjligt.

Det är inte ”nya uttryck” jag ansett vara PK, däremot sluttampen ”vara så neutrala som möjligt”. Det jag vill kalla för PK är den retorik som vissa personer använder sig av för att få andra människor att känna sig idiotiska och skamsna för att de uttrycker en åsikt de har. Kanske är det jag som rör mig i kretsar där domar och förmaningar är mer vanligt förekommande, men jag har en upplevelse av att samhället jag lever i (Sverige) är mer oförlåtande och nedtryckande nu än förr.

Många riskerar sin anställning för en felaktig/ogenomtänkt statusrad på Facebook,  riskerar att förlora vänner genom att rösta på ”fel” parti i riksdagen, riskerar social utfrysning genom att ha en egen, felaktig/”obekväm” åsikt, osv. Detta har mynnat ut i en osäkerhet hos många. Politisk korrekthet är för mig något som används när en rädsla för att sticka ut, för att ha en åsikt eller synvinkel som inte överensstämmer med ”massan”, uppstår. Trots att jag stör mig på det, vore det lögn att skriva att jag inte är påverkad. Jag är nyanställd hos ett företag nu. Jag känner av vibbar, jag tolkar beteenden, jag försöker passa in så bra jag kan. Men samtidigt försöker jag vara tydlig med vem jag är. Men inom vissa ramar. Härlig balansgång det där!

För att återknyta till vad jag reagerade på i artikeln gällande den nedstängda bloggen: Läraren (varför känns det som att jag inte får skriva lärarinnan, men läraren går bra?) hade en god tanke med bloggen. Eleverna skulle få öva sig i att argumentera kring ett ämne. De skulle öva sig i retorik och övertygande genom att läsa texter och sedan argumentera för sin åsikt. Den här goda ursprungsidén nämns i artikeln, men uppmärksammas inte särskilt. Det som uppmärksammas är vad texterna som eleverna skulle reagera på handlade om.

Sure, texterna kunde visst ha handlat om hur man klipper rosor eller äppelträd, eller något annat ”ofarligt”. Men hur mycket hade eleverna lärt sig om argumentation då?

Sen kan jag hålla med om att det var rätt klantigt att läraren inte hade kontroll över att allmänheten kunde läsa allt som stod i bloggen. Samtidigt är jag också medveten om att de yngre generationerna inte är lika nojiga över sådant som deras föräldrar är…

Att rektorn tvingade läraren stänga ned bloggen handlar, som jag tolkar det, om en rädsla från dennes sida att sticka ut. Rektorn vill inte bli inskriven i historieböckerna som personen som inte hade kontroll över verksamheten.

Men är kontroll alltid det bästa? Är PK den nya gyllene regeln? Vad händer egentligen med ett samhälle, en organisation, en grupp om alla tänker och gör likadant? Det kan ju vara värt att tänka lite extra på…