Saker Veckans Affärer kunde lära sig mer om

… är nog vad som verkligen imponerar på en chef.

Jag hittade listan ”9 saker du ska göra för att imponera på chefen” hos dem. Nog för att jag log när jag läste den – då den skulle kunna komma från ”Bizarro” eller någon liknande lektyr – sprider den fel budskap till fel personer.

Förhoppningsvis sprider de listan med en ironisk tanke där de själva satt och småskrattade åt idiotin i de flesta av råden finns det en stor grupp människor i Sverige som är så osäkra på sig själva och sin förmåga att de sväljer såna här råd med hull och hår.

Min egen Bizarro-favorit är helt klart punkt nr 9:

Ha sex minst fyra gånger i veckan Imponera på chefen genom att vara en glad och lugn person – vad som än händer. Ett sätt att åstadkomma det är att ha sex minst fyra gånger i veckan. Det kan leda till högre självförtroende och glädje, vilket leder till trevligare, produktivare och mer kreativa medarbetare, enligt en tysk studie.

Eller vad sägs om punkt nr 6:

6. Stopp och tänk innan du hjälper någon annan på jobbet Att hjälpa en medarbetare kan få dig att må bra, men det skadar din arbetsprestation, enligt en tysk och schweizisk studie. Det är den som får hjälp som presterar bättre, förmodligen för att den som hjälper blir avbruten i sitt arbete.

Herreminjee… Hela listan grundar sig på att enda sättet att överleva på en arbetsplats och ”göra karriär” är genom manipulationer, lögner och själviska beteendemönster.

Mitt tips – Om din arbetsplats fungerar så illa som listan i Veckans Affärer påvisar är det läge för dig att vända dig till andra och bättre arbetsgivare!

Chefstaktik

Läste inlägget ”Ledarskap – Inställsamhet lönar sig, dessvärre” på Chefsbloggen idag. Hittade för övrigt dit via Veckans HR – v3 på HRSveriges blogg. Inlägget på Chefsbloggen handlar kortfattat om att inställsamma mellanchefer ofta får fördelar av sitt smicker för överheten och därmed lättare stiger i graderna.

Under tiden jag läste om smicker-taktiken kom jag att tänka på att  en kompis till mig (som själv sitter på en chefsposition) sagt att en bra taktik gällande medarbetare är att  ”hålla sina vänner nära och sina fiender ännu närmare”.  Med detta menade han att om en person är motvillig att samarbeta kan ett bra sätt att få med personen i rätt riktning att ge honom eller henne mer ansvar eller en bättre titel. På det viset bildas en starkare känsla av delaktighet, ansvar och lojalitet. Så den som är mest motsträvig vid förändringsarbete, som man dessutom inte kan ”avveckla” eller omplacera på något annat bra sätt, kan alltså få en chefstitel för att ”smöras”.

I det här läget är det svårt att inte dra någon slags slutsats om att att många av de som sitter på ledningspositioner i olika företag antingen är lismande, inställsamma ögontjänare alternativt svårhanterade motvals-personligheter. Jag gissar att de personer som skulle passa bäst på chefs- och ledarpositioner fastnat i geggan som bildas däremellan.

Vad hände med att vilja ha rätt person på rätt plats?