organisationsutveckling

Ge upp eller kämpa?

Lämna en kommentar

Jag vet inte om det är alla förändringar och nya livsvägar som påverkat mig men just nu upplever jag stark förvirring kring mitt yrkesval och mitt val av utbildning. Om jag hade vetat hur komplicerat det skulle bli och hur lång tid det skulle ta att försöka byta bana mitt i livet hade jag antagligen inte vågat göra den förändring jag påbörjade 2003/2004. Men då visste jag inte så jag sa upp mig från min första och hittills enda tillsvidareanställning för att börja studera. Vänner har frågat mig varför jag inte tog tjänstledigt för att studera istället för att säga upp mig. Ja. Vad kan jag säga. Jag hade inte då insett att så många andra med mig skulle ha en kandidatexamen. Att min universitetsutbildning numera inte är något som arbetsgivare höjer på ögonbrynen för.

Hur eller hur. Ibland funderar jag på var jag skulle vara yrkesmässigt idag om jag stannat kvar som tillsvidareanställd butikssäljare i  alla år istället för att hatta runt på olika utbildningar (hittade förstås inte rätt utbildningsinriktning på första försöket) och ströjobb hit och dit. Hur mycket karriär hade jag lyckats göra i den branschen på 8 år? Vågar nog inte riktigt tänka färdigt den tanken…

Samtidigt tänker jag framåt. Är HR-yrket verkligen rätt för mig? Är en klämd och skrämd roll i organisationen verkligen vad jag brinner för? En funktion som dessutom är så konjunkturkänslig att en tillsvidareanställning på pappret inte blir något annat än en projektanställning. Jag är inte tyst och försynt person. Jag är pangpå-rak och får hela tiden hejda mig för att inte klampa rakt över andras ömma tår. Nu är jag förvisso rätt bra på att hejda mig själv, eftersom jag skaffat mig några års träning på området. Men ändå. Jag vill vara där det händer när det händer. Men av vad jag förstått av personer som arbetar inom HR kommer jag administrera mig själv till döds. Har jag – allvarligt – läst 3 år på universitet för att bli administratör? Det var inte vad jag såg framför mig under min studietid.

Om jag nu inte ska arbeta med personal/HR – vad ska jag göra då? Gå tillbaka till butikssäljare känns som ett stort steg tillbaka, dvs fel håll för min del. Jag kanske skulle kunna använda mitt beteendevetande och mitt ofrivilligt säljande uttryckssätt inom marknad? Marknad… Vad innebär det? Vad arbetar marknadsavdelningar med mer konkret? Jag känner mig plötsligt dåligt insatt. Hur arbetar de? Varför gör de vad de gör?

Samtidigt vill jag inte alls byta. Personalfrågor är viktigt. Jag brinner för att få andra att inse exakt HUR viktigt det är att ha en nöjd personal. Med nöjd menar jag inte bortskämd, jag menar verkligen inte att alla enskilda anställda ska få exakt vad de pekar på hela tiden. Men den stora gruppen anställda medarbetare bör ha en positiv känsla för sin arbetsgivare för att produktiviteten ska vara hög och effektiviteten kan optimeras. Med en missnöjd personalstyrka slutar saker fungera. En efter en efter en.

Så. Vad gör jag? Ge upp eller fortsätta min kamp mot mitt mål att förändra rollen som HR har fått i somliga organisationer…?

Påmsing #HRunconf

Lämna en kommentar

Ni har väl inte glömt att anmäla er till årets #HRunconf som går av stapeln den 20-21 april i Stockholm?

Jag var med förra året och det inspirerade mig mycket att få prata med andra yrkesverksamma inom HR under mer avslappnade former. För mig är det en självklarhet att vara med igen! Anmälan sker via hemsidan jag länkar till. Jag hoppas vi ses! =)

Citat fr #HRunconf:s hemsida:

#HRunconf är konferensen där HR-diskussioner, HR-geeks och HR-ideér står i centrum. Vårt syfte är att dela med oss av kunskap, erfarenheter och idéer och ha riktigt kul under tiden. #HRunconf byggs på engagemang, glädje och kunskapstörst.

Ett möte för och med människorna som deltar, om allt vi är intresserade av inom ämnet HR. Rekrytering, innovation, sociala medier, HR’s inflytande med mera.

Unconference är ett sätt att mötas för oss som känt att fikapauserna ändå är när det händer som mest på konferenser. Det är det dynamiska samtalet som eftersträvas, inte talare-publik-relationen. Istället för dyra konferensavgifter gäller engagemang!

#HRunconf

3 kommentarer

Jag har stått emot mycket hjärntvätt under mina år. Efter en kristen uppfostran och den medföljande kristna sociala kontrollen som inte riktigt bet, några utfrysningsår i skolåldern, en och annan relation där andra försökt visa mig ”min plats”, har jag ändå hittat min egen person i allt det där. Jag har kunnat se igenom mycket, kunnat dementera vissa saker, accepterat andra saker. Ingen annan har kunnat förstöra min ”mojo” under någon längre tid. Visst. Jag har varit på mentala safari-turer där jag har fått hugga ner mycket skymmande växtlighet men i slutändan har jag ändå hittat min egen väg. For better and for worse. Mycken frustration och många tårar har det kostat, men jag hävdar ändå att det varit värt det.

Vad jag däremot insett ganska nyligen är att jag inte lyckats mota den hjärntvätt jag själv har gett mig. Den där rösten i mitt huvud som säger att jag inget kan, att jag inte är bra nog, att jag måste jobba hårdare, att jag alltid kommer att vara nr 2 (eller 3,4,5,6). Den rösten har fått fritt spelrum. Jag ursäktar gärna min existens och hävdar inte med bestämdhet att mina slutsatser är korrekta. Jag VET att jag kan och är kapabel till mycket, men känslan säger mig att det inte är tillräckligt.

Den 26-27 augusti hade jag förmånen att vara med på #HRunconf. Det var otroligt spännande och utvecklande dagar. Dels skulle jag – en arbetssökande nykomling i branschen – få träffa människor som är verksamma i den bransch jag försöker ta mig fram i och dels skulle jag äntligen få träffa flera av mina tweeps. Vi som diskuterat HR-frågor över internet, bland annat på den s.k. HR-timmen som går av stapeln kl 20-21 på onsdagar på Twitter (#hrsve). Det var spännande i sig, att se om jag skulle känna igen alla från deras avatarer, och  – skulle de känna igen mig? Min hjärntvätt trogen tror jag sällan att andra ska veta vem jag är, minnas mig, men det gjorde de.

Det som jag upplevde som mest magiskt med de där dagarna på #HRunconf är att jag aldrig, inte ens en sekund, kände mig dum, liten, okunnig, nyutexad. Plötsligt satt jag och diskuterade t ex HR:s framtid med människor som arbetat inom HR-branschen i många år utan att det kändes det minsta underligt. Inte ens för mig. Jag märkte att människor jag såg upp till faktiskt aktivt lyssnade på mig. Wow!

Rösten i mitt huvud har fått stark konkurrens. Äntligen! Mitt engagemang för HR, ledarskap, organisationsutveckling och dess framtida utveckling har fått sig ett rejält uppswing! Jag ser möjligheter var jag tidigare började se hopplöshet, både vad gäller HR:s position i företagen som min egen situation.

Datum för #HRunconf 2012 är fastställda till 20-21/4. Jag hoppas att vi blir många som är där då som får möjligheten att diskutera HR-frågor bortom aspekter som hierarkier, titlar och erfarenhetstävlan. Det här måste bara bli framtidens stora HR-happening!

Nedan hittar ni vad andra deltagare skrivit om #HRunconf:

 

Lev väl!

80-talisterna ska ha tack

Lämna en kommentar

Såg ett reklamutskick för en ny bok om 80-talister häromdagen. Över mig sköljde dels förakt och dels fascination. Allt snack och allt som skrivs kring hur arbetsmarknad och ledarskap i organisationer ska förändras för att bättre anpassas till 80-talisterna,  som exempelvis employer branding, är inte det ett tecken på den generation y:s självupptagenhet och kanske även en släng av storhetsvansinne?

80-talisterna är vana att få bestämma. Under tiden de gick i skolan tillkom elevers medbestämmanderätt och se hur ”bra” det har gått. Skolan har urholkats och fler unga mår allt sämre. 80-talisterna har ofta haft curlande föräldrar vilket antagligen givit dessa ungar en känsla av att ”allt som jag vill kan jag göra och allt jag vill ha kan jag få”. Nu tar de med sig denna utgångspunkt in i arbetslivet. Vilka små bortskämda typer!

Eller? Kanske är det snarare så att felet ligger hos oss som är äldre? Kanske är det så att vi helt enkelt fortsätter att curla för 80-talisterna? Vilka är det egentligen som starkast hävdar att arbetslivet behöver förändras för att bättre locka 80-talister? Jag har svårt att tro att den första som spred det budskapet var 80-talist själv. Troligare är väl att det var en äldre arbetslivsforskare som gjorde en tolkning av någon form av undersökningsresultat.

Sen började jag fundera på vad som skulle vara bättre eller sämre. Om 80-talisterna tog seden dit de kom och så att säga rättade in sig i leden skulle inte förändring av arbetslivet ske. Det kan väl inte bara vara jag som får lite ont i magen av den tanken? Kanske är det så att 80-talisterna får bära skulden, eller ta emot äran beroende på hur man ser det, för en förändring vi alla vill ha? Men av någon anledning känns det bättre att säga att 80-talisterna är anledningen till den här förändringshetsen i arbetslivet än att säga – vi vill göra något nytt…

Puff

3 kommentarer

Ibland snubblar jag över riktigt bra inlägg. Minns inte var jag fick tipset att läsa på den här sajten, men gissningsvis var det via Twitter. Känns som att jag får den mesta vettiga information därifrån just nu.

Den här gången var det dessutom en hel inläggsserie! Det är en ”how-to” för småföretagare som vill in och nosa på sociala medier. Många småföretagare har inte tiden eller orken att sätta sig in i de olia alternativ som den sociala världen på webben kan erbjuda dem.

Här finns alltså en lättöverskådlig förklaring i 3 delar:

Sociala Medier för Småföretagare – Del 1

Sociala Medier för Småföretagare – Del 2

Sociala Medier för Småföretagare – Del 3

Rolig historia eller sanning?

Lämna en kommentar

Ramlade över en tankeställare under julhelgen. Den här gången från ett så finlitterärt verk som ”Herrarnas Lyckliga Dassbok”:

Ett svenskt och ett japanskt företag bestämde sig för att utkämpa en årlig roddtävling med åttamannalag. Bägge manskapen tränade länge och när dagen för kapprodden kom var båda lagen i absolut toppform. Men japanerna vann med ett försprång på 1 km.

Efter nederlaget var moralen i botten hos det svenska laget. Högsta ledningen beslutade att man skulle vinna nästa år och tillsatte en projektgrupp som skulle undersöka problemet. Projektgruppen upptäckte efter mycket analyserande att japanerna hade sju man som rodde och en som styrde, medan det svenska laget hade en man som rodde och sju som styrde.

I denna krissituation visade ledningsgruppen prov på avsevärd handlingskraft. Man engagerade en konsultfirma som skulle undersöka strukturen  i det svenska laget. Experterna kom efter flera månaders arbete fram till slutsatsen att det var för många som styrde och för få som rodde.

Mot bakgrund av experternas rapport genomfördes omedelbart förändringar i lagstrukturen. Nu hade man fyra styrmän, två överstestyrmän, en styrledare och en roddare. Dessutom införde man ett poängssystem för att motivera roddaren:
– Vi måste utvidga hans arbetsområde och ge honom mera ansvar.

Året därpå vann japanerna med ett försprång på 2 km.

Det svenska bolaget avskedade roddaren med hänvisning till dålig arbetsprestation, men betalade ut en bonus till ledningen som uppskattning för dom stora ansträngningar den lagt ner.

Konsultfirman utarbetade en ny analys, varav man drog slutsatsen att man hade valt rätt taktik och att motivationen också var god, och att det alltså måste vara materialet som behövde förbättras. Idag är det svenska bolaget i färd med att utveckla en ny båt.