Såg ett reklamutskick för en ny bok om 80-talister häromdagen. Över mig sköljde dels förakt och dels fascination. Allt snack och allt som skrivs kring hur arbetsmarknad och ledarskap i organisationer ska förändras för att bättre anpassas till 80-talisterna,  som exempelvis employer branding, är inte det ett tecken på den generation y:s självupptagenhet och kanske även en släng av storhetsvansinne?

80-talisterna är vana att få bestämma. Under tiden de gick i skolan tillkom elevers medbestämmanderätt och se hur ”bra” det har gått. Skolan har urholkats och fler unga mår allt sämre. 80-talisterna har ofta haft curlande föräldrar vilket antagligen givit dessa ungar en känsla av att ”allt som jag vill kan jag göra och allt jag vill ha kan jag få”. Nu tar de med sig denna utgångspunkt in i arbetslivet. Vilka små bortskämda typer!

Eller? Kanske är det snarare så att felet ligger hos oss som är äldre? Kanske är det så att vi helt enkelt fortsätter att curla för 80-talisterna? Vilka är det egentligen som starkast hävdar att arbetslivet behöver förändras för att bättre locka 80-talister? Jag har svårt att tro att den första som spred det budskapet var 80-talist själv. Troligare är väl att det var en äldre arbetslivsforskare som gjorde en tolkning av någon form av undersökningsresultat.

Sen började jag fundera på vad som skulle vara bättre eller sämre. Om 80-talisterna tog seden dit de kom och så att säga rättade in sig i leden skulle inte förändring av arbetslivet ske. Det kan väl inte bara vara jag som får lite ont i magen av den tanken? Kanske är det så att 80-talisterna får bära skulden, eller ta emot äran beroende på hur man ser det, för en förändring vi alla vill ha? Men av någon anledning känns det bättre att säga att 80-talisterna är anledningen till den här förändringshetsen i arbetslivet än att säga – vi vill göra något nytt…